Är frågan om människolivets mening bara ett spratt?

OBS: Radioessän

Willy Kyrklund lät Mästaren Ma söka frågan på vilken människolivet var ett svar. Michael Azar följer undringens resa genom idéhistorien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad: 2023-09-06.

”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.”

Så inleder den svenske författaren Willy Kyrklund sin bok Mästaren Ma från 1952.

Den märkliga lilla formuleringen har svävat omkring i mina tankar ända sedan jag för första gången läste den för omkring trettio år sedan. Finns det verkligen en fråga på vilken människolivet är ett svar? Hur skulle en sådan fråga i så fall kunna se ut?

Och vem skulle ursprungligen haft anledning att ställa den?

Det ligger nära till hands att peka mot himlen och tänka: endast en gud kan ställa en så outgrundlig fråga.

Å andra sidan tycks själva idén om en frågande gud skava mot bilden av gud som allvetande. Den som redan vet allt har väl ingen anledning att fråga efter något.

Ett vackert försök att förstå relationen mellan den frågande guden och den skapade människan finner vi hos den florentinske 1400-talstänkaren Giovanni Pico della Mirandola. Här framträder nämligen människan just som ett svar på en saknad, som ett uttryck för en brist i den Allsmäktiges hjärta. Efter att Gud Fader frambringat alla ting och djur i vår värld insåg han nämligen att någonting väsentligt saknades. Som om det fanns ett inre tomrum i Varat självt. När den Outgrundlige begrundade denna tomhet – och som alla vet betyder ordet begrunda just att ställa sig frågor – kom han strax på svaret: det är människan som fattas!

Världsalltet, tänkte gud, behöver ytterligare ett kreatur, en varelse som är utrustad med ett medvetande som kan vittna om allt det jag har skapat. En varelse som tillsammans med mig kan förundras och glädjas över skapelsen. Så kom människan att bli svaret på Guds längtan efter att bli sedd och beundrad. Människan, sålunda, som det förkroppsligade svaret på gudomens oförmåga att stå ut med sin eviga ensamhet.

Pico della Mirandola är inte ensam om sina tankar. Andra har följt i hans fotspår och kommit fram till liknande slutsatser. Några av dem har gått så långt att de hävdar att det först är genom människan som Gud kan bli fullt medveten om sig själv. Gud speglar sig, så att säga, i den lilla människovarelsens strävan efter att begripa och sätta ord på den värld som hon slungats ut i. Det började ganska så blygsamt, men sedan tog det fart på allvar. Med stjärnkikare och spektroskopi utforskar hon den oändliga rymden. Med skalpeller och röntgenstrålar blottlägger hon tålmodigt och systematiskt sitt eget väsen.

”Gud har väntat i sextusen år på ett vittne”, förklarade den tyske astronomen Johannes Kepler i början av den naturvetenskapliga revolutionen.

Utan människan, instämde författaren Denis Diderot drygt hundra år senare, skulle världsalltet vara tomt och stilla. Om människorna ”blev bannlysta från jordens yta skulle naturens föränderliga och sublima skådespel inte vara mer än en scen av ödslighet och tystnad”.

Från att ingenting ha varit – ett lätt och naivt byte för naturens nyckfulla makter – har människan kommit att uppfatta sig som ett slags gud på jorden. Som ett språkrör för det Absoluta, som en inkarnation av den eviga Andens självutforskning.

Det finns en fantastisk passage i Hegels verk Logiken, där den tyske filosofen plötsligt anar innebörden av sitt eget filosofiska projekt. Om det verkligen är sant att jag, Hegel, i detta mitt verk faktiskt lyckats frilägga världsalltets djupaste hemligheter – ja, då innebär det ju ingenting mindre än att det inte längre finns någon skillnad mellan mitt eget och guds vetande.

Detta hegelska motiv varieras gång på gång hos det tidiga 1800-talets tyska idealister och romantiker. Deras egna tankar förstås som det medium genom vilket det gudalika Världsalltet äntligen får syn på sig självt.

Vi står här inför en storslagen omkastning av den gamla rollfördelningen mellan gud och människa, mellan skapare och skapad. Är människan verkligen strikt underordnad gud – om det nu är människan som tänker, talar och skriver fram gudens självmedvetande? Om det är människan som räddar guden från dennes dystra isolering och stumhet? Om människan på egen hand, utan guds hjälp, kan se och gripa världen ur evighetens synvinkel?

”Gud är död – och det är vi som har dödat honom!” Så förtätar Nietzsche, år 1883, den insikt som ibland beskrivs som den moderna existentialismens födelseögonblick.

Att Gud är död skulle kunna uppfattas som en utomordentlig befrielse. Men Nietzsche själv är helt på det klara med att guds frånfälle samtidigt öppnar dörren till den mest genomgripande bävan. I samma ögonblick som vi överger Gud blir vi nämligen själva övergivna. Nu är det vi som måste leva våra dagar i kosmisk ensamhet, utan någon yttre instans att spegla oss i och utan löftet om ett liv bortom döden.

I samma stund som vi dräper gud förlorar vi samtidigt den fråga – och den saknad – på vilken vi skulle kunna utgöra ett svar. Människan finns nu bara till – utan att någon någonsin har frågat efter henne.

Men kanske är allt detta bara vidlyftiga spekulationer. Ibland misstänker jag faktiskt att Willy Kyrklunds sökande efter den stora frågan bara är en av alla de snaror som han älskar att lägga ut till sina läsare. Kanske vill han bara locka upp oss på den spindelvävsstege vi så gärna reser mot himlen – för att sedan, med stötar och skakningar, tvinga ner oss till den jord vi kommer från.

Nej, människa, du är ingen gud. Glöm aldrig att din ande lever i en förgänglig kropp, att din blick är tidens fånge och att din längtan för alltid är märkt av modersbröstet.

Jag söker den fråga på vilken människan är ett svar.

Kanske vill Willy Kyrklund här bara påminna oss om den mycket jordnära fråga som sfinxen en gång ställde till Kung Oidipus: Vad är det som går på alla fyra på morgonen, på två ben på dagen och på tre ben på kvällen?

Michael Azar, professor i idéhistoria