Gunilla Röör: - Nej, nej, säger min mor och ler. Inte där. Jag ska spridas över Grand Canyon.

Hultling och Röör i P4

I helgens Röör i P4 samtalas det om begravningar, nära anhörigas och den egna. För sju år sen fick kvällens första gäst veta att hennes äldste son, Oskar, hade omkommit i en lavinolycka, 31 år gammal. Kvar stod nu familjen, Ingrid, hennes man Pelle och Oskars tre syskon, alla med en kär att begrava.
En begravning kan komma plötsligt och oväntat eller också väldigt väntat, oavsett kan det försätta de anhöriga i chock. Ändå behöver mycket tas tag i och ordnads med. I den judiska traditionen har man löst det genom att begravningssällskapet Chevra Kadisha kommer och hjälper till. Josef Jawitz jobbar med detta på judiska församlingen i Stockholm. Alla i Sverige, oavsett om man tillhör en kyrka eller inte, betalar en begravningsavgift. Vad får man för den avgiften? Cecilia Forssell-Ericson från Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation kommer till studion. Hon berättar också om var man kan ha en begravningsceremoni och att vi i stort sett kan välja vilken färg vi vill på kistan. GUNILLA RÖÖR: Det var dags att begrava katten. Den där älskade, underbara katten. Som varit som en extra kroppsdel av en själv. Som funnits där i vått som torrt. Som slickat tårar. Trampat med sina fina trampdynor. Jamat nedanför brevlådan. Min lilla katt unge. Min fina kattmamma och till slut min gamla mormorskatt. Och nu fanns hon inte mer. Vi grät och bölade. Tjöt snorade och blödde näsblod. Min man sjukskrev sig från jobbet. Hur kan en katt betyda så mycket?