”Högt ärade Herr Alling”: Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 8 maj 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, onsdag.

”Sehr geehrter Herr Alling, högt ärade Herr Alling,

tack för ert vänliga mejl och den med det förbundna intervjuförfrågan till förbundskansler Olaf Scholz. Jag ber hjärtligast om er förståelse för att förbundskanslern av tidsmässiga skäl inte kan stå till förfogande för den efterfrågade intervjun.

Med vänliga hälsningar,

JR”

I går kom det här med typiska tyska artighetsfraser övertydliga nejet på min förfrågan hos Olaf Scholz kansli om det månne gick att få genomföra en intervju med den tyske förbundskanslern inför hans besök i Sverige på måndag och tisdag nästa vecka.

Tro mig, jag hade verkligen gjort vad jag kunde för att i min förfrågan formulera mig på ett liknande artigt, formellt vis – det som gäller här i officiella sammanhang – för att om möjligt övertyga pressavdelningen hos kanslern om att få genomföra intervjun.

Självklart visste jag att chansen egentligen var noll från början, precis som den var för alla liknande förfrågningar under Merkel-åren, men lika självklart är det min plikt i detta uppdrag att åtminstone försöka.

Man bör förstås, i det här jobbet och annars också så långt som möjligt ta seden dit man kommer och jag lovar, jag gör verkligen det. Jag säger självklart ”ni” istället för ”du” till människor jag inte känner och använder titlar när man förväntas göra det osv, osv.

Men jag erkänner också att jag efter alla år här ibland nuförtiden, när jag får såna där övertydliga ”skulle inte tro det hur kan du ens tro att Sveriges Radio skulle få en intervju med Scholz”- svar, ibland känner att kära JR, slappna av lite. Det hade varit lika okej och lite skönt om du istället hade skrivit:

”Hallå Daniel, tack för ditt mail, men vi tackar nej, finns tyvärr ingen tid. Ha det gott, J”

Och att jag ibland nuförtiden tänker att ”kära Tyskland, ni behöver en du-reform, tagga ner lite, det blir trevligare då”.

Å andra sidan minns jag när mina tyska vänner med sin dotter hälsade på hos en till mig närstående person som låg på sin äldreboendebädd i slutet av sin levnad.

Personen i fråga var under sin yrkesmässiga storhetstid van att bli niad och titulerad och ibland tilltalad med efternamn. Vi gjorde ju så även i Sverige för inte så längesen och personen saknade ibland flydda tider.

In kom mina tyska vänner och en efter en, även den lilla dottern, gick utan att tveka fram till personen, tog i hand och sa ”Guten Tag, Herr Alling”.

Och plötsligt var det vid de artiga hälsningsorden som att krämporna försvann för en kort stund, att en aning av den där svunna storhetstiden infann sig igen. Det var en rörande stund, i all enkelhet.

Jag sa till mina vänner efteråt att ”tack för att ni hälsade så artigt och strikt, det uppskattades verkligen”.

De tyska vännerna tittade oförstående på mig och sa:

– Men Daniel, det är ju så vi gör, det är en självklarhet.

Just det ja, så är det ju. Vi gör olika här på jorden och det är kanske ändå i slutändan lika bra det.

Daniel Alling, Berlin
[e-mail]