I Belgrad påminns jag om min aversion för djur i bur

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, fredag.

Det är en blandning av irritation, uppgivenhet och skam.

Alltid samma känsla som övermannar mig och får mig att lova att det inte blir en gång till.

Det är runt påsk och familjen har tagit en långweekend för att resa söderut och få en försmak av våren.

Ofta brukar en sådan resa hamna i något av de östeuropeiska länder jag vanligtvis bevakar i jobbet, kan bli Slovenien, Ungern eller Serbien....

Den här gången är det Belgrad som gästas och en av utflykterna väl där blir ett besök i stadens Zoo.

Jag, som redan från början är skeptisk till hela företeelsen Zoo, har två uttråkade flickor i ena vågskålen och mina principer, om än en smula patetiskt svaga, i andra.

Det väger, som vanligt, över till fördel för tjejerna, som vill se ”de gulliga djuren”.

Så familjen promenerar genom de gamla turkiska kvarteren kring Kalemegdan, genom parken där också två mäktiga floder, Donau och Sava, möts och flyter ihop till en.

En vacker plats, älskad av både turister och stadens invånare.

Ett Zoo – det är en annan sak. I mina ögon.

Men innan jag fortsätter vill jag brasklappa!

Belgrads Zoo är inte bättre eller sämre än många andra, jag vet för mitt arma fadershjärta har kapitulerat för flickornas tjat mer än en gång...

En minnesbild som jag bär med mig från exempelvis Budapest Zoo, är hur parkens isbjörn kliar sin rygg i spasmiska ryck, otvetydigt besvärad av ett fisljummet klimat – aldrig kallt nog – han eller hon påtvingats.

Och vårt eget Skansen, älskat, hyllat, men nja, frågar ni mig så skulle jag föreslå - släpp fångarne loss, så pratar vi om guldstjärnor sen...

Men som sagt – allt mynnar från min subjektiva bild om företeelsen att hålla djur fångna, framförallt i storstäder, sen kan parker å anläggningar vara hur fina de vill.

Tillbaka till Belgrad, och några störande exempel.

I björnens hägn får besökaren se prov på en nalle förvandlad till ett psykotiskt och deprimerat vrak.

Björnen vankar galet av och an, fem meter hit och fem meter dit, om och om igen, ryckigt, nervöst...

Krokodilen marknadsförs som världens äldsta på ett zoo – men frågan är om det är den äldsta eller den mest döda – jag har sjukt svårt att avgöra om det är en mumifierad varelse eller något levande, som finns i terrariet.

Är man inte helt tjockhjärtad, gråter man inne hos schimpanserna.

Bakom grova galler hänger gamla bildäck och rep, allt i en sotsvart miljö som hämtat från en straffkoloni för ytterst hatade fångar.

Bara det att dom här inte gjort sig skyldiga till något annat än att dom är – schimpanser...

Så här ser det ut, i det ena hägnet efter det andra. Mer elände, mer förtvivlan.

Och det slutar som vanligt - jag lovar mig själv att inte göra om det, att stå rakryggad å inte falla för två flickors intensiva klagosång!

Milan Djelevic för P1 Morgon
[e-mail]