Vart tar man vägen om kriget kommer? Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Vart skulle man fly? Till sommarstugan? Till avlägsna släktingar i andra delar av Sverige? Ut i skogen? Om kriget, om krisen kom?

En gång efter att Hesa Fredrik hade gått igång av misstag i Stockholm, togs frågan upp vid middagsbordet. Ja, vart tar man vägen om kriget kommer?

Lite på skämt, lite på allvar smed vi planer, tog fram kartor, målade upp scenarier, diskuterade köplistor, som om det var det enda alternativet – att lämna.

Som om man bara skulle plocka ihop sina nödvändigheter och fly för sitt liv, så självklart för många men förmodligen inte för alla.

För ett par veckor sedan träffade jag Kolja i Kramatorsk, en ung kille som evakuerar civila från städer vid frontlinjen, och från städer som utgör själva frontlinjen, som till exempel Bachmut.

Ja, han evakuerar civila från Bachmut.

Staden som inte längre finns, staden där strider pågår 24 timmar om dygnet, där bostadshus förvandlats till högar av bråte, tegel, cement. Där människor begravt dom sina i trädgårdar, i parker och där bland ruinerna, under jord bor det ungefär 3000 personer, som av olika skäl inte kunnat eller inte velat lämna sina hem.

Kolja visar mig ett klipp från ett samhälle i utkanten av Bachmut.

Han filmar en man i medelåldern, ansiktet fårat, rynkorna djupa, kläderna slitna, huset bakom honom saknar tak, fönster.

I klippet uppmanar Kolja mannen att packa sina saker: Följ med, jag kör dig till ett flyktingcenter i Kramatorsk, till säkerhet, säger han.

Mannen skakar på huvudet: Nej, det tänker jag inte. Jag bor här. Har du förresten en cigarett att bjuda på?

Kolja försöker på nytt: Följ med, du kommer dö här.

Mannen skakar återigen på huvudet: Och vem ska ta hand om huset, säger han och nickar mot den skadade byggnaden bakom honom. Min dotter är begravd här, jag kan inte lämna henne.

Kolja kör iväg, mannen stannar.

Den mannen stöter man på i Ukraina överallt. De som säger att de inte kan fly, för vem ska då ta hand om huset, hur trasigt det än må vara, och kolonilotten måste skötas, och katten matas, och gamla släktingar, föräldrar tas omhand, och vem behöver oss i en främmande stad? Hellre dör jag i min egen säng, omgiven av mina väggar.

Borta bra men hemma är hemma.

Ibland är det svårt att förstå vad som driver människor att stanna, inte fly. Kanske just för att frågan för mig är så hypotetisk, ja var skulle man fly om kriget, om krisen kom. Kanske ingenstans.

Lubna El-Shanti för P1 Morgon
[e-mail]