Denna ständiga längtan bort till möjligheternas förgyllda land: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 16 november 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

En natt för inte så länge sedan satt jag återigen på flygplatsen i Doha, Qatar i väntan på nästa flyg hem. Utanför de stora fönstren stod flygplanen på rad.

Qatar Airways flygflotta har fått nya loggor inför fotbolls-VM som ju drar igång på söndag. På stora monitorer visades reklamfilmer där glada supportrar samlades till denna viktiga bollfest.

Men det finns ju som bekant alltid flera sidor av ett mynt. Det har redan talats en hel del om de dåliga arbetsvillkor som migrantarbetare tvingas stå ut med i Qatar och i de andra gulfstaterna. Många av dem kommer från mina bevakningsländer; från Pakistan, Indien, Nepal och Bangladesh. I Nepal diskuterar man hur det kommer sig att landet skickar iväg unga friska män men att de återvänder i kistor efter arbete utomlands.

Nu är det inte främst arbetsvillkoren kring fotbollsarenorna som jag tänker på där mitt i natten – utan på det ständiga samtal jag verkar ha med människorna i mina länder om hur man bäst ska lyckas komma därifrån. En del av dem har enkla arbeten och saknar utbildning, men kanske behövs det en chaufför i Sverige undrar dem? Andra har flera akademiska poäng än medelsvensken men hittar inget jobb utifrån sina kvalifikationer. Kanske skulle man ta och läsa en masters till i Europa säger dem?

Min roll blir alltid den skeptiska; varför vill du härifrån? Vad vet du om tillvaron i landet du hoppas komma till? Vad vet du om hur det är att vara invandrare och kanske oönskad sådan? Vore det inte bättre om du med din kompetens och kreativitet stannade kvar och försökte förändra saker och ting? Svaren lyder nästan alltid: det finns ingen framtid här, inga bra jobb, korruptionen äter upp alla möjligheter och livet är tufft här också så det ska nog gå bra. Det finns gott om släktingar och vänner som gjort resan före dem och som nu kommer med goda råd. En del verkar lyssna väldigt selektivt och tro att om man bara kommer till ett västland så löser sig allt. Pengar växer på träd och det finns lediga välbetalda jobb i varje gatuhörn.

Jag gör mitt bästa för att förmedla lite grå Stockholmsnovemberrealism. Det går rätt ofta så där. Och det är ju inte utan att jag kan förstå längtan bort från just den slumpmässighet och utsatthet som de facto är vardag för många i Sydasien; där bristen på möjligheter för särskilt de unga är ett skriande problem. Där det inte räcker att vara duktig och framåt om man inte har kontakter och kan muta rätt person. En ung akademiker i Pakistan uttryckte häromveckan förtvivlan över att hennes kollegor som fått fina utbildningar i Pakistan nu lämnar landet. Hon var kritisk men konstaterade samtidigt att det vi alla vill ha är en tillvaro där våra grundläggande rättigheter tillgodoses och respekteras – och det är ju tyvärr inte alltid en självklarhet.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
[e-mail]