Så skulle Sverige försvaras under kalla kriget

Militärhistoriepodden

Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps.

Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.

Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politisk konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.

Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.

Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.

Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)

Klippare: Emanuel Lehtonen

---

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.