Om Högsta domstolen, klorin och tystnad: Fernando Arias, New York

3:47
 
Dela
 

Manage episode 274768373 series 2140013
Av Utrikeskrönikan and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Utrikeskrönika 19 oktober 2020.
New York, måndag. I USA pågår just nu processen att tillsätta en ny domare i Högsta domstolen, denna mäktiga institution som flera gånger förändrat det amerikanska samhället i grunden. 2015, till exempel, när det blev lagligt med samkönade äktenskap i hela USA, år 2000 när domstolen, i praktiken, utsåg segraren i presidentvalet eller 1973 när abort blev lagligt i hela USA. Och så en dom som jag brukar tänka lite extra på då och då, nämligen Brown v. Board of Education, som kom 1954 och som innebar att ras-segregationen togs bort på offentliga skolor. Orsaken till att jag fastnat för den domen handlar om ett psykologiskt experiment som lades fram som bevis vid domstolsförhandlingarna. Experimentet innebar att afroamerikanska barn fick titta på och välja mellan två dockor. Dockorna såg likadana ut, förutom att de hade olika hudfärg: en var svart och en var vit. De flesta barnen valde att leka med den vita dockan. De förknippade den vita dockan med positiva egenskaper som att den var snäll. Den svarta dockan däremot var elak och dålig. De tre till sju år gamla afroamerikanska barnen sa också att de själva liknande den svarta dockan mest. Slutsatsen som drogs var att den rasistiska segregationen hade en skadlig effekt på barn och att den påverkade deras inlärning. Experimentet var en bidragande orsak till att Högsta domstolen skulle bedöma skolsegregationen som okonstitutionell. Delar av den där historien påminner om flera händelser i min egen barndom. En gång när jag kom hem från skolan hade jag ett smutsigt fotavtryck på jackan. En klasskamrat hade sparkat mig i ryggen och kallat mig jävla n-ordet. När jag var ännu yngre, på förskolan, brukade några äldre killar brotta ner mig. De kallade mig också n-ordet när jag låg där på marken och inte kunde röra mig eftersom de satt med sina knän på mina armar. Det här hände gång på gång framför pedagoger och lärare. Min mamma har berättat för mig om hur jag brukade prata om det där som barn. En gång skulle hon tvätta kläder och ta bort bruna fläckar med klorin. Kan inte du tvätta mig med det så att jag blir vit, hade jag frågat henne, jag vill inte vara brun längre mamma. Självklart är 50-talets amerikanska söder väsensskild mot den verklighet jag beskriver i Sverige på 80-talet. Afroamerikaner i USA utstod ett rasistiskt förtryck som hade dödlig utgång, även för barn. Den likheten som jag här ville belysa handlar om hur de barnen, precis som jag, såg på sig själva. Och så tänker jag på tystnaden från de som stod bredvid: Tystnaden från de med makt som såg men inte gjorde något. Kanske höll de med, kanske tyckte de inte det var så farligt. Jag tror hur som helst att den som väljer att vara likgiltig, den som väljer att vara tyst, faktiskt står för någonting. Ofta är den tystnaden den mest öronbedövande. Eller som den första afroamerikanska domaren i Högsta domstolen, Thurgood Marshall, en gång sade: Säg något när du ser orättvisa () Det här är din demokrati. Skapa den. Skydda den. Skicka den vidare.* Fernando Arias, New York fernando.arias@sverigesradio.se (*Where you see wrong or inequality or injustice, speak out, because this is your country. This is your democracy. Make it. Protect it. Pass it on.)

1488 episoder