Katterna är ingens – och allas: Martin Svenningsen, Istanbul

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 6 juli 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Istanbul, onsdag.
Jag snubblar över honom när han ligger i trappan till huset jag bor. Han – om det nu är en han – tittar upp och gäspar lite förstrött.
Inne på det lokala kaféet stryker en av hans – eller hennes - kompisar runt, och försöker få lite uppmärksamhet.
En gäst ger henne en liten bit ost från sin macka.
Hon tar ostbiten och försvinner in ett hörn.
De finns överallt här i Istanbul – katterna. I ett överflöd. Du kan inte gå många meter utan att se någon katt som ligger på en trappa eller har hoppat upp i en fönstersmyg.
Häromdagen satt jag på en lokal restaurang med min dator och skrev på ett manus – då en amerikansk turist ropade ut i frustration ”Måste de vara härinne också? Jag är allergisk!”.
En ur personalen tittade förvånat på honom, som om kattallergi inte existerar i Turkiet, men fogade sig och lyfte ut katten på gatan.
Vem tar hand om alla katterna som stryker runt i kvarteren här, undrar jag. Men jag ser också i varenda kvarter små ”kattkojor” på trottoaren, det står vatten- och matskålar lite överallt, och min portvakt verkar varje kväll gå ut och lägga lite torrfoder i ett hörn på gatan.
Katterna förstår jag är ingens - eller allas, beroende på hur man ser det. Turkarna verkar till stor del anse att det är en slags gemensamt ansvar att sköta dom ”allmänna katterna”. Det talas aldrig om att katterna är herrelösa.
Hur blev det så här då? En förklaring sägs sträcka sig tillbaka till många hundra år, från det ottomanska riket, då dåtidens invånare sägs ha beundrat katternas förmåga att hålla sig ren, och jaga råttor.
I islamsk kultur har också katterna en särställning, de beundras för sin renlighet och anses vara det perfekta husdjuret. Något som många hemma också håller helt med om!
Ingen vet hur många dem är, här chippar man inte katter eller kräver att dem ska registreras. När jag letar efter siffror hittar jag uppgifter mellan 125.000 och en miljon bara i Istanbul.
Och de flesta turkar verkar med en viss stolthet, acceptera dem som vilken vänlig granne som helst.
Hur mår de då?
Och det är också rätt märkliga uppgifter jag hittar, även de varierar. En studie från 2011 visar att knappt 5% har mask – alltså ingen gigantisk siffra. Rabies – ja, katter kan få det också – verkar man bara hittat något enstaka fall av.
En veterinärorganisation oroar sig mer över att man ger katter mat, som kanske inte är så bra för djuren. Men en annan studie säger att för att vara gatukatter, har de som bor i Istanbul det förhållandevis bra.
Nåja, man kanske inte ska romantisera den rika kattförekomsten för mycket. Jag vaknade härom natten av ett vilt kattslagsmål utanför sovrummet. Biltrafiken skördar definitiv offer – och vad de 150.000 hundar som bor Istanbul tycker, det törs jag inte ens tänka på. Även om de inte är herrelösa...
Men lite road blir man ändå när man har en helt okänd katt som hoppar upp och lägger sig i knät. Och man glömmer det där man lärde sig som barn – man ske inte kela med okända djur.
Martin Svenningsen, Istanbul
[e-mail]