Fröjden i att få misslyckas med Thomas Bernhard

OBS: Radioessän

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-17.

Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.

Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.

Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.

Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.

Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.

Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna i hans verk - otillräcklig, ett nytt misslyckande har lämnat min hand. Efter en tid har jag trots allt lockats att gripa mig an ett nytt verk.

Jag har eftersträvat en rytm och komplexitet som i någon mån svarar mot Bernhards tyska. Det stöter ibland på problem, som i debutromanen Frost, där den gamle konstnären Strauchs långa monologer har varannan mening i direkt anföring (i presens) och varannan i presens konjunktiv. Eftersom svenskan nästan saknar konjunktiv blir det egentligen ingen skillnad på svenska. Därför översatte jag varannan mening i presens och varannan i preteritum, som man kanske ändå ska använda i svenskan vid konjunktiv - i bästa fall blir det ett slags stämsång som ligger nära originalets.

En annan svårighet utgör Bernhards förkärlek för att framställa parallella skeenden och växla mellan dem i samma mening. Vilka satser hör egentligen ihop? Inte minst förekommer det i Korrigering, där Bernhard för övrigt tappar bort sig själv flera gånger. Han inleder ett resonemang som avbryts av ett antal inskjutna satser om helt andra saker och återvänder aldrig till den inledande tankegången. Många gånger har jag stått undrande inför en komplicerad mening och tänkt att det här klarar jag inte av. Men liksom svårlösta korsord kan lösa sig efter en natts sömn finner jag ofta en lösning på problemet dagen därpå. Som om det undermedvetna hade ältat meningen och nästa dag lagt fram en lösning.

Ett exempel ur Korrigering får visa utformningen och effekterna av Bernhards språk och hur det kan översättas. Det är ett utsnitt i en tre sidor lång mening i början av boken, den som för ordet är huvudkaraktären Roithamer, som ofta tog sin tillflykt till ett av Höller konstruerat och bebott hus:

hier in der höllerschen Dachkammer ist mir alles möglich gewesen, was mir außerhalb der höllerschen Dachkammer immer unmöglich gewesen war, meines Geistesgaben nachzugeben und dadurch meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln und meine Arbeit vorwärts zu bringen, denn war ich außerhalb der höllerschen Dachkammer immer gehindert gewesen, meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln, so konnte ich sie in der folgerichtigsten Weise in der höllerschen Dachkammer entwickeln, alles in der höllerschen Dachkammer ist meinem Denken entgegengekommen

Det låter som poesi. Och Bernhards första litterära verk var faktiskt två diktsamlingar.

På svenska kan det bli så här:

här i den höllerska vindskammaren blev allt det som varit omöjligt för mig utanför den höllerska vindskammaren möjligt för mig, att ge efter för mina förståndsgåvor och därigenom utveckla min intellektuella förmåga och bringa mitt arbete framåt, för var jag utanför den höllerska vindskammaren alltid förhindrad att utveckla min intellektuella förmåga så kunde jag utveckla den på det mest följdriktiga vis i den höllerska vindskammaren, allt i den höllerska vindskammaren tillmötesgick mitt tänkande

När jag läser Thomas Bernhard idag kan jag delvis förstå att han väckte en hel del rabalder. Han var ofta också ute efter att provocera och inte sällan blev det rättsliga efterspel. Ett exempel är processen efter utgivningen av Skogshuggning 1984 då en tonsättare, Gerhard Lampersberg, kände igen sig i den inte särskilt positivt skildrade huvudpersonen Auersberger. Bernhard och förlaget anklagades för förtal och boken drogs in i Österrike, först ett halvår senare fanns den återigen i bokhandeln. Idag och från svensk horisont förknippar man inte romanpersonerna lika mycket med verkliga "förebilder". Nu läser jag romanen som en uppgörelse med ett kotteri inom kulturvärlden, som nog kan ha sin motsvarighet lite varstans. Och därtill utformad på ett ypperligt språk som i alla fall leder till vissa abstinenssymptom hos mig när jag inte har läst det på ett tag.

Jan Erik Bornlid, översättare