Min resa till Norge gjorde mig kär i Finland: Felicia Hassan, Helsingfors

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 8 augusti 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Helsingfors, torsdag.

För första gången i mitt liv besökte jag nyligen vårt vackra grannland Norge. Och det var en djupt avskräckande upplevelse.

Förväntningarna på förhand var väl de vanliga, att Norge är precis som Sverige fast lite finare och lite bättre. Roligt att äntligen besöka Norden premium, tänkte jag. En slags skandinavisk gulfstat fast politiskt oproblemtisk.

Men istället var hela vistelsen ungefär såhär:

”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”.

Man hör tyvärr lite dåligt vad som sägs på grund av mitt allt för ivriga svar och nervösa skratt men det är en av intervjupersonerna som jag var där för att träffa som frågar mig om jag förstår vad han säger. Vi tar det igen.

”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”.

Det gjorde jag inte.

Tydligen har de norrmän som jag pratat med tidigare i mitt liv, utanför Norge, i smyg svenskifierat sin norska, utan att säga något. Det jag har trott var riktig norska, har i alla år varit den berömda skandinaviskan. Och nu satt jag här framför en av Norges högst uppsatta polischefer, i en mycket seriös intervju om svensk gängkriminalitet som spridit sig till alla Norges polisdistrikt, med den obehagliga insikten sakta stigande inom mig. Norska är inte svenska med glatt meningsslut. Det är ett helt eget språk.

Jag blev irriterad. Även om jag såklart vetat om det här i teorin, så hade inte jag verkat så dum just nu om det här folket inte hade varit så otroligt trevligt och i lönndom anpassat hela sitt konverserande efter mig när vi stött på varandra ute i världen genom åren.

Till slut blev det iallafall middagsdags även den dagen. Men vänta. Hade inte jag alldeles nyss hört på radion att en av de enda valutorna som till och med är svagare än vår egen svenska krona, är den norska. Jo, visst hade jag det. Lite plåster på såren efter de språkliga fadäserna, tänkte jag, som bott de senaste veckorna i euro-landet Finland. Men jag kan nu meddela att även om den norska kronan stundvis är svagare än den svenska så väger det inte upp när en pad thai kostar dryga 200 kronor.

Jag betalade, promenerade hem mot det inte alls särskilt vackra hotellkomplexet i regnet som aldrig slutade falla och längtade tillbaka till mitt euro-Finland.

Att favorisera bland länderna i sitt bevakningsområde känns nog för vissa journalister som att välja vilket av ens barn man älskar mest. Eventuellt strider det också mot någon form av public service-princip om opartiskhet och neutralitet. Men jag har i det här fallet inga problem med varken det ena eller det andra, vad nu det säger om mig som framtida förälder eller anställd. För jag måste få säga att tyvärr Norge, men det är Finland som den här sommaren har vunnit mitt hjärta.

Felicia Hassan, Helsingfors
[e-mail]