En oas mitt i storstaden: Stephanie Zakrisson, London

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 16 maj 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

Järngrinden ger ifrån sig ett högt gnisslande ljud varje gång den öppnas och stängs bakom mig eller någon annan av dagens besökare.

Till vänster hänger skylten ”women only, no men allowed” – endast kvinnor, inga män tillåtes. Deras vattenhål ligger några hundra meter bort.

Gruset knastrar under fötterna. Någon parkerar sin cykel. Har man tur sitter det en sällskapssugen hund och väntar lydigt på sin matte.

Ljuden från bilvägarna, polissirenerna, järnvägsspårens skriande läten når inte hit.

De lummiga träden både isolerar ljud och skyddar från insyn. En skylt påminner – mata inte räven. Hon brukar ogenerat zick-zacka bland besökare som lagt sig i solen på gräsmattan eller fikar på någon av bänkarna.

Det här är mitt, och många andras, oas mitt i stan – ett vattenhål i storstadens London.

Kvinnodammen öppnade officiellt för snart hundra år sedan, 1925. Även om det sägs att folk badade här även innan dess, i vattnet som rinner till från floden Fleet.

Ett spartanskt omklädningsrum påminner om hemma. Det luktar lite som en svensk bastu, av trä, blöta golv, någons duschkräm.

Badvakterna som antingen nickar igenkännande eller synar dig och frågar – har du utebadat förut? Har du ätit frukost idag? Har du något varmt med dig?

Det kallaste jag varit med om här var tre grader i vattnet. Då kom jag inte längre än ner på stegen och snabbt upp igen. En av badvakterna kallade mig för en krigare och plötsligt var min vanliga prestationsångest borta. Jag försökte ju, det räcker.

Steg för steg blev det lättare. Kroppen vande sig, paniken när bröstkorgen omgärdas av iskallt vatten släppte. Rädslan för kramp likaså. Reflexerna tar över. Ett simtag, ett till, och ett till. Glöm inte att andas ordentligt också.

Så kom belöningen, i takt med att både sinnet och kroppen vant sig vid de regelbundna chockarna började temperaturen vända mot sommar. En grad till, en till. Vid tolv togs avspärrningarna i mitten av dammen bort och badvakterna började multitaska sitt jobb med att läsa en bok eller en tidning.

Nu när det mörka vattnet nått femton grader känns det inte längre som en kall hand runt halsen de första minuterna. Lugnet behöver inte forceras längre, det kommer av sig själv - det går att fokusera på annat. Vinden som gungar träden runt dammen. Trollsländorna. Skratta åt någon som hoppar i för första gången och släpper ifrån sig ett skrik av fasa.

Andbebisarna som tar sina första simturer medan föräldrarna spanar efter räven och fiskmåsarna som attackerat dem förut. Kungsfiskaren som ibland visar upp sina skarpa färger.

En kvinna jag träffat på flera gånger berättar att hon började simma här 1982.

Hon bor i närheten, andra kommer från andra sidan stan. I regn, snö, solsken. Vissa berättar hur simmandet här var den enda rutinen som gick att ha kontroll över – under skilsmässor, depressioner, cancerbehandlingar. Det silkeslena vattnet har fångat upp tårar, skratt, kärlek, känslostormar, stress. Sköljt bort det tunga – och lämnat både kropp och sinne lättare.

Stephanie Zakrisson, London
[e-mail]