Rabatt på kafé om du kan språket: Dzenet Alisehovic, Kristianstad

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 10 augusti.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kristianstad, onsdag.

Det var inte så längesedan jag kom hem från Kroatien. När jag satt på ett kafé i Dubrovnik och jobbade för miljöombytets skull fick jag kvittot för min lemonad på bordet. Popust, stod det – rabatt. Sju kuna. Jag förstod inte vad det handlade om men hade också lite för bråttom för att fråga, så jag betalade för mig och gick vidare.

Det var inte förrän senare, när jag satt på ett annat kafé i en annan del av staden med en intervjuperson som jag fick svaret. På vissa ställen får du lite rabatt om du kan språket, förklarade hon, som bor i den populära turistorten. Inte på stora köp, och inte alltid, men ibland på kaffe eller glass till exempel. De måste ju kunna leva på lokalborna när det inte är säsong också, sa hon.

Det är klart språket är ett kraftfullt verktyg för att bygga relationer och förståelse. Distansen mellan två personer blir kortare om man kan tala fritt. Men om du som jag ibland fastnar mellan två språk och identiteter – en klassiker bland personer med två utrikes födda föräldrar, som det brukar heta i statistiken – kanske du känner igen dig i att man också kan hamna i konstiga situationer. Som när jag var i Bosnien för några år sedan med min pojkvän som inte pratar bosniska och vi tog en taxi hem från stan.

Taxichauffören småpratade länge med mig medan vi åkte längs med floden Miljacka, innan han ifrågasatte varför min pojkvän var så tyst i bilen. Han förstår inte språket, sa jag då. Plötsligt började taxichauffören komma med livsråd – som egentligen landade i att han tyckte att jag borde följa med min pojkvän till Sverige och starta ett liv där. Du kommer ha det bättre. Min dotter har flyttat till Tyskland och hon har det bättre, sa han. Det kändes för konstigt att erkänna missförståndet. Han hade antagit att jag var uppvuxen och bodde i Bosnien, men jag är född i Sverige och har därmed förstås haft ett liv här länge. Jag tackade bara för rådet och så släppte han av oss.

Men det fick mig att tänka på alla vänner från Sarajevo som också lämnat Bosnien, som taxichaufförens dotter. Arbetslöshet, låga löner och korruption gör att många, speciellt de unga överväger just det. Ämnet har kommit på tal många gånger under åren med kompisar och bekanta.

En vän lämnade för att studera i Wien, en för att jobba i Tyskland. En annan hade siktet inställt på att flytta för att bli flygvärdinna. Varje kväll inför arbetsintervjun ringde hon mig och så insisterade hon på att vi skulle prata engelska under hela samtalet för att hon skulle öva sig. Antagligen för att hon ville skapa så lite språklig distans som möjligt till människorna hon skulle möta i sitt nya jobb. Om hon nuförtiden brukar få språkrabatter vet jag inte, men jobbet fick hon, så hon lämnade också.

Dzenet Alisehovic, Kristianstad
[e-mail]