Därför kommer ukrainare förmodligen inte dö av svält: Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Då var det dags igen, packa väskan till Ukraina. Vid det här laget har jag lärt mig vad som är viktigt att ta med och vad jag kan hoppa över.

Tidigare när jag reste iväg på längre reportageresor utomlands, innan kriget i Ukraina, har jag alltid slängt ner ett par nudelpaket, nötter, energibars och pulversoppor i packningen, utifall. .

Men nu struntar jag i det. I stället åker ett par tuber smårgåskaviar ner i väskan, knäckebröd och svensk choklad…

För i Ukraina finns det mat, nästan alltid, nästan överallt. Ja, trots att det är krig.

När chauffören Sasha plockar upp mig vid den polska gränsen frågar han mig om resan gått bra, sen kommer den, frågan om jag är hungrig. Nej svarar jag.

Då tar han fram något invirat i servetter ur sin ryggsäck.

Muffins, som hans fru Anja bakat.

De är till dig, säger han. Jag tackar och äter.

Ett par timmar senare kommer frågan igen, hungrig? Nej, inte än. Han sneglar på ryggsäcken, uppenbart besviken.

När vi närmar oss Kiev får han ett samtal, Anja. Du måste åka förbi oss, säger Sasha och jag inser att det inte finns något utrymme för diskussioner.

Vi går in i deras bostadshus i en förort till Kiev. Tar trapporna till tredje våningen utifall strömmen skulle gå, som det numera ofta gör efter Rysslands attacker mot elanläggningar.

Bordet i det lilla köket står redan uppdukat.

Bortj, rödbetssoppa, goluptsy, kåldolmar, pajer, stekt potatis, kyckling, plov, en risrätt och så syrade grönsaker, tomater, gurkor. Jag måste äta, smaka. Det bara är så.

Vi pratar om kriget, om mat, om elavbrott, om relationer och så frågar Anja om det finns ett kylskåp på mitt hotellrum, om det finns en vattenkokare. Jag anar vart hon är på väg men det är meningslöst att säga emot.

Hon har redan börjat packa, virar pajen i en servett, plockar ner burkar med saltade gurkor från en hylla, stoppar ner allt i en kasse.

Tanken slår mig, att det är just det här som gör att ukrainare förmodligen aldrig kommer dö av svält.

Dels för traditionen att konservera mat, allt från vitkål, till svamp, till lök men också för att det är kutym att dela med sig. Och det behöver inte vara något alldeles speciellt, det behöver inte vara köpt eller sterilt, eller fint förpackat, har du lagt in sill, gjort äppelmos, kokat sylt, är det helt rimligt att ta med sig det när du blir bortbjuden på middag hos vänner eller ge bort när någon besöker ditt hem.

Till exempel så är det precis så flera av soppköken i Kiev fungerar, folk kommer dit med sina burkar, lådor, påsar med mat, lämnar det där och det fördelas sedan vidare till de som behöver.

Tidigare kunde sådana situationer göra mig obekväm, jag skämdes över att jag som kommer från ett land i fred och överflöd blev bjuden på mat i ett hem i ett land i krig. Men nu försöker jag ta det med ro och blir inte lika handfallen.

När jag går räcker Anja mig kassen, jag tackar och försöker låta så spontan jag bara kan. Juste jag glömde ju nästan, jag har med mig något till er. Jag tar fram påsen med kaviar, knäckebröd och choklad från Sverige. Hon skiner upp, åh vad roligt, det ska vi smaka på imorgon.

Lubna El-Shanti, på väg till Kiev