Hustrun Sara blev änka och för alltid beroende av andras hjälp

Släktband

Sara blev änka i unga år. Två av hennes barn fick stämplen "mindre vetande" och "trög". När hon sedan fick ett utomäktenskapligt barn blev hon för alltid beroende av andras hjälp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I det gamla samhället var det vanligt att en åldrande förälder skulle försörjas och tas om hand av sina barn. Men om barnet själv behövde tas om hand även som vuxen blev situationen annorlunda. Så blev det för Sara Persdotter som födde två barn som i kyrkböckerna kallades för "mindre vetande" respektive "trög".

Och Saras tillvaro blev ännu svårare genom att hon i hela sitt liv blev övergiven av dem hon var beroende av, och som skulle kunnat innebära ett tryggare liv för henne.

Sara föddes i Norge 1780 men växte upp i Arjeplogs församling. Familjen var nybyggare och på gården fanns flera generationer. Men när Sara var 11 år förändrades hennes tillvaron drastiskt då hennes pappa Per Jonsson lämnade och det fastän det var planerat att det var han som skulle ta över gården.

Det berättar Ida Lejon som är ättling till en av Saras söner.

- Per Jonssons föräldrar som äger nybygget hade skapat ett förgångskontrakt där det stod att Per skulle ta hand om sina föräldrar när de blev äldre och få ta hand om nybygget. Men eftersom Per stack skrev dom över kontraktet på dottern.

Det blev Saras faster som tog över gården och i förgångskontraktet kan man mellan raderna skymta hur besviken fadern Jon Persson är över sonens svek.

Såsom jag Jon Persson och min hustru Marta Olofdotter i Arieplog för wår sjukdom af ålderdomsbräckelighet skull sedan wår son Per Jonsson uphäfwit det med honom förr ingångna Contract och flyttat ifrån oss samt därigenom lemnat oss utan alla hielp nu icke lengre förmå uppehålla wårt nybygge.
Altså återkalla wi hermed den öfwerenskommelse, som med wår son Per Jonnson skrivit, at han ingen rättighet derefter mera har at fordra.

Samma år som Saras pappa försvann lämnade också mamman gården, och därmed hade familjen splittrats. Men Sara stannade kvar på nybygget fram till dess hon fyllde 18 och då tog tjänst som piga, först i Sverige och sedan i Norge där hon också mötte sin Anders Olsen.

- Hans pappa var länsman och hade säkert en hög status i området.

Sara och Anders fick fyra barn, men det äldsta barnet dog som liten. De andra barnen var Peder, Eva och Anders. Och när Anders, den yngste, föds 1811 står Anders som avliden i kyrkboken.

Sara väljer då att flytta tillbaka till Sverige och Peder lämnas kvar i Norge. Hon har med sig Anders som är ett år och dottern Eva står noterad som "mindre vetande" och "vanvettig" vilket visar att hon har någon typ av handikapp, säger Ida Lejon.

- Det kanske fanns en förhoppning om att hon skulle träffa en ny man i Sverige som kunde vara pappa till hennes barn, men så blev det ju inte.

Sara träffade i och för sig en ny man, drängen Olof Isaksson från Björkholmen vars far var klockare och med det också han kommen från en väl ansedd familj.

Sara och Olof får sonen Johan i september 1816 fastän de inte var gifta och i kyrkboken står den lille Johan noterad som oäkta. Men bara tre månader efter att barnet fötts gifter sig Olof med en annan kvinna och lämnar Sara ensam med de tre små barnen.

Saras situation ansågs vara så svår att den togs upp på sockenstämman i Jokkmokk den 24 november, bara två månader efter att Johan fötts.

Om utfattiga Norrska Enkan Sara Greta Pehrsdotter yttrade Allmogen, på Pastors gjorda ömma föreställningar, sig villig, att vid alla sammankomster nästkommande år, 1817, söka att en hvar, efter råd och tillfälle, stödja henne och hennes barn med lifvets näring.

Saras försörjning blev nu hela socknens ansvar och hennes situation var verkligen eländig. För inte nog med att Olof hade bara övergett Sara. Hans nya kvinna var gravid när Sara födde sitt barn. Och kanske var det närheten till Olof och hans nya familj som gjorde att Sara valde att resa vidare trots pastorns goda föresatser att hjälpa henne. Sara och hennes tre små barn flyttade igen och i kyrkboken står det noterat att hon var ledig till äktenskap.

- Det måste ha varit tufft och det fanns ju inget att falla tillbaka på. Hon flyttar till Sävast och fick väl hyra in sig i en stuga där hon stannar till sin död 50 år senare.

Eva bodde hela livet med sin mamma och dog på fattighuset. Anders stämplades för stöld och med tanke på att de fick fattigunderstöd i så många år, fanns det inte medel att ta hand om alla, säger Ida Lejon.

- Han ansågs inte heller kunna jobba bra och försvinner från hemmet.

Lösa Drängen Anders Öström i Säfvast är född år 1813, at han genom sin vårdslöshet saknar tillbörlig Christendoms Kunskap och derföre icke begått herrans Nattvard. Han har altjemt drifvit omkring, är känd för både trög och oskicklig till arbete, hvarföre ingen vill taga honom i sin tjenst. Socknen bestrida honom försvar, med anhållan, at han måtte få plats vid något publiqt arbete.

Ida har inte kunnat finna vart Anders tog vägen, men han verkar inte ha återvänt till sin mamma. Så kvar i stugan var Sara och hennes dotter Eva, som var stämplad som mindre vetande, och sonen Johan.

Som husfattig, dvs de som hade bostad men saknade medel för uppehälle fick Sara pengaunderstöd och utsädeskorn från fattigvårdskommittén. Ida har sett att Sara fick mer underhåll ju äldre hon blev.

Först 1859 började församlingen diskutera om de skulle upprätta en fattigstuga, och det var till den Eva flyttade när hennes mor Sara dog.

Saras berättelse är alltigenom sorglig, men det fanns ändå en ljuspunkt i familjens liv, och det var sonen Johan som släktforskaren Ida Lejon stammar från.

- Han hittade sig en tio år äldre hustru och fick fem barn, varav en av döttrarna är Idas anmoder. Han fick ett soldatkontrakt med ett eget torp med tillhörande mark och fick namnet Rolig.

Förgångskontrakt

I det här avsnittet av Släktband berättar Ida Lejon om ett så kallat förgångskontrakt.

Förgångskontrakt innebar att ägaren till en fastighet skrev över fastigheten på en annan person, oftast en son, mot att den gamle ägaren fick bo kvar på gården i resten av sitt liv. Normalt fanns det i kontraktet stadgat till exempel hur mycket utsäde, spannmål, mjölk och ved som den gamle ägaren hade rätt till varje år.

Samma slags eller liknande kontrakt kallades vid olika namn i olika delar av Sverige. Förgångskontrakt var namnet som användes i norra Sverige. I södra delen av landet var den vanligaste benämningen Undantagskontrakt och i vissa fall Födorådskontrakt. I Finland heter kontraktet Sytningskontrakt.

De kallades ”mindre vetande", "fånar" och "idioter”

Saras dotter Eva stod antecknad som "mindre vetande" i kyrkoboken, en term som antyder att hon hade någon form av funktionsnedsättning. Och hon levde ju också hela sitt liv på fattighuset där hon dog 1878, 70 år gammal.

Många barn vars föräldrar inte kunde ta hand om dom hamnade i fosterhem, men det var nog inte aktuellt för Eva eftersom hon sannolikt inte kunde bidra med arbete i en familj. Det säger Roger Qvarsell som är historiker och professor emeritus vid Linköpings universitet.

-Det genomgående mönstret var att de som tog emot fosterbarn ville ha friska, starka och arbetsföra barn.
Ofta hade fosterfamiljerna inga egna eller bara få barn och behövde den extra arbetskraft som ännu ett barn innebar. Det innebar att barn med olika handikapp bara mycket sällan blev fosterhemsplacerade. Istället blev de föremål för fattigvården i sina socknar.
- I Evas fall fanns det ju faktiskt ett fattighus. Det var vanligt att det var de lite mer välbeställda socknarna som hade egna fattighus, annars blev fattighjonen hänvisade till så kallad rotegång eller liknande. Så det varierar kraftigt hur fattigvården är organiserad i olika delar av landet, säger Roger Qvarsell.
När man råkar på personer som Eva i gamla arkivhandlingar kan man bli en smula förskräckt över terminologin. Hon kallades ju ”Mindre vetande” annars ser man ofta benämningar som ”Fånig, Idiot och Sinnesslö” användas, inte minst i husförhörslängderna.
Men det gäller att inte lägga nutida värderingar på de där orden, säger Roger Qvarsell.
- De där nedsättande värderingarna är en del av det historiska materialet, och vi kan inte avstå från att använda dem om vi vill förstå hur samtididen såg på människor med psykiska handikapp, säger han.
- ”Fånig” ”Stupid” och ”Idiot” var medicinska termer och de användes framför allt om dem som blev kvar på de hospital som långsamt omvandlades till sinnessjukhus från 1823. Då beslöt riksdagen att man skulle inrätta stora centralhospital bara för de som kallades sinnessjuka.
- Men det fanns kvar personer som hade en medfödd svaghet och som man betraktade som ”obildbara”. Den gruppen kategoriserades som ”fåniga”, som var den mildare formen, ”stupid” som var lite allvarligare och ”idiot”, som var den allvarligaste varianten.
- Benämningen ”idiot” levde kvar hela 1800-talet, när man inrättade stora så kallade ”idiotanstalter” för de med de svåraste utvecklingsstörningarna.

Synen på personer med psykisk funktionsnedsättning har skiftat. Under upplysningstiden på 1700-talet ville man gärna tro att människan var bildbar och kunde lära sig saker utifrån sina egna förutsättningar. Men en bit in på 1800-talet börjar man att betona arvet mer, och då blev det avgörande hur skadan uppstått – om den var medfödd eller förvärvad,

- Vid mitten av 1800-talet konkurreras upplysningsidéerna om att alla är behandlingsbara ut av en mer pessimistisk syn på möjligheten till behandling.
Med start i Tyskland skedde en uppdelning mellan dem som man såg som ”Obildbara” och dem som var ”Bildbara”. Man inrättade särskilda skolhem och liknande där de ”bildbara” skulle få lära sig tillräckligt mycket för att kunna klara sig själva i någon mån.
- De kunde få lära sig vissa hantverksyrken, kanske kunde de klara att bli konfirmerade. Det första skolhemmet av det här slaget inrättades på Nya Varvet i Göteborg 1868.

Ända från slutet av 1500-talet och framåt så sker det en långsam förflyttning av ansvaret för de svaga i samhället, från familjen till det allmänna. Men den här utvecklingen gick långt ifrån spikrakt - när samhällsekonomin blev ansträngd, så fick familjerna rycka in igen-
Den första gången staten går in med någon slags hjälp är i slutet av 1500-talet då sårade soldater fick en viss hjälp. På 1600-talet är det föräldralösa barn som första gången får stöd, och på 1700-talet är det de sjuka barnens tid. Under 1800-talet sker stora satsningar på sinnessjukvården. Familjeansvaret varierar över tid även i lagstiftningen.
- Det stora bakslaget kom med fattiglagstiftningen 1871, berättar Qvarsell. Då lades huvudansvaret på familjerna igen, och skälet till det var att antalet fattiga i slutet av 1800-talet var så stort. Det fanns inga förutsättningar för de små socknarna att klara fattigvården. Det här var tiden då de svåra nödåren drabbade landet, den stora emigrationen gjorde att landet fick en ofördelaktig ålderssammansättning på landsbygden. De unga flyttade till städerna eller till Amerika och kvar blev gamla, sjuka och små barn, och det gjorde att fattigdomen ökade ganska kraftigt.

Trots att det alltså fanns perioder då staten, samhället, av ekonomiska skäl var tvunget att dra tillbaka sitt ansvar för de svaga, så fanns ändå ett stort behov av att veta hur många människor som faktiskt var i behov av hjälp och stöd.

Så, två gånger under 1800-talet så gjorde staten stora utredningar om fattigvården och i båda fallen kom det att handla ganska mycket om människor med olika funktionsstörningar. Första gången var 1826, då prästerna ombeds att rapportera hur många personer det fanns i deras socknar, som inte klarade sig på egen hand. De som redan var på olika institutioner hade man ju förstås koll på, men hur många som togs om hand av sina familjer, det visste man inte.

- I slutet av 1800-talet gjorde undersökning nummer två och den var ännu mer väldokumenterad, och det var e undersökning av alla psykiskt sjuka och utvecklingsstörda som inte fanns på någon institution utan ute i socknarna. Den gången kom man fram till att det fanns 13 000 i hela landet.

Den här undersökningen blir grunden för de nya institutioner som byggs upp, asyler och skolhem, för olika grupper. Man byter namn på dem vid flera tillfällen, från ”asyl” till ”idiotanstalt”, ”hospital” och ”sinnessjukhus”.

- Dels ville man nog komma bort från den nedsättande stämpel som de här namnen innebär, men ibland har det också handlat om att verksamheten har ändrat inriktning och arbetssätt, och det har man velat markera genom att byta namn på institutionen, säger Roger Qvarsell.

- Namnbytena markerar både att attityden redan har ändrats, men är också försök att aktivt påverka attityder gentemot de psykiskt sjuka.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Anders Wikström
[e-mail]