Alex Bergdahl podcaster

Ni na ni na ni na naaaa osv. Jag och Carl Linnaeus satte oss ner i en dåligt isolerad container på Sweden Rock Festival och benade ut varför vi skrev en ny bok. Samtidigt började ett band spela på stora scen. Hur vi hamnade i att prata om Kiss Alive III vete fan.

Jag funderar alldeles för mycket. I detta avsnitt fick jag möjlighet att sortera bland funderingarna tillsammans med min idol Molly Sandén. Ett staket rivs och en utmaning ges, vars resultat publiceras i slutet av juli. Avsnittet tillägnas Depeche Modes Andy Fletcher.

Den fullfjädrade fullträffen Love Gun blev också bandets sista riktiga band-skiva, men det visste ingen när de skrev, spelade in den och turnerade med den i en fart som är nästan obegriplig idag. 1977 var året. Inget kunde stoppa dem.

Det är inte podden som tar farväl, men den senaste veckan blev full av just sådana och det kände jag att vi var tvungna att prata om. Avsnittet går på en längre utflykt också, men det märker ni när det händer.

Med säcken full av tillförsikt släppte Ace sin tredje skiva post-Kiss i oktober 1989. Allt låg framför honom och skivan skulle ta världen med storm. Sex månader senare stod han utan band, utan skivkontrakt och utan karriär. En oerhört intressant tid att kika närmare på!

Revenge firar 30 år i år och jag går tittar ut genom fönstret medan jag går på djupet bland minnen och gamla spöken i detta det första avsnittet av två tillägnat denna magiska tid.

Vi gräver onödigt djupt i hur låtlistorna kunde se ut för 48 år sedan. Vilka låtar kördes, vilka kördes inte, vad kunde de ha för biverkningar och så vidare. Ett avsnitt för dig som gillar att höra nån som pratar länge om samma sak.

På allmän begäran. Eller ja, kanske inte allmän begäran. Mer som en slags enskild förhoppning. Eller så ville jag bara prata om Billy Ocean. Bestäm själv.

1989 släpptes så ohyggligt många bra filmer att man kan prata hur länge som helst. Men vilken var bäst?

Mindre sammanhängande än någonsin tar jag mig an den fina julfilmen Gremlins.

Är det en kliché att göra en halloweenspecial om Halloweenfilmerna? I så fall är detta avsnitt rejält klyschigt.

Han skrämde skiten ur mig när jag var yngre, jag lever fortfarande i skräck för clowner, vampyrer och röda bilar.

Var verkligen all brittisk TV på 80talet Hem Till Gården? Ibland känns det så. Fast några andra serier fanns nog.

Förr kunde inga svenskar engelska. Därför var man från statligt håll tvungen att översätta filmtitlar och namn på tv-serier, så att alla skulle först vad det var de tittade på.

Tillsammans med den erkänt kompetente Johan Rönn tar jag pulsen på de fyra gröna figurerna som i svensk folkmun kallas för "turtlarna".

Eftersom de fem första Polisskolanfilmerna är bland det finaste 80talet bjöd oss på så måste vi prata om dem lite då och då.

Den bästa Disneyfilmen hittills kom 1986. Det onda geniet Ratigan, Basil själv samt lilla miss Flamhammer står för dagens podderi.

Med "Grumble grumble" och Error i minnet blickar jag tillbaka på 30 år av spelmagi när jag hyllar Zeldaspelen.

Commodore 64. Kunde man ha den till något annat än att spela spel? Det förstod åtminstone aldrig jag. Däremot var jag en hejare på att sparka en liten sandpåse på fåglar.

Inget hör mer julen till än att traditionsenligt titta igenom flera av tv's julkalendrar, men vilka är egentligen bäst?

I en halvtimme nostalgiserar jag kring världens genom tiderna bästa spelkonsol.

Halloween är inte Halloween utan Alice Cooper. Så är det.

Hur bör vi egentligen förhålla oss till Halloween? Genom att titta på film och äta godis såklart! Topp fem filmer inför den stundande helgen listas i denna första del av årets Halloweenspecial.

Vi tar en tripp till Elm Street och myser bland drömmar och döda tonåringar.

Allvarligt talat - det finns ingen bättre tv-serie än Murder, She Wrote. Basta!

Välkommen till tunga hörnet som idag fortsätter sin analys av praktverket Kisstory. Idag tillägnas avsnittet den ökända ormen Sam T Serpent.

Avsnitt 100! Vi kliver in i studion och är med när Lick It Up skapas. Till ljudet av en saffranssemla som äts får vi höra allt om en massa trumtagningar, spelfel och annat spännande som hör julen till.

Destroyer har släppts i en stor box. Massor av spännande musik döljer sig däri, och jag går därför igenom den låt för låt. Glöm inte papper och penna när du lyssnar!

Det är nu trettio år sedan Eric Carr lämnade oss, men hur mycket hann han egentligen göra under sina år innan Kiss? I ett hyllande snarare än sörjande avsnitt försöker jag hitta någon form av tidslinje i en helt oresearchad karriär.

Ett halloweenavsnitt tillägnat King Diamond och Mercyful Fate, och deras ständiga närvaro.

Jag håller låda i ett avsnitt som handlar om boxar av alla de slag. Men mest om Kissboxar.

Litteraturanalysen fortskrider. Denna gång spenderar vi mest tid kring året 1975, med osannolika och osammanhängande utflykter till såväl kringliggande som ej kringliggande år.

1989 ville Paul spela konserter utan kraven från den stora Kissmaskinen bakom sig. Det är vi alla extremt tacksamma för.

Jag åkte till Göteborg för att prata med Carl Linnaeus om vad vi gjorde på sommaren för 25 år sedan. En hisnande resa i buss 1996 blev en häpnadsväckande resa på minnenas autobahn 2021.

Kiss har varit med på amerikansk tv så nu står världen (nåja) i brand. Själv har jag engagerat mig i att fånga de många sekunder av bildlig glädje som låg gömt i programmet.

När det inte gick att filma konserter gjorde folk det ändå. Det och mycket annat avhandlas i ett avsnitt tillägnat några få bildrutor per sekund.

Ingen har någonsin grävt i Peter Criss 90-tal förrän nu. Det var sannerligen på tiden.

Det kommer så många vykort till redaktionen att jag fick ägna ett helt avsnitt åt att besvara tittar- och lyssnarfrågor om allt och ingenting.

Jag firar ett speciellt jubileum med lite tankar om livets förgänglighet följt av en lång och detaljrik saga om skojiga inspelningar.

Jag tar pulsen på Jordan Rudess från Dream Theater och Liquid Tension Experiment i en avslappnad eftermiddagshalvtimme. Lite skypeigt ljud, men å andra sidan hade jag inget kaffe heller.

Ett av mina favoritband är Dream Theater så jag tyckte att de och deras avfällingar förtjänar ett eget avsnitt. Eller kanske två.

Med spade, hacka, kratta och lök gräver jag djupare i Dynasty än vad någon tidigare gjort. Tidigare begravda hemligheter lyfts upp i ljuset och långsökta slutsatser dras.

Jag ringer in det nya året tillsammans med Carl i ett samtal som blev mycket mer ostrukturerat än vad vi egentligen tänkt. Lite störningar hos Nackasändaren dyker upp i min mikrofon också. Allt som vanligt, alltså.

Det gick min själ att släppa fyra avsnitt samtidigt! Vem hade trott det? I detta sista avsnitt för 2020 jagar vi runt i Genes skattkista och äter en pepparkaka!

Rymden. En magisk plats. Full av stjärnor, planeter och Ace som är full. Eller glad. Eller båda.

Vi fortsätter med en genomgång av den mest KISS-lika av soloskivorna. Och blir störda av en störig person som stör.

I ett inslag av överdådighet funderar jag på om det som julspecial i år går att göra som Kiss - släppa FYRA avsnitt samtidigt. Never before seen! Eller hört i alla fall. Först ut är kattens historia.

Ingenting är som det ska eller blir som det borde, så det blev inte detta avsnittet heller. Men lite hösttankar hann jag åtminstone med. Och en hel del Deep Purple.

Innan detta avsnitt hade jag aldrig lyssnat igenom hela Double Platinum på riktigt. Det har jag gjort nu.

Ett svagt osammanhängande avsnitt om både det ena och det andra. Och det tredje.