Grüß Gott eller Guten Tag – det är frågan

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika tisdag 1 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, tisdag,

I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.

Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.

Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.

Det fick jag.

Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.

Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.

Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.

Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.

Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.

Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.

Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.

Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.

Iallafall i Österrike.

Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.

Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.

När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”

Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.

Det är bara att kämpa vidare.

Daniel Alling, nu tillbaka i Berlin
[e-mail]