Pridefesten som tilläts, stoppades – och tilläts igen: Milan Djelevic, Belgrad

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 23 september.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Belgrad, 23 september.
Jag flanerar i Skadarlija, dom bohemiska kvarteren i Belgrads gamla stad, på väg mot Kalemegdan, den gröna parken framför stans stora fästning och framförallt – där floderna Sava och Donau mäktigt möts, blandar sig, flyter ihop till ett... det är en vacker scen i solnedgången.

Det här, tänker jag, är Belgrad i sin vackraste skrud, skimrande, förväntansfull och nog ser det ut som en kärlekshandling, när dom två tar varandra i hand och fortsätter österut – Sava och Donau.

Så lika, av samma sort – två gigantiska floder. Men ack så älskade av både Belgradbor och andra flanörer.

Men något skaver i det allt det vackra.

Uppståndelsen har precis lagt sig efter Europride-marschen veckan innan och när krutröken nu, i alla fall bildligt talat, skingrats framträder resterna av ett firande som aldrig tilläts bli en fest.
Efter år av planering, bestämmer sig plötsligt landets ledning att stoppa paraden. Ett sus går genom Europas HBTQ-communitys. I Belgrad panik. Sorg. Ilska.

Paraden får till slut tillståndet, regnbågsfärgerna glittrar och tusentals människor dansar, skrattar och sjunger.
Ett triumferande tåg av människor som siktat in sig på en lång marsch genom Belgrads gator. Men det som skulle skulle ha pågått i timmar är över på ett ögonblick. Rutten blir brutalt slaktad – och flera kilometers paradväg förvandlas till 500 meter.
Och som om det inte räcker – europridedeltagarna får dessutom en skopa av guds vrede.
Den levereras av mobben som också står där, i skydd av en ortodox kyrka, mitt i paradens väg. Med kors, klockringning och rökelse förbannas dom förbipasserande. En vägg av poliser skiljer dom från paraden.
Det rör sig om en mobb som förberett sig veckor, kanske månader, demonstrerat, hotat, uppviglat. Steg för steg har retoriken skruvats upp och till slut fick man landets självaste president med på noterna.

När paraden i sista stund ändå får klartecken, uppstår frågan – varför allt rabalder? Först lyckönska, sen i sista stund stoppa och därefter stoppa stoppet.

Det är många frågor i luften, få svar.

En dryg vecka har alltså gått och något sorgligt ligger i luften, ett förebåd om människors benägenhet att inte acceptera, att inte ha förmågan att vara nyfikna... desto lättare att fördöma och fördriva.

En tanke går till Ana Brnabic, Serbiens premiärminister, som lever i en samkönad relation – hur känner hon sig ikväll?

Hur känner hon sig när hon tänker på sin egen president?
På hans velande. Och på hans ord, som han kläcker under en av många pressträffar inför marschen – om att man kan titta bort, för att slippa se det där, man kan läsa en bok, titta på fotboll.

Jag vet inte.

I morgon är en ny dag, Pride är passerat, landet måste styras vidare, premiärminister och president, dricka kaffe ihop.

Milan Djelevic, för P1-morgon i Belgrad
[e-mail]