Vägarna korsades för bortrövade Karl och kolonisatören Rambo

Släktband

Nya Sverige blev Sveriges första koloni. 1637 avseglade två fartyg till Delaware i USA, men redan 1655 övertogs kolonin av Holländare. Många av de som bosatte i kolonin var finländare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Som släktforskare rör man sig på många olika geografiska platser, i många sekler och stöter på otroligt många personer. Och i detta nystan med alla olika trådar händer det att man upptäcker osannolika kopplingar som för ihop nutid och dåtid. Så var det för Nancy Svensson och hennes man Roland som med hjälp av ett DNA test upptäckte att de båda hade anor som varit i den svenska kolonin Nya Sverige i Delaware i Amerika på 1600-talet.
Nancys berättelse handlar om hennes förfader Karl Springer. Han föddes i Stockholm 1658 som son till en familj i det absoluta toppskiktet i samhället. Och planerna för sonen var stora. Han skulle bli diplomat och skickades därför iväg till olika lärosäten. Först till Riga och 1676 skickades han till London där han skulle läsa matematik och engelska. Men där hände det som skulle helt skulle förändra Karl Springers fortsatta liv.
- Han blev faktiskt sjanghajad i London. Han skulle lämna brev nere i hamnen och blev tillfångatagen och kom som slav till Virginia där han var i fem år, berättar Nancy Svensson.

Karl Springer lyckades ta sig ur fångenskapen och tänkte åka hem till Sverige men fick höra om talas om kolonin Nya Sverige drygt 40 mil bort. Men vid det här laget var kolonin inte längre svensk men fortfarande fanns det gott om svenskar som bodde kvar där. Här fick nu Karl sitt nya hem och där fick han snart en viktig position i samhället. Och det var också härifrån som hans familj hemma i Sverige fick det brev som han skickade, och som ännu finns kvar. Nancy Svensson läser i brevet:

- Han berättar om hur outhärdligt han tycker det är att var så långt borta från sin familj, och han vill berätta för sin mor hur han har det.

- När jag var i London och var av lust att resa hem till mitt hemland, mot min vilja togs jag ombord ett engelskt skepp, och mot min vilja fördes jag till Virginia i Amerika, och när jag kom dit såldes jag som ett husdjur på en marknad och hölls i slaveri fem år tillsammans.
Han berättar att de svenskar han mötte i Nya Sverige ”…fick mig väldigt vänligt stämd”. Han berättar också att han har en mycket dygdig hustru som heter Maria Henriksdotter, som han gifte sig med 1685, och de har tre barn tillsammans. Han berättar också om hur han hjälper till på den svenska församlingen, och därtill äger och driver en plantage. Brevet slutar med att han ber sin mor att skicka en bibel och några psalmböcker, och avslutningsorden är:

”Jag förblir alltid er mest lydige son, till döds, Pennsylvania, Delaware River 1 juni 1693”

- Det är fantastiskt att få läsa hans egna ord så här, säger Nancy Svensson.

En annan av invånarna i den forna svenska kolonin hette Peter Gunnarsson Rambo. Han var runt 70 år när Karl Springer kom dit efter sin tid i fångenskap. Nancy Svenssons man Roland stammar från just Peter Rambo. Och han var också en betydelsefull person i samhället och hade varit med att bygga upp kolonin Nya Sverige. Han var inte först på plats utan kom dit i april 1640 två år efter det att de första svenska kolonisatörerna hade anlänt med skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip.

Nancy Svensson är övertygad om att hennes ana Karl Springer, och hennes mans ana Peter Gunnarsson Rambo, träffades och samarbetade i Nya Sverige.

- Det var ju väldigt få personer som levde och verkade där, så det är jag alldeles säker på att det gjorde.
Peter Rambo lärde sig det språk som indianstammen i området, Lenaperna, talade, och engagerades som tolk i till exempel i domstolen och när det skulle skrivas avtal. Rambos familj var också engagerad i kyrkliga frågor, precis som Karl Springer. Han fungerade som skrivare för kyrkans räkning och gjorde också en befolkningsstatistik över området.

- Tiden och världen knyts ihop. Vi vet ju att vi bara är på jorden en liten stund var och en , och alla hör ihop med alla på något sätt, allt det där vet vi ju, men det är otroligt att faktiskt få reda på att mina och min mans anor varit på samma plats och med all sannolikhet haft med varandra att göra, avslutar Nancy Svensson.

Spåren i arkivet

Kolonin Nya Sverige blev sveriges första av totalt fem kolonier. Men den blev inte särskilt långvarig för efter 18 år tog holländarna över och dom fick i sin tur lämna över området till England efter 9 år.

På Riksarkivet i Stockholm finns fragment kvar av de nästan 400 år gamla dokument som berättar om kolonin. Planerna om en koloni startade redan på Gustav II Adolfs tid men efter hans död var det rikskanslern Axel Oxenstierna som tog över planerna.

Jan Mispelaere är historiker och arkivarie och han berättar om stormakten sveriges ambitioner att etablera sig som en kolonialmakt.

- Som alla stormakter och stora stater, som under tidig modern tid ville få en plats i världen, så var Sverige också med om att försöka bygga upp kolonier någonstans i världen, i första hand för att få avsättning för sina egna produkter, men också med ett hopp om att finna stora rikedomar så som spanjorer och portugiser hade gjort i Sydamerika, berättar han. Sverige ville ha avsättning för järn och koppar och hoppades kunna importera till exempel tobak.

Axel Oxenstierna var initiativtagare tillsammans med flera av sina släktingar och ett antal holländare.

- Hälften var holländare och hälften svenskar, som investerade stora summor i företaget, men som förstås hoppades på att göra sig förmögenheter på det hela förklarar Jan Mispelaere.
Han har tagit fram en memoralen, breven, som gäller bildandet av kolonin. De är från 1624 till 1645.
Breven är skrivare av en holländare som varit drivande i att starta det holländska västindiska kompaniet, och som engagerades av svenskarna för att bilda kolonin Nya Sverige.
- De flesta av breven är skrivna på nederländska och berättar om hur man ska bygga upp en ny stat och bedriva fjärrhandel.

När det första skeppet med tiden ger sig iväg till det som ska bli Nya Sverige så är det också en nederländare som leder expeditionen. Han heter Peter Minuit och har mest gjort sig känd för att ha ”köpt” det som skulle bli Manhattan av ursprungsbefolkningen. Han var ett tag guvernör där, men blir avsatt och blir istället engagerad av den svenska kronan och ska stifta en svensk koloni i Amerika.

Det finns rullor kvar över de som åker med de första skeppen. Där finns en del marinsoldater, några som ska ta hand om administrationen. Det går totalt tolv officiella resor mellan Sverige och Nya Sverige och de senare har mer fullständiga listor över personer.

- Man vill ju gärna att folk ska bosätta sig där, berättar Jan Mispelaere.

Men det var inte så enkelt att få finna bosättare, därför tog staten till mer drastiska metoder.

Skogsfinnarna, eller svedjefinnarna som de också kallades hade tidigare lockats till de svenska skogarna men nu ville den svenska staten sätta stopp för deras skogsbruk och ansträngde sig för att bli av med skogsfinnarna. Ett sätt var att skicka dem till kolonin Nya Sverige, där man förutom handeln ville ha jordbrukare som kunde betala skatt. Men dessa fick också sällskap av en och annan straffånge som fick arbeta av sin strafftid i kolonin.

Jan Mispelaere visar en räkenskapsbok 1639-48 där alla de saker som kompaniet gett de nya kolonisterna för att klä sig eller leva på, finns uppskrivna.
En av personerna heter Henrik Mattson och står förtecknad som ”Finne”. Om honom står det att han blivit skickad för att avtjäna sitt straff och blivit en fri man efter några år. Där finns beskrivit hur han fått olika varor som till exempel skjortor och skor.

Finländare i kolonin

Av den stora gruppen med finskt ursprung i Nya Sverige var alltså många skogsfinnar men det kom också finländare direkt från den östra rikshalvan. Många av dom lockades av guvernören Johan Printz som bott på Korsholms kungsgård i Österbotten.

Juha Hiltunen är docent i amerikansk ursprungskultur vid Universitetet i Uleåborg och han uppskattar att upp mot två tredjedelar av dem som flyttade till Nya Sverige var av finskt ursprung. De flesta av utflyttarna var ensamstående, men även ett fåtal familjer gjorde den långa, mödosamma resan till Delaware-dalen.

- De flesta var bönder, men där fanns också soldater och örlogsmän från området runt Wasa i den finska rikshalvan, berättar docent Juha Hiltunen.

Johan Printz som var guvernör av Nya Sverige i ett tiotal år hade före sin avresa varit godsherre i Korsholm vid Vasa i finska Österbotten och mest troligt tagit med sig sjömän och soldater därifrån.
I kolonin nya Sverige återfanns bosättningar benämnda både Vasa och Korsholm.

För att kunna bedriva handel och förhandla om landområden med ursprungsbefolkningen var det nödvändigt att kunna prata med dem. Juha Hiltunen säger att både svenskar från Sverige och de som kom från Finland hade fördel i umgänget av att de var vana att vistas i skogar. De finskättade brukade dessutom svedja och bada ångbad såsom Amerikas ursprungsfolk också gjorde.

- Jag tror att de ganska snabbt förstod att de hade liknande seder och vanor, det var nog det viktigaste skälet till att de kom så bra överens, säger Juha Hiltunen.

Invånarna i Nya Sverige kom nära Lenape-stammen som var talrik och hade samhällen kring Delaware-floden. Många lärde sig också deras språk som var ett slags lingua franca, begripligt också för andra närliggande stammar, berättar Juha Hiltunen. Han säger att en del av Nya Sveriges invånare ingick äktenskap med lokalbefolkningen i området, fick egen jord att odla och rotade sig väl.

Efter cirka 18 års existens övertogs så den svenska kolonin Nya Sverige till slut av holländarna. Övertagandet skedde fredligt, men det kunde ha blivit en sammandrabbning, beskriver docent Juha Hiltunen.

- Det berättas att när holländarna kom för att ta över Nya Sverige, så samlades Lenape-krigare på båda sidor om Delawarefloden, redo att attackera eftersom de ville försvara Nya Sverige. Man startade förhandlingar och det kom aldrig till något bråk, men det är fint att veta att ursprungsbefolkningen respekterade svenskar och finnar, säger han.

På den korta tid Nya Sverige existerade hade bosättarna fått ett så gott rykte bland lokalbefolkningen att den var beredd att försvara de fort som svenskarna i Nya Sverige byggt, menar Juha Hiltunen . Efter det nederländska övertagandet av kolonin seglade sjömän, soldater och ämbetsmän tillbaka till Sverige, medan de flesta andra blev kvar. Också efter Nya Sveriges fall kom ett par skepp med nya bosättare till området i Delawaredalen där de hört att de tidigare bosättarna levde gott.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Merja Laitinen
[e-mail]