Candyman

Vargtimmen

Vi tar avstamp i Clive Barkers novell “The Forbidden” från 1985 för att diskutera årets stora vattendelare i skräckgenren, och alla tre filmer som ledde upp till den. Tomas analyserar stilnivån i inledningsmeningen i “The Forbidden” utan att besvära sig med att först citera den (“Like a flawless tragedy, the elegance of which structure is lost upon those suffering in it, the perfect geometry of the Spector Street Estate was only visible from the air”) och Lars hatar att behöva dra rasistkortet. Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. Citera “The Forbidden” alltså. Vi pratar också om: Cabrini Green, Books of Blood, In the Flesh, The Inhuman Condition, seriemördaren Dean Arnold “Candyman” Corll, Anders Fager, Svarta Madame, Bloody Mary, Kroken, Stephen King, Danse Macabre, M.R. James, David F. Sandberg, Lights Out, Fantasy Tales, Snuskpelle som du kanske eller kanske inte minns från de sovjetiskt intimhygieniska skolplanscherna, Predator, Terminator, Robocop, Alien, John Everson, Nightwhere, His House, Bernhard Rose, Virginia Madsen, Inception, Tony Todd, Fantomen på operan, Frankenstein, Freddy Krüeger, Hellraiser, Altered States, Boyz N the Hood, Dracula, The Mummy, Omen, Ted Raimi, Nightbreed, Guy Fawkes, Bonfire Night, The Entity, Nia DaCosta, Jordan Peele, Philip Glass, Råslätt, Get Out, Us, Motorsågsmassakern, Sagan om ringen, Hereditary och Halloween. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys. Snacket fortsätter i Patreon om de äldre uppföljarna Candyman: Farewell to the Flesh och Candyman: Day of the Dead.