Hur ska man förbereda sig på en krigsvinter? Marie-Louise Kristola, Stockholm

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 8 september 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.
Vintern kommer och inte vilken vinter som helst. En riktig krigsvinter kan det bli, säger statsministern.
En krigsvinter. Hur förbereder man sig på det?
Jag tänker på dem i min familj som upplevde finska vinter- och fortsättningskriget, och vad de berättat om hur de klarade sig.
I städerna i svenska Österbotten fördelades skyddsarbetet mellan invånarna i varje kvarter. Pappa och hans bröder hade till uppgift att veva igång flyglarmet när ryska fiendeplan hotade anfalla.
Mammas familj, som bodde på landet några mil bort och ägde en lanthandel, hade gott om mat. De kunde öppna sina hem och ta emot flyktingar från Karelen. När Sovjetunionens bombplan till slut anföll trakten låg mamma på ett hustak och såg bomberna falla över pappas stad. Pappa, som aldrig sen ville leka krig med mig och de där små plastsoldaterna. Krig hade han fått nog av, fräste han.
Men i min del av världen är det långt till frontlinjer och fallande bomber. Här talas om energikrig. Strypta gasleverenser och priser på el, fordonsbränsle och mat som skenar.
Så jag försöker förbereda mig. Buffrar och tätar. Drar ner värmen och stänger dörren till utflugna barns rum. Vrider ner golvvärmen, klickar av apparater i standby-läge. Byter gamla lysrör till LED-varianter och ser till att disk- och tvättmaskin kan köras på natten. Allt för att inte frysa som en "korkad vargsvans" som Putin verkar hoppas.
Men sen då. Vad gör man åt oron?
Jag tänker på mormor som blev änka och ensam med tre barn strax före den där första krigsvintern.
Hur hon steg upp varje morgon och tände elden i spisen så att man kunde ligga kvar under tjocka täcket tills köket värmts upp en aning.
Och mamma som blev änka sent i livet. När ensamheten kändes extra tung i det moderna välisolerade huset – då tände hon en brasa att dricka sitt morgonkaffe framför, tills både rummet och själen värmts upp en smula.
– Sen kändes det bra igen, brukade hon säga.
Nu gör jag likadant.
– En krigsvinter kan man nog behöva litet extra ved, tänker jag och beställer en körning innan även det priset rusat alldeles åt skogen. Torr och fin ved som ska staplas luftigt och tändas i toppen för minsta möjliga sot och farliga luftpartiklar.
Kunde de så kan väl jag klara en krigsvinter eller två. Jag får väl dra på mig ett par tjockare raggsockar och plocka fram nån sorts finsk sisu.
Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
[e-mail]