Ovissheten är en diktator: Jesper Lindau, Moskvakorrespondent i Årsta

3:05
 
Dela
 

Manage episode 261986027 series 2140013
Av Utrikeskrönikan and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Utrikeskrönika 15 maj 2020.
Årsta, fredag morgon. Ovissheten. Under coronans dagar är det ovissheten som allra mest gnager och gröper ur själva märgen där inne. Hur ska allting gå och hur det blir sen? Här hemma har barn varit förkylda, hostat och haft feber. Det är nästan skönt. Då får den inre ambulansmannen kavla upp ärmarna, köpa pasta och extra nyponsoppa och vänta på att ovissheten ska ta slut. Icke, sa Nicke. Alla tillfrisknar snabbt, det var nog inte coronan, det var något annat normalbeskäftigt virus. Eller vad vet jag? Kanske var det ändå coronaspöket som kom förbi, som en trippande liten mörk ängel genom rummet. I vanliga fall är jag i Moskva. Där finns nu många smittade, men inte så många döda. Flera jag känner undrar, något stämmer inte, det måste finnas fler döda, de har nog trixat med siffrorna. Men vart tog de döda då vägen? Ingen vet. Ovissheten. En som vi intervjuat om att ha corona på ett ryskt sjukhus sa detsamma. Ovissheten ar skrämmande, inte ens läkarna kunde säga vad som skulle hända, vare sig med henne eller med dem själva. Det är läskigt, när inte ens doktorn vet vad som ska hända. En tanke jag ofta återkommit till, efter att ha jobbat i ett krig eller en diktatur, det är att där är så mycket ovisst, det är svårt ens att kunna tänka på framtiden, på om jag ska dö eller överleva, om jag ska få behålla det här livet eller om det blir ett helt annat liv. Coronan är en sorts ovisshetens vardagsdiktatur, som ställer orimliga, himalayahöga krav på tålamod, på att vänta. För väntan och ovissheten är på något sätt syskon, som två små inre tvillingstatyer som stoiskt står där på lur, och just bara väntar. Men vad de väntar på, det är också ovisst? Det enda som går att göra är samma som i går. En panna kaffe till. En promenad med fågelsång, ringa till mamma och pappa. Och sen vänta på att se hur det går. Jesper Lindau, Moskvakorrespondenten i Årsta jesper.lindau@sverigesradio.se

1386 episoder