En verklighet som tagen ur Kusturicas filmer: Milan Djelevic, Belgrad

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 26 maj 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Belgrad, fredag,

Ni som lyssnat på mina krönikor tidigare, vet att jag har en förkärlek till den halvgalne regissören Emir Kusturicas filmer.

Men sedan jag började hänga nere på Balkan mer frekvent, så behövs inte längre filmerna – verkligheten är Kusturica nog.

Häromveckan var jag i Belgrad och hade bokat in en advokat för lite snack kring masskjutningarna i slutet av mars och han tog emot på en adress i centrala stan.

Herr advokat öppnade och jag klev in i – 70-talets Serbien.

En magnifik våning, fullkomligt mättad med föremål och möbler som skulle kunna få vilken vurmare av Jugoslavien-eran att svimma av lycka.

Där fanns de tunga möblerna i rosenträ. Utsökt konst i olja och grafik, advokatens skrivbord en fröjd att ta del av. Bland otaliga ting, en askkopp i kobolt, en laddad pistol, precis som det ska vara...

Men i alla fall – advokaten synade mig. Jag upptäckte inom loppet av två minuter att här skulle det inte bli någon intervju – min värd var aaaningen mer än salongsberusad.

Det blev istället ett samtal och en lektion – i hur man hanterar besvärliga situationer i vardagen eller snarare hur man får statens tjänare i olika skepnader att, så att säga, titta bort...

Nå, advokaten visste allt om detta.

Jag – visste inget om detta.

Varpå herr advokat, när han insåg min sjukt dåliga förankring i livets väsentligheter, utbrast som vore han trampad på tårna: ”Jag lät mig luras av ert namn, men ni är inte från Balkan.”

Han hade föga förvånande utgått från det, vilket ju dessutom var korrekt. Mina balkanrötter kan jag inte avsvära mig.

”Man måste vara kreativ för att ta sig ur en oäven situation”, sa han med en lättsam självklarhet.

Jag protesterade lite matt om att han generaliserade upprörande grovt... Hans påstående var taget ur luften, försökte jag...

Men advokaten lyssnande inte. Han förevisade mig hur jag skulle förvara mina pengar, alltid dubbla portmonnäer – vanliga pengar i en och mutpengar i den andra.

Han delade med sig av metodik och praktiskt utförande – jag fick en seriös lektion i avancerad svartkonst.

Advokaten skröt sedan om hur han i början av sin karriär hjälpt 500 poliser i ett case mot staten, gällande något statligt bonusprogram som dragits tillbaka, som slutade med förlikning, där staten drog nitlotten.

”Min insats var pro bono, men jag fick fem frikort”, sa advokaten glatt.

Jag glodde lite fånigt å upprepade – fem frikort?

Ja, mina polisvänner kunde så att säga erbjuda en hjälpande hand för att underlätta mina case, med exempelvis ”bevis saknas” eller något annat juridiskt passande...

Jag fick fem sådana, skrattade advokaten och sa att allt lyckligtvis var juridiskt preskriberat, och muttrade om att dagens serbiska poliser var tråkigare i den bemärkelsen.

Det blev en minnesvärd kväll trots allt.

Om advokaten skröt, överdrev eller ljög rentav, högst troligt – men i så fall i bästa Kusturica-anda. Och då är han förlåten.

Jag antydde detta för min serbiska fixare när vi senare gav oss ut i Belgrads kvällsvimmel.

Hon tittade på mig – och sa: ”Vadå, överdrev??”

”Du fattar verkligen inte – var sa du din familj kom ifrån....?”

Milan Djelevic, Belgrad
[e-mail]