Förtryckarnas språk blev en väg till befrielse

OBS: Radioessän

Engelskans världsherravälde har en blodig historia, men språket fortsätter att ta över världen. Och symbolen för förtryck används nu som en väg till befrielse, konstaterar Per J Andersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje vinter lockas hundratusentals bokläsare till den indiska ökenstaden Jaipur för den stora litteraturfestivalen. Mängder med indiska och andra språk finns representerade när allt från lokala författare till Nobelpristagare från Afrika, Europa och Amerika sammanstrålar i ett sammelsurium av diskussioner och framträdanden. Men med få undantag är språket på scenerna engelska.

Det kan låta förvånande i en före detta brittisk koloni, man skulle ju kunna gissa att detta var en plats där dominansen för de forna översittarnas språk ifrågasattes.

Anledningen är förstås att engelskan likt sina föregångare grekiskan, feniciskan, arabiskan och latinet erbjuder kommunikation över språkgränserna. Samtidigt var de ju dessa tungomål ett hinder för folkligt deltagande, eftersom de stängde ute alla de som inte behärskade de lärdas språk. Samma sak i dagens Indien där befolkningsmajoriteten exkluderas när såväl den ekonomiska och kulturella eliten som juristerna i landets högre domstolar kommunicerar på engelska.

Att engelska fick ärva titeln som lingua franca handlar framförallt om att det brittiska imperiet kontrollerade en fjärdedel av världens landmassa. Och att USA efter andra världskrigets slut och avkolonialiseringen axlade rollen som världsmakt.

Engelskan blev snabbt den globala marknadsekonomins förstahandsval. Dessutom på flera fronter: i populärkulturen, det politiska systemet, den internationella föreningsvärlden och affärsvärlden. För att inte tala om akademin. Som Rosemary Salomone påpekar i boken ”The Rise of English”: av världens hundra viktigaste vetenskapliga tidskrifter är alla engelskspråkiga.

Och så verkar det förbli under lång tid framöver. Kineserna har gjort tafatta försök att introducera mandarin i de länder i Afrika där man utövar inflytande. Det har inte slagit väl ut, av det enkla skälet, menar Salomone, att det kinesiska språket inte bär på ett löfte om frihet, utan förknippas med politiskt förtryck. Franskan behåller fortfarande visst grepp om de före detta kolonierna i Nord- och Västafrika, men förlorar sakta men säkert mark, eftersom engelskan gör framsteg även där. Och de antivästliga idéströmningarna i Ryssland, Kina och den muslimska världen visar att det verkar fungera utmärkt att vara i opposition till västerländska värderingar i allmänhet och USA:s utrikespolitik i synnerhet och samtidigt omfamna engelskan.

Frågan är om sättet att formulera tankar och idéer skiljer sig åt beroende på vilket språk man tänker, skriver och pratar på. Den brittiska parlamentarikern Thomas Babington Macaulay ansåg i alla fall det. I mitten av 1800-talet talade han nedsättande i om de asiatiska kulturspråken och menade, i tidstypisk chauvinistisk anda, att engelskan passade bättre för avancerade tankar. Han ville anglifiera den indiska tjänstemannaklassen för att få den att tänka, som han såg det, mer förnuftigt och rationellt, alltså mer engelskt, och därmed minska klyftan mellan kolonisatörer och undersåtar. På så sätt ville han skapa en ny hybridklass som etniskt sett är indisk, men i alla andra avseenden – smak, tyckande, moral och intellekt – är fullblodsengelsk.

Av samma skäl vill Indiens premiärminister 180 år senare få landets juridiska system och politiska och ekonomiska elit att återgå till hindi. För kommunicerar man på ett indiskt språk så tänker man, resonerar premiärministern, på ett mer indiskt vis, och det stärker den indiska kulturen och den nationella gemenskapen.

Att val av språk påverkar tänkandet håller många aktivister och författare längst ner i det indiska kastsystemet med om. Men de å sin sida välkomnar engelskan. De anser nämligen att den är mindre förtryckande än hindi och sanskrit, som de ser som brahminernas, den högsta kastens, alltså den religiösa elitens, språk.

Radikala dalitaktivister har resonerat att engelsmännen har förtryckt dem dubbelt, det vill säga politiskt och ekonomiskt, men att de hinduiska politiska ledarna gör det trefalt. För de har ju såväl statsapparaten och den nedärvda feodala makten som det religiösa förtrycket i sin hand. Dessutom betraktar de engelsmännens förtryck som historia, medan brahminernas pågår här och nu.

Därför är det kanske ändå inte så förvånande att ställningstagandet för engelskan får stöd även bland de intellektuella på Jaipurfestivalen. Det är de som vill hindra asiatiska, afrikanska och karibiska författare från att skriva på engelska som ger uttryck för en kolonial attityd – och inte tvärtom, sas det till exempel från scenen ett år. Och när jag på 2023 års upplaga av festivalen träffade Nobelpristagaren Abdulraznak Gurnah och frågade varför han inte skrev sina böcker på swahili, hans modersmål under uppväxten på Zanzibar, gav han följande svar:

Om jag hade skrivit på swahili hade risken varit stor att jag utsatts för censur från de auktoritära ledarna som då styrde i Östafrika. ”Engelskan”, sa han, ”gav mig frihet”.

Språk är inte bara ett sätt att kommunicera. Det handlar som framgår också om makt och social status. Den indiske dalitförfattaren Chandra Bhan Prasad har sagt att om ett barn i en fattig familj lär sig engelska, så skapar det samma välstånd som om det hade fått ärva 50 hektar jordbruksmark.

Kunskaper i engelska kan i världens fattigaste länder kort sagt vara en biljett ut ur fattigdomen och in i medelklassen. De engelskspråkiga privatskolorna i New Delhi, Karachi och Nairobi kostar en rejäl slant, vilket inte behöver vara ett absolut hinder, inte ens för de fattigaste. För föräldrar i städernas slum tar stora lån för att finansiera sina barns skolgång. Ett rationellt beslut, eftersom barn som behärskar detta världsspråk har ljusare framtidsutsikter än de som inte gör det. Det gäller också i Mellanöstern, där tjänstemän som kan skriva på engelska generellt sett har högre lön och bättre karriärmöjligheter.

Samtidigt använder politiska motståndsrörelser språket för att få världens blickar på sig. Under arabiska våren 2011 formulerade aktivister slagord på engelska i stället för på arabiska eller franska, som ju fler i den närmaste omgivningen hade förstått. De motiverade det med att ”… det är så här vi gör för att påverka världsopinionen”. Samma strategi användes under protesterna mot militärkuppen i Mynamar tio år senare.

Men kanske har engelskans mångtydiga segertåg över världen aldrig illustrerats tydligare än på de plakat som demonstranter i Bangladesh huvudstad Dakha höll upp när den amerikanska presidenten besökte landet strax efter millennieskiftet:

”Bill Clinton, go home – and take us with you!”

Per J Andersson
författare och resejournalist