Sara flydde från sin egen avrättning

Släktband

Sara dömdes till döden för att ha tagit livet av sitt nyfödda barn. Hon lyckades fly till Norge och fick ett nytt liv, men kvar i Sverige fanns fångvaktaren som fick skulden för hennes flykt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I gamla tider var det inte så vanligt att kvinnor dömdes till döden, men när det skedde så rörde det sig ofta om barnamord. Kvinnorna dömdes för att ha tagit livet av sina egna nyfödda barn.

Sara Broberg var en av de kvinnor som dömdes till döden efter att man funnit kroppen efter hennes lille son i ett vattendrag i Dalsland. På sensommaren 1779 skulle hon halshuggas och brännas på bål. Men så blev det aldrig.

Hennes ättling släktforskaren Markus Svensson har letat rätt på Saras historia. Han bor på Gotland men har sina rötter i Dalsland. Och där, strax söder om Mellerud alldeles intill Vänern bodde Sara tillsammans med sin man Sven.

- De bor på ett ställe som heter Södra Strätet, i ett hus som ligger precis där Dalbergså går ut i Vänern. Där finns det en naturlig hamn och det var vanligt att båtar gick in dit när det blev hårt väder på Vänern, berättar Markus Svensson.
- Jag har hittat en text som beskriver Södra Strätet som en slags krog för sjöfarande, och Saras man Sven hade titeln ”traktör”.

Sara och Sven gifter sig 1790. Ett år senare föds deras första barn, och tätt på följer ytterligare två.
De lever ett, får man förmoda, förhållandevis lugnt liv, tills Saras tillvaro helt kastas över ända i februari 1798. Då omkommer Sven i en drunkningsolycka. Det går inte ens ett år innan nästa dödsfall inträffar, Saras yngsta barn Mattias dör i kikhosta, och våren därpå försvinner Saras sista livlina, när hennes far avlider.

Mitt i all denna tragik har Sara hittat en ny man.

- Under hösten så har Sara blivit gravid med en Isac Ollendal, en man som kommit sjövägen. Hon blir gravid och man anar att han lovar henne äktenskap. Men han tar värvning och dumpar henne, berättar Markus Svensson.

Sara bestämmer sig för att försöka hålla sin graviditet hemlig, men hennes omgivning såg givetvis att hon var ”Rådd med barn” som man ofta uttryckte det. Därför var det inte så konstigt att hon var en av dem man undersökte när man sommaren därå fann ett dött spädbarn som låg och flöt i älven.

- Det är två drängar som hittar barnet som ligger och flyter i kanten. De kontaktar kronolänsman som gör en undersökning. Han börjar med att resa runt i socknen och hälsa på alla de kvinnor som sägs vara med barn, och han kan konstatera att de alla har magarna kvar. Det återstår bara Sara, men hon är inte var hemma när länsman kommer.
- Men dagen därpå kommer hon tillbaka och då har hon en mindre mage. Länsman lägger ihop ett och ett, det är uppenbart att det är hennes barn, säger Markus Svensson.
Sara nekar ganska länge, trots att det är uppenbart att hon burit på barn.
- Hon har mjölk i brösten men hävdar att det beror på att hon ammat sin yngste son, han som dog under julen. Hon hävdar också att den stora magen hon hade berodde på att hon haft problem med menstruationen och att det just hade ”släppt”.

Jag har aldrig varit rådd med oäkta barn, men vid sistlidne Mikaelitid upphörde min tideräkning eller blodlämning, vilken den 13 i denna månad lossat, varefter min mage blivit mindre än förr. Och, får jag tillägga, att jag kanske kan ha någon mjölk i bröstena kvar sedan mitt lilla barn avled några dagar före sistlidne julhelg.

Saras försvar är ihåligt men eftersom hon faktiskt riskerar dödsstraff vill rätten ha ett erkännande från henne. Nu kallar man in hjälp i form av en rutinerad barnmorska som heter Johanna Schmidt. Hon får lov att undersöka Sara och framför allt prata med henne i enrum. När Johanna har undersökt och pratat med Sara ger hon följande rapport:

Änkan Sara Maria Broberg befanns några och 40 års ålder, medelmåttig vikt men stark kroppsbyggnad, född och uppfödd i Skaraborgs län - hon är eljest beryktad för lösaktighet, både före, och efter sitt äktenskap, men nekade på det högsta sig vara luder.
Sara Broberg gjorde med gråtande ögon och största sinnesrörelse, följande frivillige bekännelse:
Att hon i Aug. och Sept. månad förlidet år haft flera gånger olovligt köttsligt umgänge, med herr greve Adolf Frölichs ogifte brännmästare, vid namn Isac Ollendal från Västergötland, varunder de ock skolat tillsagt varandra äktenskap.
Men som Ollendal därefter förföll i mycken liderlighet, samt lät värva sig till soldat; så, ehuru hon fann sig av honom barnrådd, beslutade hon, att övergiva honom; och att dölja sitt havande tillstånd och förgöra barnet, så fort det kom till världen.

Uppenbarligen så går de in i ett rum, Johanna och Sara, och Johanna lyckas då få Sara att erkänna alltihopa, och vad som händer i det där rummet det vet vi ju inte, säger Markus Svensson. Men det troligaste är väl att hon sagt till Sara att det är uppenbart att hon fött ett barn.

- Men nu erkänner hon och berättar.

Då hon å torsdagen den 13 dennes kände sin förlossning nalkas, bortsände hon allt tjänstefolket.
Därpå gick hon åt drängstugan och gjorde där i hast sin förlossning.
Barnet hade liv, men som hennes föresats var, att döda det, klippte hon utaf navelsträngen nära vid dess buk, utan at förbinda den, och sedan blodet däraf förrunnit barnet, så at det avled, utan att hon förövade någon våldsam gärning, sveper hon det samman in i en kjortel och kastar det, utan något sänke, uti älven.

Det finns vid den här tiden bara ett enda straff för den kvinna som tagit livet av sitt nyfödda barn.

- Sara döms till döden, till halshuggning och efter det ska hon ”å båle brännas”. Hon sitter ungefär en månad inläst på Kronohäktet i Vänersborg.

Trots att Sara sitter inlåst i väntan på sin avrättning, är det hon själv som måste ordna allt praktiskt som måste göras, inte minst med barnen.

- Hon ber att få några dagars respit för att ordna för barnen. Hon skickar dem till Västergötland, men vart har inte Markus Svensson lyckats utröna, även om han hittar dem senare, som vuxna.

Markus Svensson har funnit domen där Sara döms till att halshuggas och därefter brännas på bålet. Han har också sett att domen gått vidare för att stadfästas högre upp i rättssystemet så som ordningen var vad den här tiden, men det hinner aldrig komma någon bekräftelse från högre instans. Sara tar sitt öde i sina egna händer, och försätter samtidigt fångvaktaren Jongberg i knipa det förstår man av den här anteckningen i rättens protokoll:

Delinkventen har natten till den 27:e sistlidne Juli på flykten kommit utan att hon ännu hunnit ertappas. Vederbörande fångvaktare kommer härföre att undgå rannsakning och dom vid förordnad slottsrätt, som den tolfte dennes i slikt avseende sammanträdes.

- Hon rymmer helt enkelt, och den som får skulden är fångvaktaren. Tyvärr så har jag inte hittat något protokoll från den rättegång då fångvaktaren ska rannsakas, vilket är frustrerande, för det hade ju varit chansen att få veta hur det gick till, säger Markus Svensson.
Han har fantiserat mycket om hur Sara lyckades fly.

- Hon hade god hand med karlar, så en idé är att hon lyckats förföra fångvaktaren, säger han.

Saras flykt väcker många frågor. Kanske är det som hennes ättling Marcus gissar, att Sara förför fångvaktaren. Kanske har hon gråtit sig till att bli utsläppt, eller så har hon bara passat på när tillfälle gavs.

Där var historien om Sara länge slut för Markus. Sara var försvunnen, ingenstans fanns några anteckningar om vart hon tog vägen. Men det som traditionell släktforskning går bet på kan ny teknik ibland råda bot på.

- Men sen via en grupp på Facebook, man får ju mycket hjälp av varandra där, så hittades hon i Norge där hon bor i Fredrikshald. Hon lever helt öppet under sitt riktiga namn och arbetar som sömmerska i en hantverkarfamilj.

Två år efter flykten från dödsstraffet i Vänersborg, finns Sara alltså registrerad i Fredrikshald i Norge. Hon slår sig ihop med en svensk soldat som hon får två barn med, och 1808 föder hon ytterligare ett barn, vars far är en skräddare. Men hon förblir ogift hela tiden.

- Hon gifter sig aldrig igen, såvitt jag vet Hon försvinner nämligen igen, efter 1808 hittar jag henne inte.

Markus Svensson har lagt ner mycket arbete för att följa Sara, och för att försöka förstå hennes handlingar.
- Jag har ju umgåtts mer med henne än en del av mina nu levande släktingar, skämtar han.

- Hon har ju gjort något fruktansvärt, men samtidigt så får man någon slags förståelse för hennes handlingar när man sätter sig in i hur hon faktiskt hade det. När så många runt henne dör, och så blir hon återigen lämnad av en man. Man kan ju aldrig försvara det hon gjorde men man kan få någon slags förståelse för henne, slutar Markus Svensson.

Fångspillning

Markus Svensson har hittills inte hittat några dokument som berättar hur själva flykten gick till. Men klart är att Sara Broberg måste fått hjälp på ett eller annat sätt och vi hörde ju också att fångvaktaren fick skulden för det hela.

Vid den här tiden gällde 1734 års lag och där fanns en särskild lagparagraf som handlade om hur man skulle straffa den fångvaktare som medvetet eller omedvetet lät en fånge slippa undan. Det kallades "fångspillning" och straffades hårt.

Fångvaktarens ansvar var personligt, det säger Roddy Nilsson som är historiker vid Göteborgs universitet.

- I mina studier har jag stött på fångvaktare som blivit dömda för att de släppt ut eller tappat bort fångar. Ett fall från Växjö 1880-tal där en fångvaktare var tämligen berusad och hade glömt att låsa en grind varpå tre fångar smet ut och fångvaktaren fick avsked, berättar Roddy Nilsson.

Ordet "fångspillning" kommer från spilla, ödsla bort eller tappa, att man alltså tappar fången, berättar Roddy Nilsson.

Vi vet inte hur fångspillningen i Saras fall gick till, om hon rymde från själva häktet där hon satt, eller om flykten skedde under en transport. Men Roddy Nilsson har sett att just fångtransporterna var en svag länk i kedjan.

- Det var en företeelse som var väldigt vanlig, att man fraktade fångar mellan olika inrättningar, mellan fängelser, mellan häradsrätter och mellan olika anstalter. Man använde häst och vagn och oftast var det bönder som gjorde detta i skjutstjänst. En bit senare in på 1800-talet kom också en yrkesgrupp som kallades gevaldiger och som hade ansvar för fångtransporterna.

I regel hade de fotbojor, men det är möjligt att kvinnor inte ansågs behöva bojor, säger Roddy Nilsson.

Fångtransporterna tog ibland tog en sväng förbi krogen. Roddy Nilsson har sett flera exempel på det när han studerat handlingar från Växjö fängelse från 1800-talet.

Sven Widell inkom den 18 oktober av kronolänsman Hjertqvist och förd av fjärdningsman P A Magnusson med skjuts från Wislanda. Fången Widell var vid ankomsten drucken. Vid Nöbbeled gästgiveri hade fångföraren för fångens räkning och för fångens penningar inköpt en liter brännvin som de gemensamt förtärde under resan till staden.
Axel Rask inkom den 13 november. Både fånge och fångförare druckna vid ankomsten. Fången hade förtärt öl i Emmaboda samt efter ankomst till staden druckit 4 supar och 2 flaskor öl.
Albin Salomonsson ankom hit igår kl 4 på eftermiddagen av kronolänsman Portén, men var då så överlastad och oregerlig, att han ej kunde mottagas här, utan avfördes till polisfinkan där han kvarblev till idag på morgonen, då han härstädes avlämnades. Vid förhör idag med fången uppgiver denne att han icke av fångföraren Nilsson erhållit någon mat, och att han för egna penningar i Ljungby inköpt 1 liter konjak samt 3 flaskor öl, vilket fången och fångvaktare Nilsson gemensamt förtärt under resan.

Den sista avrättningen för barnamord i Sveirge skedde 1830 och dödsstraffet avskaffades 1861.

- Barnamord reglerades i en särskild lagstiftning som gick tillbaka till 1600-talet, och senare forskning har visat att det var ett tämligen rättsosäkert system där moderna beviskrav inte uppfylldes, berättar Roddy Nilsson.

Längre ner på sidan finns två extra ljudfiler där Roddy Nilsson berättar om ett alldeles speciellt arkivfynd han gjort och också en ljudfil om vad som finns i fängelsearkiven.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Erika Libeck Lindahl, Patrik Paulsson och Viktor Åsberg
[e-mail]