Legenden om Milos och folket: Milan Djelevic, Stockholm

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 14 oktober 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag.

I öst, inte minst på Balkan, har det genom historien alltid varit viktigt för regenter att kunna läsa sin befolkning.

Kungar, despoter och diktatoriska härskare har överlevt precis så länge som den kunskapen hållits intakt.

Idag när det mullrar i Serbien, av missnöje och ilska från stora grupper i befolkningen, får det mig att tänka på en gammal berättelse:

Adjutanten rusade fram till den serbiske kung Miloš och berättade hetsigt att folket var mycket missnöjt. Det rådde svåra tider och dom krävde lättnader från skatter och krav.

Kung Miloš svarade lugnt: ”Dra åt tumskruvarna på folket ännu lite till, så ser vi vad dom säger då.”

Nästa gång adjutanten avla rapport, lät det likadant – folket väsnades, var ilsket och krävde lättnader.

Milos sa bara: ”Dra åt tumskruvarna lite till, så får vi se vad dom säger då.”

Ännu en gång återkom adjutanten, nu än mer nervös, och berättade för kungen att ilskan snarare verkade stegra sig, landets befolkning var i upprorsstämning.

Kung Miloš log och sa: ”Ta i lite till, tryck till folket ordentligt, så ska vi se vad dom säger då.”

Nästa gång adjutanten kom för att avlägga rapport, frågade kungen direkt: ”Nå, hur går det där ute på gatorna?”

Adjutanten, som såg lite lättad ut, svarade: ”Allt är tyst. Folket har tystnat.”

Då darrade härskaren till, en svettdroppe rann ner från tinningen, och han skrek desperat till adjutanten:

”Ge dom vad dom vill ha, släpp pressen på folket...”

Legenden, lite fritt berättad, är en folkloristisk berättelse eller legend om den serbiske kungen Miloš Obrenović, som var väl bekant med det serbiska folkets trotsiga mentalitet.

Sensmoralen är att när folket slutar uttrycka sitt missnöje eller sina tankar, bör ledaren vara vaksam.

Kung Miloš sägs ha förstått att när folket inte längre klagade och väsnades, då gjordes annat – smiddes planer och ränker – och då visste man inte vad som kunde hända.

Det är en påminnelse om att lyssna på befolkningen innan spänningarna når en brytpunkt.

Just nu mullrar det i Serbien – från två håll.

Bönderna kräver lättnader i en för dom svår tid – många säger att deras företag inte kan överleva som det är nu.

En annan högljudd kamp är den om landets naturvärden och hotet mot landsbygden, när regeringen vill genomdriva en riskabel gruvdrift mot folket vilja.

Trots högljudda protester tar regeringen det lugnt.

Man kör på, låter folk väsnas.

Presidenten har tidigare sagt att det är okej att folk går ut och demonstrerar, Serbien är ju en demokrati.

Kanske tänker han som Miloš gjorde: ”Då vet man var man har dom.”

Men det finns tecken på att något börjar hända.

Bönderna är trötta på att ingen lyssnar.

Bland gruvmotståndare knyts händer i fickorna.

De högljudda protesterna verkar inte fungera.

Bybefolkningen och aktivister börjar viska om olika alternativ, men tystare, mer i hemmen, på möten utan skanderande...

”Hit men inte längre.”

”Det är dags för andra metoder”.

Detta viskas fram, från mun till mun, från öra till öra.

Kanske är det just nu läge för den serbiska regeringen att damma av den gamla legenden om kung Miloš och folket...

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[e-mail]