En tågresa på väg mot avgrunden: Johanna Melén, Stockholm

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 6 oktober 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag

“Det är som om vi alla sitter på ett tåg - på väg att störta ner i avgrunden”.

Beskrivningen av läget kom från en rysk vän. Det var i förra veckan. I hennes bekantskapskrets rådde kaos. "Alla försöker hitta en utväg, en väg ut ur Ryssland", skrev hon. Samtidigt kunde hon inte låta bli att känna viss skadeglädje, över beskedet om militär mobilisering, på grund av kriget i Ukraina. Själva orsaken till kaoset. "För nu", skrev hon, "berör det här alla, också de som tidigare inte brytt sig om kriget". För sådana står min vän inte ut med.

200 000 ryssar har tagit sin tillflykt till Kazakstan. Runt 70 000 har rest till Georgien. Inte nödvändigtvis för att de var emot själva kriget, en del hade överhuvudtaget inte lagt så mycket tankemöda vid det. Att själva delta, med risk för det egna livet, vill de inte.

Kriget är inte längre den militära specialoperation det först presenterades som. Den som under flera månader enligt den officiella retoriken gick “enligt plan”. I statskontrollerad rysk tv står en tidigare så tvärsäker programledare som Olga Skabejeva och nästan vädjar till de inbjudna gästerna: Vad är det som händer på marken i Ukraina, varför går det plötsligt så bra för ukrainarna, visst vänder det snart, tillbaka till rysk fördel?

På Röda torget i Moskva, med Vasilijkatedralens kupoler i bakgrunden, står president Vladimir Putin och förvrider ansikte och röst i ett skräckinjagande “uraaa”, ett hurrarop som han säger ska höras ända till soldaterna på slagfältet i Ukraina. Samma dag har fyra nya ukrainska regioner annekterats av Ryssland.

– Ingen har någonsin frågat invånarna där om de vill tillhöra Ukraina, denna konstgjorda skapelse, sa Putin.

Han förbisåg det faktum att drygt 90 procent av ukrainarna redan 1991 röstade för sitt lands självständighet.

Vad har förresten Ukraina med saken att göra? I ett längre tal tidigare samma dag, fredagen den 30 september, ägnade Vladimir Putin betydligt mer tid åt västvärlden och USA, åt “anglosaxarna”, som han sa, åt deras strävan efter att förgöra Ryssland, åt europeisk dekadens och samkönade äktenskap. Ren och skär satanism, sa Putin. Det är om det slaget nu står.

När kriget inte längre går enligt plan hårdnar retoriken och beslut som få trodde skulle tas blir verklighet.

Med det tilltar i Ryssland känslan av oro och rädsla inför en situation det inte längre går att värja sig mot, som nu berör alla.

Som att befinna sig ombord på ett tåg utan känt mål, i värsta fall på väg rakt ner i avgrunden.

Johanna Melén
[e-mail]