Georg Henrik von Wright vid avgrundens rand

OBS: Radioessän

Filosofen Georg Henrik von Wright (19162003) hade två sidor i sitt tänkande. Mattias Hagberg funderar över balansen mellan undergångsromantik och en rimlig kritik av människans framfart.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag tillhör de som förfördes av Georg Henrik von Wright. Redan som tonåring, i slutet av åttiotalet, satt jag med näsan i ”Vetenskapen och förnuftet”, den finske filosofens omtalade, för att inte säga omsusade, uppgörelse med det västerländska industrisamhället och dess kunskapssyn. Jag kan nog påstå, utan att överdriva alltför mycket, att min världsbild formades i intim samklang med von Wrights klara men något träiga prosa. Jag övertog hans syn på den ekologiska krisen och jag läste girigt om industrikapitalismens sociala baksidor – men framför allt var det hans kritiska uppgörelse med det vetenskapliga systemet som fångade mig. Genom att teckna hela den västerländska idéhistorien, från antiken fram till och med nittonhundratalet, visade von Wright hur vi skapat ett ohållbart system, byggt på vanföreställningar om rationalitet, kontroll och herravälde över naturen.

Mitt första exemplar av ”Vetenskapen och förnuftet” är sönderläst och borta, men även mitt andra, en billig pocketutgåva, är slitet och fullt av understrykningar och anteckningar.

Men, så fanns också de där raderna, de som i efterhand blivit så omtalade, och som verkar blottlägga ett stråk hos von Wright som skär sig mot det försiktiga och noggranna språkbruket i övrigt. I några korta, avslutande reflektioner om framtiden skriver han:

”Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvningar upprört människor [–-] Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis.”

Och han fortsätter, med en hänvisning till Sigmund Freud och Fjodor Dostojevskij, med att tala om människans dödsdrift, om hennes själsliga längtan efter utplåning.

Det var som om textens sista sidor blottade en avgrund, en nattsida som inte funnits där tidigare. I mitt gamla exemplar av boken har jag satt ett tunt frågetecken i marginalen – det är allt.

von Wright var en motsägelsefull tänkare. Hans professionella filosofiska gärning rörde sig tryggt inom logiken och den analytiska traditionen. Han skrev på engelska och tog sällan ut svängarna. Han var, märkligt nog, en filosof som höll sig till de akademiska och vetenskapliga ideal han själv kritiserade hårt i böcker som just ”Vetenskapen och förnuftet”. Det var som om hans identitet var splittrad i två, som att hans personlighet var delad – en Dr. Jekyll och Mr. Hyde, om man så vill. På dagarna sysslade han med den rena, klara logiken och med den anglosaxiska filosofin. På nätterna lät han sig förföras av Oswald Spenglers pessimism i ”Västerlandets undergång”, av det irrationella stråket i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från underjorden” och av förnuftskritiken i Lev Tolstojs filosofiska skrifter. Resultatet av dessa nattliga äventyr blev en lång rad dystra essäer på svenska om allt från kvantfysikens upplösning av den enhetliga världsbilden till det moderna samhällets närmast magiska tro på framsteg och utveckling.

von Wrights kritik av moderniteten var hård, men väl underbyggd. Samtidigt fanns där alltid något annat, något undflyende som rörde sig bort från det begripliga. Det är åtminstone så jag läser honom.

Vad var det egentligen som von Wright önskade?

Var hans välformulerade civilisationskritik i själva verket en förklädd undergångsromantik, en freudiansk dödsdrift maskerad till skrivbordsessäistik?

I boken ”Den okände von Wright” har de båda finska forskarna Joel Backström och Thomas Wallgren samlat ett sextiotal texter av von Wright som mestadels inte publicerats i bokform tidigare. Här finns den uppmärksammade kritiken mot Vietnamkriget, ursprungligen publicerad i Hufvudstadsbladet i november 1967, och här finns hans omtalade inhopp i den finska EU-debatten från början av nittiotalet. Men framför allt finns här några äldre texter som skrämmer – och som det kan vara värt att dröja vid. von Wright verkar under trettiotalets inledande år ha haft en dragning till fascismen och nazismen. Framför allt verkar han ha haft en dröm om att dessa ideologiska monster skulle rena de europeiska samhällena och ge dem en ny start. 1934 beskriver han nazismen och fascismen som missförstådda och som en del av en ”oändligt rik världsrörelse”, åtminstone ur ett andligt perspektiv. Och senare samma år tillägger han i en text: ”Den är framför allt en dynamisk process i tiden, en väldig omvärdering av alla värden, som ännu är i sin linda, men en gång skall förena de till synes mest skilda andliga områden till en enhet.”

Senare i sitt liv passerade von Wright dessa texter med tystnad, samtidigt som han tog kraftfullt avstånd från trettio- och fyrtiotalens våldsideologier. Någon nazist eller fascist var von Wright aldrig, men han lockades uppenbarligen av tidens föreställningar om en ideologisk stormvind som skulle riva sönder den befintliga världen.

Eller som han själv uttryckte saken 1941: ”Om den ’nya anda’, som ska efterträda den gamla, vet vi ännu mycket lite, dess verkliga karaktär avslöjar sig kanske först efter en mansålder.”

von Wright var en man som tidigt tänkte i tidsrymder långt utöver det vanliga. Ett perspektiv han behöll livet ut. I en av de sista texterna i samlingen ”Den okända von Wright” med den talande titeln ”Slutord”, ursprungligen publicerad 1995, väller undergångsromantiken fram igen: ”Nytt liv föds med smärta. Regeln gäller inte bara för människobarn och djurungar. Den förefaller att gälla också för de kollektiva livsyttringar som kulturens uppkomst och brytningsskeden är.”

Kanske skulle von Wrights märkliga vurm för undergångens smärta vara en kuriositet, i ett i övrigt intressant författarskap, om det inte var så att hans texter genljuder av troper som ekofascister och högerradikaler gjort till sina – det vill säga civilisationens fall till förmån för en ny och ren värld.

Det är ingen lätt balansgång människan står inför. På ena sidan ignorans och likgiltighet inför vår skadliga framfart, på den andra ett mörkt förakt för hela eller delar av vår art. Och där emellan: En rättmätig och produktiv kritik, som en smal passage mellan två avgrunder.

Mattias Hagberg, författare och kulturjournalist

Litteratur

Joel Backström och Thomas Wallgren (red): Den okände von Wright – tidskritik och andra texter av Georg Henrik von Wright 1926–1997. Appell Förlag, 2023.