Hon ville vara fin när hon skulle dö: Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 15 september 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Hon hade gjort sig fin.

14-åringen.

En sista gång.

Tagit av sig tandställningen.

En sådan där tandfast man nog måste ha en tång för att avlägsna.

Kammat det ljusa, raka håret.

Tänt ett ljus.

Hon ville vara fin, det skulle vara mysigt när hon avslutade sitt liv.

Några timmar senare hittades hon av sin förtvivlade mamma.

Ett liv var släckt. En familj krossad.

Någon annanstans.

Senare.

Musik strömmade från högtalarna.

Han hade tagit en sista klunk öl. Ville känna den härliga beskan.

Han blev 24.

Hittades några dagar senare av sin bror. Hade inte svarat på telefonsamtal, missat en födelsedag och hela familjen var oroad.

Han hittades hängd från en våningssäng.

I det randiga ljuset från neddragna persienner som höll solen ute men där små dammkorn dansade obekymrat i de små strimmor av ljus som ändå letade sig in.

Ett ungt liv till ända, så många andras liv i en aldrig sinande bottenlös sorg.

Det här är inte poesi, det är förtvivlan.

Det här är människor som funnits på riktigt, men människor ni aldrig hört talas om förut. Unga människor som avslutar sina liv alldeles för tidigt.

Nästan hälften av alla känner någon som begått självmord, ändå är det fortfarande så förbannat svårt att prata om. På nyhetsredaktioner har jag fått höra att man inte ska prata om det offentligt eftersom det kan uppmuntra till nya självmord. Men om vi inte pratar om det hur ska vi då få bukt med det?

Mitt område, Mellanöstern, skiljer sig på många sätt kulturellt mot Sverige. Men när det gäller just självmord ser vi med lika mycket tabu på det. Som om det vore något skamligt, som ska tystas ned och gömmas undan. Någon riktig statistik över hur många som tar sina liv i Mellanöstern finns inte, ibland skrivs självmord om som ”olycka” i dödsjournaler. Familjer tyngda av skuld och skam går omvägar för att slippa förklara varför deras son eller dotter inte längre finns i livet.

Tack och lov dör inte många barn i Sverige, men statistik visar att var fjärde dödsfall i åldrarna 10 till 19 år orsakats av självmord. Hur många skulle kunnat undvikas om någon tog barnen och ungdomarna på allvar?

Ibland är det skolan som inte ser hur barn mobbas och trycks ner; misshandlas, verbalt och fysiskt och berövas sin värdighet. Ibland är det ungdomspsykiatrin som missbedömer. Ibland är det vi, omvärlden som blundar, som inte vill se hur dåligt ett ömtåligt barn kan må. Ibland kommer det som en blixt från en klar himmel.

Att förlora ett barn eller ett syskon är en sådan outhärdlig sorg. Kvar står vi andra med skuldkänslor och frågor som aldrig får svar. Förminskade till sörjande skal.

I dag begår fyra människor självmord i Sverige, fler familjer som slängs ned i sorgens slukhål.

Låt oss prata om det. Ta det på allvar, agera.

Kanske det då kan bli färre imorgon.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
[e-mail]