Linda Skugge är en obehaglig människa

OBS: Radioessän

"Inspiration" var länge något som helgon och apostlar drabbades av. Den som googlar "inspiration" idag hittar mest inredningstips, men visst söker vi fortfarande andlig vägledning hos andra? Bara inte hos Linda Skugge, konstaterar Linda Skugge själv i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Jag är en obehaglig människa

Det är jag övertygad om

Vad skulle jag annars vara

Hur skulle man annars kunna vara

Jag försöker inte ens”

Läser jag i Lars Noréns prosalyriska Efterlämnat och funtar på att göra något av det där att jag en obehaglig människa. Som jag så ofta fått höra.

Kanske upprepa det som ett slags omkväde i min kommande tusensidiga Lundell- slash Norén-ripoff som bär titeln Rigor mortis. Eventuellt använda mig av kursiver. Eller bara be mina barn skriva det på min gravsten om jag dör.

Jag är en obehaglig människa.

Fast gudarna ska veta att jag försökt. I hela mitt liv har jag försökt att passa in. Att vara som folk är mest. Att vara som något slags härlig Pippi Långstrump som på morgonen till synes i blindo rafsat ihop något att klä på sig och sedan så där ofantligt populärt komma minst en halvtimme för sent.

Problemet är bara att det inte går så bra. Faktum är att det går jättedåligt. Så dåligt att mina vänner aldrig missar en chans att tråka mig näst intill ren mobbning.

En tjejkompis och jag är på väg till en av de där jättelika sportbutikerna för att köpa nya längdskidor till Vasaloppet och hon råkar på ett jättepajigt sätt spilla något över hela sig bakom ratten och vänder sig mot mig och säger ”för jag är perfekt och jag har alltid näsdukar med mig, ge mig en!”

Ja, hon har känt mig hur länge som helst och trots min till synes så vidriga persona – Jag är en obehaglig människa – vill hon uppenbarligen umgås med mig. Och hon gör ju på ett förvisso kärleksfullt sätt narr av mig, men ändå.

Händelsen slår an något hos mig och får mig att i en enda sittning att vräka ur mig den här texten – att en gång för alla bearbeta mitt livs trauma, som är att vara perfekt.

För det visade sig att jag var lurad.

Att det som vuxenvärlden lärde ut och jag ANAMMADE (kom i tid, håll deadlines, håll koll på dina grejer, var hel och ren) visade sig inte stämma. Att de som gjorde tvärtom (bohemiga slarvers) blev de som alla älskar och går att känna igen sig i och får ofantligt många sociala medier-följare.

Har du aldrig tänkt skriva för scenen och uppträda med din egen text? Att inspirera andra? frågar en teaterproducent.

Nej, svarar jag omedelbart. För jag inspirerar INGEN. Ingen skulle komma, säger jag och berättar om den gången då jag fortfarande trodde på det vuxenvärlden lärt mig om noggrannhet och att vara ordentlig. Då jag på någon sorts inspirationsdag stod på en scen och inledde med att berätta hur jag brukade trippelnatta mina tre barn under sex år så att de jämt sov klockan sju sharp så att jag kunde fortsätta läsa och skriva hela kvällen och en kvinna ur publiken efter endast ett par minuter avbröt mig och reste sig för att upprört fråga: ”På vilket sätt inspirerar du oss?”

Jag har aldrig urladdad mobil, det är ju bara att ladda den.

Efter mig talade Amelia Adamo om sin livsresa: fattig mamma, Italien, revansch i Sverige et cetera. Och sedan en idrottskvinna som berättade hur ofantligt mycket tid hon lagt ner på träning för att ta sig till den absoluta toppen där hon nu befann sig. Hur mycket hon försakat. Hur hårt hon pressat kroppen gällande både träning och kost.

De inspirerar. Det gör inte jag. Har aldrig gjort. Kommer aldrig göra. Ingen tycker om en perfekt människa.

Jag är en obehaglig människa.

Jag har aldrig urladdad mobil, det är ju bara att ladda den.

Jag glömmer aldrig något, det är ju bara att lägga fram det man vill komma ihåg.

Jag kommer aldrig för sent, det är ju bara att se till att ha tillräckligt med tid på sig och alltid ta höjd för force majeure så som stopp i tunnelbanan och eventuella bilköer.

Framför allt, det handlar om att bara gå upp en timme tidigare.

Jag orkar inte längre bry mig varför en idrottare som exempelvis en fridykare som kan hålla andan i upp till tio minuter, eller en företagsledare som snittar hundra arbetstimmar i veckan, inspirerar.

Jag har förstått att jag, som säger att det är ju bara att ladda mobilen, inte gör det. Det är okej. Jag har ändå gett upp.

Jag är en obehaglig människa.

Jag kommer aldrig mer likt min gamla 00-talsbok Ett tal till min systers bröllop mot en bakgrund av Sylvia Plaths liv LJUGA ihop en historia om en kämpande – fullständigt ojämställd och helt misslyckad – mamma, för att någon antingen ska tycka om mig, eller för att jag ska sälja några böcker. För det funkar ändå inte. Att jag på fullaste allvar tycker att det är ju bara att ladda mobilen lyser liksom igenom. Jag har insett att det är kört. Det är som en av mina döttrar sa när en närstående råkat ta min airpods-dosa:

Har du airpodsen i en liten fryspåse?

Ja, annars försvinner de ju! Det kommer dröja en evighet innan jag får tillbaka dem.

Vet du, du skulle platsa i det militära eller kanske som någon högt uppsatt inom Hitlers Schutzstaffel.

Alla hatade Sylvia Plath. Det sa till och med hennes man Ted. På hennes begravning till på köpet. Hon var med sin perfekta persona den där obehagliga människan Lars Norén skriver om. Hon var, hur mycket hon än åt, naturligt mager. Hon var lång, Hon var extremt beläst. Hon älskade att städa och höll sitt hem nitiskt rent. Hon sa alltid vad hon tyckte.

Alla hatade Sylvia Plath.

Hade det funnits mobiler på Sylvias tid hade hennes naturligtvis aldrig varit vare sig sprucken eller urladdad. För hallå, det är ju bara att inte tappa den eller att ladda den. Och likt mig hade hon PLUS att alltid ha laddad mobil hunnit göra precis allt hon brinner för. För egen del är det att dagligen gå upp klockan fem för att läsa en timme och sedan jogga i fyrtiofem minuter och sedan gymma en timme och sedan … ja, jag vet: på vilket sätt inspirerar jag er? Point taken. Jag fattar. Jag är körd.

Jag är en obehaglig människa.

New York University-journalisten och -professorn Katie Roiphe skriver i The power notebooks att ”om jag inte visar mig tillräckligt svag är jag unlikable. Om jag visar för mycket svaghet blir jag unlikable.”

Hennes elever vill gärna prata om vikten av att en författare är ”likable” eller ”relateble”. Kan något vara bra eller fascinerande utan att man kan identifiera sig med författaren? Kan man ens tycka om något om det inte är ”relatable”? Eleverna nämner författare de anser vara ”relatable” och ”likable: Zadie Smith, Leslie Jamison, Roxane Gay och till och med Joan Didion – trots att hon äter middag med filmstjärnor på dyra LA-krogar är ”relatable” och ”likable”.

Katie Roiphe har identifierat att för eleverna är ”relatable” och ”likable” synonymt med ”mitt liv är kaos, jag gråter offentligt, jag skär mig, jag dricker för mycket, jag har absolut ingen koll”. Det vill säga, det finns inte särskilt mycket för en sådan obehaglig människa som jag att hämta där. Trots att – även jag – druckit för mycket, gråtit vid bardiskar och vällustigt noterat hur Erika i Elfriede Jelineks Pianolärarinnan med ett rakblad skär sig i underlivet (snacka om att INGEN kommer upptäcka såren. Dessutom förhöjs ju BDSM-et av blodet och smärtan. Det är genialt.) blir en sådan som jag aldrig någonsin relaterbar. Bara för att jag aldrig haft en oladdad mobil. Eller tappat bort ett paraply. Eller kommit för sent.

Jag är en obehaglig människa

Jag återgår till Lars Norén. ”Noggrannheten skall göra er fria”, skriver han. Tyvärr kan jag inte fråga honom om han tyckte att det var så.

Linda Skugge