Nobelkoden - på jakt efter Dynamitkungens mysterium

Kulturreportaget – arkiv

Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller.

Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.

Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.

Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.

Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris – och försvarsindustri.

Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.

Om den bokstavliga striden kring just ”Krig och fred”. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.

Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.

Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.

Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.

Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om ”dödsskuggans dal” trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.

Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.

Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.

Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning – bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.

Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.

Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.

Om Nobelkodens dubbla kryptering.

Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.

Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.

Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.

Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen.

Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.

Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):

Del 1: Testamentet.

Ulla Billquist sjunger ”Jag bygger ett luftslott” och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.

Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen ”Dynamitkungen” från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken ”Ned med vapnen” är från programmet Boktornet 1996.

Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.

Del 2: Striderna.

Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av ”Maskeradbalen” från La Scala-operan i Milano 1930.

Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.

Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.

Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 – och enkäten från programmet Efter tre samma år.

Del 3: Kvinnorna.

Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.

Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda – liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.

Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.

Del 4: Ödets makt.

Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet ”Vem är rädd om Virginia Woolf” från 1983.

Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. – och hans svar – kommer ur programmet ”Vad gör man på Svenska Akademien?” 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.

Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama ”Nemesis” i Kulturnytt 2005.

Professor Arne Westgren talar om att ”mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt”. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.

Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet ”Förmögen, högt bildad herre…” från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.

Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera ”Ödets makt” spelas av Wien-filharmonikerna 2013.

Slutligen hör vi ett klipp ur programmet ”Bofors. Där de svenska kanonerna smidas” från 1943.

Fotnot:
Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn – i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet – var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.