Jättetvestjärten i Napoleons fängelse

Borta för alltid

Två giganter isolerade på en och samma lilla ö. Följ med till en av jordens mest isolerade öar Sankta Helena där Napoleon slutade sina dagar och kanske fick mötavärldens största tvestjärt!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Medverkande i avsnittet är entomologen Moa Pettersson på Artdatabanken. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av rpoduktionsbolaget Filt.

Utskrift av avsnittet:
Den var den allra största i sitt slag, nästan läskigt stor, på en av världens mest isolerade öar.

Moa Pettersson: En rejäl pjäs det här.

Där en av mänskliga historiens giganter samtidigt sitter fängslad. Men nu har den, liksom nästan allt djurliv på ön, utrotats. Ett öde som kan kan drabba flera av dess släktingar, världen över.

Moa: I Sverige händer det ju också.

Du lyssnar på Borta för alltid. Jag heter Gustav Asplund, och det här är jättetvestjärtens berättelse.

I den här serien berättar jag om dem, djuren som försvunnit från planeten Jorden för att aldrig komma tillbaka – och där vi människor haft ett finger med i spelet. Men det betyder också att vi levt med dem. De finns kvar i ortsnamn och folksagor. Vi har korsat deras väg – och med vi menar jag alla. Till och med några av historiens mest omskrivna.

Den här historien börjar för drygt två hundra år sen, den 14 oktober 1815. Mitt ute på Atlanten stävar några brittiska skepp fram. Efter hela 10 veckors seglats tornar nu en ö upp vid horisonten: Sankta Helena. Otroligt isolerat uppåt, ett par hundra mil från närmaste fastland.

Det är därför skeppen nu anlänt. För på ett av skeppen finns en passagerare, en fånge som vis av erfarenhet behöver isoleras rejält. Napoleon.

Efter att ha blivit avsatt som fransk kejsare året innan förvisades han till ön Elba i Medelhavet, men rymde, tog makten igen, förlorade slaget vid Waterloo och nu tänkte britterna ta det säkra före det osäkra och sätta honom på Sankta Helena.

Men det är inte bara Napoleon är isolerad på Sankta Helena. Det är även djur- och växtlivet, och har varit det i miljoner år. Vilket gjort många väldigt speciella och unika, endemiska, alltså finns inte någon annanstans på jorden.

Moa: Så det har haft en hög andel av vad vi kallar endemiska arter, arter som man bara hittar där. Ett väldigt rikt fågelliv, inte minst. Man pratar om att det rör sig om 400 endemiska arter där.

Moa Petterson på ArtDatabanken ska hjälpa mig att berätta historien, som inte handlar om fåglar, Moa är nämligen entomolog, insektsvetare, för ett av de speciella djuren på ön är ett småkryp. Hade Napoleon lyft på en sten när han klev iland där på Sankta Helena kanske han hade sett den. Frågan är hur han skulle ha reagerat. Han hade känt igen vad det var för typ av djur. En vanlig syn, till och med i Sverige.

Moa: Har man en brevlåda med liten fuktig i morgontidning så har man garanterat fått med sig en och annan in eller om man har varit ute och tältat.

En tvestjärt. En sån där glansig liten filur som pilar runt i fuktiga vrår. Och som fått lite oförtjänt dåligt rykte kanske. Till exempel den gamla myten att de skulle krypa in i dina öron när vi sover och nyper sönder dina trumhinnor. I alla fall, tillbaka till Sankta Helena. Det unika med den tvestjärten var inte sorten. Utan storleken. Den är snarare storkryp än småkryp.

Moa: Så då kan man tänka sig våran vanliga tvestjärt som kanske är en en och en halv centimeter att vi förstorar upp den. Det ska landa någonstans på 08:08 en halv centimeter så. Det är en rejäl pjäs det här.

Det är världens största tvestjärt. 8,5 centimeter lång. Den har inget svenskt namn, men vi kan kalla den jättetvestjärt rätt och slätt. Eller kanske herkulestvestjärt. När dansken Fabricius beskriver den på 1700-talet ger han den det vetenskapliga artnamnet herculeana, efter den romerska guden Herkules.

Jättetvestjärtarna, de bodde i små hålor under stenblock lite varstans på Sankta Helena, i skogar med inhemska träd och i fågelkolonier. Där levde de sina liv och kom uttraskande bara på natten och efter regn. Och var ovanligt barnkära för att vara insekter.

Moa: Tvestjärtar överlag, de har ju någonting ovanligt för insekterna, parentalvård eller att de tar hand om sin avkomma. Så de gräver en liten grop, lägger sina ägg där och både honan och hanen kommer då ta hand om när avkomman.

Enda hotet mot den var möjligen ett annat unikt och här uppförstorat djur, en härfågel. Härfåglar är vanliga kring Medelhavet och ses ibland också i Sverige, en laxrosa punkare med tuppkam som blixtrar till i svartvitt när den plötsligt flaxar iväg bakom en stenmur. Den på Sankta Helena var en bjässe, med förkrympta vingar som förmodligen inte kunde flyga.

Härfågeln och tvestjärten lever här i miljoner år, tillsammans med en rad andra unika djur. Men: det finns ett men.

Moa: Är man på en liten geografisk yta. Vi har arter som bara finns där. Då är det ganska känsligt för förändring.

Och förändring ska det bli. Länge är Sanktahelena obebodd. Men år 1502 upptäcker portugisen João da Nova ön.

Moa: Och när människorna kom dit så blev det en påtaglig förändring både genom byggnation som man ändrade liksom rent strukturellt mycket på ön, men också att det introducerades en hel del nya arter, både avsiktligt oavsiktligt. Man kanske tog dit betesdjur, men att det också följde med fripassagerare som råttor och möss, men också en del andra leddjur. Det finns en del enkelfotingar och tusenfotingar som följde med som haft ganska förödande konsekvenser.

Mot det här hade en härfågel som inte kunde flyga inte mycket att sätta emot. Den försvann och fick sällskap till andra sidan med, med åtminstone en lira, en petrell, en duva, en gök och två rallar. Alla dem har man fått kännedom om via utgrävningar. För när Napoleon kom till ön så är alla däggdjur redan borta från ön utom ett, den lilla sanktahelenapiparen. Efter sex år här så lämnar också Napoleon jordelivet.

Men jättetvestjärten då? Jo, den ansågs också först vara väck. Men så 1965 vänder forskare på ön på en sten – och hittar den. Där är den, världens största tvestjärt.

Moa: Det kunde man konstatera. Men det här är ju arten som Fabricius beskrev det på 1700-talet.

Men glädjen blir kortvarig. Bara två år senare, 1967, ses den för allra sista gången. Och sen dess – ingenting. Expeditioner har finkammat ön hela fyra gånger. 2014 förklarades den officiellt som utdöd.

Moa: Fastän man gjort upprepande expeditioner för att specifikt leta efter den här tvestjärten så har man inte kunnat återfinna den. Anledning till att den försvann tror man, det är dels att alla dessa lösa stenarna har man helt enkelt plockat på sig för byggnation på ön. Men det är också det att de här introducerade arterna, framför allt en tusenfoting som kom in, förmodligen har prederat eller ätit upp dem här.

Gustav: De gömde sig under stenarna?

Moa: Precis, de gjorde precis som tvestjärtar nu gör även här hemma i Sverige. De trivs där det är lite mörkt och lite fuktigt.

Än så länge är det väldigt få insekter som konstaterats vara utdöda. Av naturliga skäl, små som de ofta är och gillar att gömma sig i skrymslen och vrår.

Moa: Dels är insekter duktiga på att sprida på sig så. De har oftast ganska stor geografisk spridning och det är ju viktigt för att att finnas kvar. Sen är det också så att vi kanske inte haft så bra kännedom om insekter så vi inte vet vilka som har dött ut heller. För att veta att den sista har försvunnit måste man jag hittat den första. Det kan också vara svårt veta. Är den här utdöd eller är den bara förbisedd? Det kanske inte är så många som har kännedom om att känna igen den här insekten, till exempel i fält.

Jättetvestjärten, den var stor, lätt att känna igen och fanns bara på en enda liten ö, ingen annan stans på jorden. Egenskaper som gjorde det möjligt att klassa den som borta för alltid. Men risken är stor att den snart får sällskap, några innan vi ens hunnit lära känna dem. Flera studier har visat att antalet insekter överlag minskar i en alarmerande takt. På grund av gifter och för att vi förändrar deras levnadsmiljö, världen över.

Moa: I Sverige händer det också. Vi har ett exempel kronärtsblåvinge som dog ut i Sverige för bara två eller tre år sedan sågs den sista. Och nu finns ju den kvar utanför Sverige. Men just den här underarten norvegicus. Den försvann ju förmodligen då när den dog ut i Sverige. Det kan hända närmare, både närmare oss geografiskt men också nära i tid.

På Sankta Helena ägnas arbete åt att bevara det enda däggdjuret som finns kvar där, en liten fågel, sankthelenapiparen. Och så försöker man återställa naturen till hur det såg ut innan människan kom hit. Men hur man än gör så kommer ingen härfågel strutta omkring på marken, och ingen jättelik tvestjärt kommer ta hand om sina ungar. För de är borta för alltid.