Vägen som är mödan värd: Maria Persson Löfgren, Stockholm

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 15 november 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm tisdag

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Karin Boyes ord kommer för mig nyss hemkommen från en ovanligt långdragen resa till och från Ryssland. Moskva som normalt ligger på två timmars flygavstånd från Stockholm har blivit ett resmål, där det verkligen gäller att känna att det är vägen, som är mödan värd.

Resan dit tog den här gången ett dygn med byten och lång väntan i Istanbul och Minsk i Belarus.

Turkiska flygbolagen har svindyra biljetter för flyg till Moskva från Sverige, snittpriset för en enkel biljett är femsiffrig – runt 16 000 kronor. Men att byta flygbolag i Istanbul sänkte priset med 10 000.

Det statliga flygbolaget Belavia välkomnar med... Beatles: Here comes the sun i högtalarna när vi kliver ombord. Oj sånt västligt i denna tid av antivästlig retorik.

Planet är nydekorerat i orange gult och svart med en bisonoxe och en tankist på vingen.

Bordet vid min plats har en stridsvagn avbildad.

I högtalaren sägs: ja, som stridsvagnar kommer vi dit vi ska...

Åh nej kriget, tänker jag, det ryska invasionskriget av Ukraina.

Men det här handlar inte om det riktiga kriget, utan rör sig om ett superpopulärt tv och dataspel med rekordmånga spelare i världen. Det framgångsrika belarusiska spelet World of tanks. Skapat av en idag 46-årig belarusier 1998, idag en global succé. Grundaren har blivit rik och bor på Cypern.

Allt det där kunde jag förstås inte ta reda på där jag satt på flygplanet och njöt av resans möda.

Istället tjuvlyssnade jag på mina medpassagerare, som till största delen var ryssar på väg från solsemester via Minsk. De har också upptäckt det billigare flygbolaget Belavia. De två tjejerna bredvid mig var brunbrända och en av dem lusläste en bok – som visade sig vara Koranen på ryska.

Vid fem på morgonen landade vi i Minsk och resans vedermödor började.

För som utlänning måste jag via transit för att ta mig till Moskva. Egentligen är Belarus och Ryssland i union, så flygen mellan länderna räknas som inrikes och ryssar och belarusier behöver inte visa pass. Men den enda utlänningen räknas inte dit...

Väntan – uniformsklädda unga belarusier klampar förbi, men ingen vid transitdesken, väntan, till slut kommer en flygbolagsanställd, sen säkerhetskontroll, men ingen där heller, väntan och till slut en ung kille som stämplar biljetten och röntgar min ryggsäck. Sen småspringer han med mig till passkontrollen. Jag fyller i alla viktiga dokument och tjejen i luckan ler glatt.

Gladdes i min enfald över att jag nu ändå släppts in i unionen, så då var det väl grönt på flygplatsen i Moskva också, ett dygn sedan jag lämnade Stockholm....

Men så blev det inte alls, men det är en annan historia, så jag säger som Robban Broberg:

Målet är ingenting vägen är allt – emellan Himmel och Jord

Maria Persson Löfgren för P1 morgon

[e-mail]