Korsfästelsen är en svindlande litterär konstruktion

OBS: Radioessän

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-12-23.

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”

Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.

Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.

Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.

Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.

Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.

Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.

För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.

Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.

Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.

Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.

Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”

Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.

Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.

Evangelierna är inget undantag.

Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.

Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.

Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.

Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.

Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.

Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.

Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.

– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.

Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.

– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.

– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.

– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:

– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.

Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.

Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.

Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.

Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.

Mattias Hagberg, författare