Tandläkaren i Kabul: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 8 juni 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm onsdag,
Det här med kropp och knopp är inte alltid så enkelt när man är ute och reser på jobbets vägnar. För några veckor sedan var jag i Afghanistan och då hände det som man inte vill råka ut för – tandvärk. Det hela började med en bit sockerkaka. Mjuk var den, torr och rätt smaklös. Den och en liten påse chips utgjorde dagens lunch (pinsamt att medge) men det var en sådan där galen dag där de sista intervjuerna skulle hinnas med innan flyget till Kabul skulle gå.
Halvvägs in i kakan krasade det till i visdomstanden. Det gjorde ont och kändes obehagligt. Först trodde jag att en flisa gått av, men nej tanden var intakt. Varför kändes det då så konstigt? Jag hade ju nyligen kollat tänderna och allt såg bra ut.
Väl på planet upptogs tankarna istället av passageraren som klev på sist – Anas Haqqani. Han är en av ledarna i Haqqaninätverket som är en viktig gren inom talibanrörelsen. Hans närvaro väckte uppståndelse och ett selfie-behov hos mina medpassagerare.
Senare på kvällen, och framför allt dagen därpå, blev tandens existens alltmer kännbar. Att gå till tandläkaren i Kabul kändes dock inte så lockande. Jag skulle ju trots allt hem snart så kanske kunde det vänta.
Men det är ju inte så lätt att få tid inom vården här hemma heller, så hur det nu var hamnade jag på en tandläkarmottagning i Kabul. ”Döm inte stället efter kvarteret vi befinner oss i”, sa min följeslagare. ”Hela min familj och även utländska vänner går hit” försäkrade han.

Det var rent och fint i lokalen och tandläkaren var mycket trevlig. Efter en snabb titt in i munhålan misstänkte han karies i visdomstanden men ville dubbelkolla med en röntgenbild. Utrustningen var densamma som på folktandvården med skillnaden att man inte skulle bita ihop om röntgenbrickan – vilket jag tyvärr gjorde ändå. Det gjorde ont i tandläkarens fingrar som höll utrustningen på plats i munnen. Bilderna visade mycket riktigt att misstanken stämde: ett hål i tanden. ”Den sitter så att det är omöjligt att laga så nu drar vi ut den”, sa tandläkaren glatt.

Det gör vi inte sa jag och skyllde på att jag behövde kunna prata in ett reportage senare på kvällen. Det godtogs, ”men ta åtminstone paracetamol och antibiotika” sa tandläkaren och vägrade sedan ta betalt för undersökningen. ”Du är gäst i mitt land” sa han när jag protesterade och påtalade att han använt både tid och dyrbart material. Nog sjuttsingen skulle han ha betalt?! Han gav sig inte, den afghanska gästfriheten är ju känd för att vara i en alldeles egen kategori. Det stämmer kan jag intyga efter mina möten med afghaner.

Tanden då? Jo jag hade tur och fick en tid när jag kom hem, nya röntgenbilder gav samma diagnos som i Kabul. Visdomstanden måste bort. Den finns inte längre. Hålet i plånboken är däremot garanterat större än den varit efter ett betalt ingrepp i Kabul.

Naila Saleem, Sydasienkorrespondent
[e-mail]