Tolerans kan inte frälsa oss från fanatismen

OBS: Radioessän

Ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. Joel Halldorf reflekterar över religiös och sekulär ikonoklasm, och över möjligheten till samexistens.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Mose kommer ner från det heliga berget Sinai möts han av en chockerande syn. De israeliter som han med Herren hjälp nyss befriat ur Egyptens slaveri, verkar redan ha glömt sin Gud. I stället sjunger och dansar de kring en guldkalv som de själva tillverkat.

Utom sig av vrede kastar Mose stentavlorna med budorden till marken, sedan förstör han guldkalven. Han gör ett grundligt jobb: Bränner upp den, maler den till stoft och strör ut den i vattnet. Inte ett spår av den falska gudabilden ska finnas kvar.

Mose är en ikonoklast, en som förstör religiösa bilder och symboler. Och han är varken den första eller den sista i historien. Såväl Koranen som en judisk Midrash berättar om hur Abraham – stamfader inom judendom, kristendom och islam – slår sönder avgudabilder i sin hemstad Hebron.

I religionernas världar finns bilder, byggnader och böcker som betraktas som heliga. De påkallar de frommas respekt – men ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. En sådan linje löper genom religionernas historia: hebréerna krossar kanaanesiska statyer, kristna bränner judiska bokrullar, muslimer målar över kristna bilder, protestanter förstör katolska ikoner och så vidare.

I dag hör vi så ofta om religion och våld att det är lätt att tro att två grupper med olika idéer om det heliga omöjligen kan leva fredligt tillsammans. För om den ena uppfattar något som heligt, då kommer den andra snart se det som sin heliga plikt att förstöra det. Men bredvid berättelsen om den religiösa ikonoklasmen löper en annan linje: En bortglömd historia som handlar om respekt för, ja till och med en nyfikenhet på grannarnas gudabilder.

Den brittiske journalisten William Dalrymple upptäckte den under sina resor i Mellanöstern på 1990-talet. Här har kristna och muslimer levt sida vid sida i sekler, och genom åren har många stigar mellan dem trampats upp. Visst trätte de lärda om läran, men folkets perspektiv var annorlunda. De förhöll sig praktiskt till religionen och besökte heliga platser för att få hjälp. Om en viss plats erbjöd bot mot sjukdomar eller dåliga skördar då sökte sig många nyfikna dit, utan att fråga om platsen var kristen eller muslimsk. Huvudsaken var att man fick hjälp.

I boken ”Från det heliga berget” berättar Dalrymple om ett besök vid helgonet Nebi Uris grav i Syrien. Här finns en helgedom som muslimer, katoliker och kristna armenier besöker för att sova en natt och förhoppningsvis vakna upp fria från åkommor. Den muslimske föreståndaren berättar att han nyss tagit emot en kristen flicka, som rest dit efter att helgonet visat sig för henne i en dröm. Hon tillbringade en natt där och vaknade upp frisk. Som tack återvände hon med en bagge som hon offrade till Nebi Uri.

I en annan stad gästar han ett nunnekloster och inser att många muslimer deltar i gudstjänsten. De knäböjer på sina bönemattor och tänder ljus vid ikonerna, medan prästen svingar rökelsekaret och läser ur Bibeln. I Johannes döparens kyrka i Damaskus ber kristna och muslimer tillsammans inför relikerna från det helgon som båda religionerna hyllar. I Libanon finns en undergörande bild som lockar till sig både kristna och muslimer. Och så vidare.

I dag har politiseringen av de religiösa identiteterna gjort att de förlorat sin porösa karaktär. Gränserna stärks, och stigarna mellan religionerna bevakas hårt. Det har gjort sådana här platser sällsynta – men några lever ännu kvar, som påminnelser om sedvänjor som en gång var utbredda. Dalrymple skriver: ”Det är först på 1900-talet som denna hävdvunna tolerans fått ge vika för en ny, hårdare islamistisk attityd, och det är inte förrän helt nyligen som den synkretism jag bevittnat blivit en raritet av oändligt värde.”

Dessa folkliga mötesplatser, där man inte bara tolererar den andre utan faktisk tillber dennes heliga symboler, ger en annan bild av samexistensen än historien om ikonoklasm. Men båda är sanna, vilket påminner oss om att fromheten kan fungera både som bro och slägga. Den kan vara en väg till den andre, men också ett vapen mot henne.

Det moderna sättet att hantera religiösa spänningar har stavats sekularisering. Om staten är neutral och religionen privat, då leder det till att religiösa spänningar desarmeras. Så har vi tänkt, och många gånger har det fungerat. Resultatet har blivit en sval tolerans med öppenhet mot mångfald. Som den amerikanske presidenten Thomas Jefferson formulerade det: ”Det skadar mig inte om min granne tror på tjugo gudar eller ingen gud. Det varken kostar mig pengar eller bryter benet på mig”.

Toleransens styrka och svaghet är svalkan. I Jeffersons ord ryms inte bara öppenhet, där ekar också ett ointresse. Han bryr sig inte om vad hans grannar håller på med. Och om nyfikenheten saknas trampas det upp färre stigar mellan husen. I stället lever man sida vid sida som främlingar.

Men främlingskap blir lätt till fiendskap, därför riskerar även den sekulära svalkan slå över i het ikonoklasm. ”Min vän”, skrev den franske upplysningsfilosofen Diderot i ett brev år 1765, ”om vi älskar sanningen mer än konsten, låt oss be att Gud sänder oss några ikonoklaster.” Han ville att Europa skulle bryta upp från sitt religiösa förflutna, och då behövde de gamla bilderna krossas – oavsett hur vackra de var. I denna revolutionära anda har sekulära ikonoklaster gett sig på religiösa symboler.

Vi lurar oss om vi tror att sekulariserade samhällen inte betraktar något som heligt. Tvärtom kan både nationen, demokratin och mänskliga rättigheter beskrivas som heliga. Ganska ofta stöter man också på texter där politiker eller ledarskribenter säger att ”Yttrandefriheten är helig”. Det vill säga att rätten att kritisera andras föreställningar är en så viktig grundsten för demokratin att den inte får kränkas eller inskränkas.

Men då och då dyker det upp personer som tar detta ett steg längre. Som inte nöjer sig med att vörda yttrandefriheten, utan betraktar det som sin heliga plikt att i yttrandefrihetens namn kränka eller förstöra symboler som andra betraktar som heliga. Man bränner heliga böcker och smädar religiösa symboler i ett slags yttrandefrihetsfundamentalism.

Ikonoklasmen i vår tid följer alltså samma mönster som den gjort genom historien. En del stannar inte vid att vörda sitt eget utan känner ett tvingande behov av att ge sig på andras heliga bilder. Fromheten slår över i fanatism.

Det verkar svårt att skapa en ideologi som är befriad från den ikonoklastiska frestelsen. Den letar sig in över allt. Men det bästa skyddet individen kan utveckla är nog en öppenhet som inte stannar vid sval tolerans, utan tillåter sig att vara nyfiken. Som inte bara rycker på axlarna och accepterar att den andre existerar, utan vågar besöka honom för att se vad som finns att upptäcka. Kanske inser jag då att den heliga bilden kan vara ett fönster till en värld som står öppen också för mig.

Joel Halldorf
kyrkohistoriker, författare och skribent

Litteratur

William Dalrymple: Från det heliga berget – en resa i skuggan av det bysantinska riket. Översättning: Katarina Sjöström. Cordia i samarbete med Frikyrkliga studieförbundet, 2001.