Artwork

Innehåll tillhandahållet av Släktband and Sveriges Radio. Allt poddinnehåll inklusive avsnitt, grafik och podcastbeskrivningar laddas upp och tillhandahålls direkt av Släktband and Sveriges Radio eller deras podcastplattformspartner. Om du tror att någon använder ditt upphovsrättsskyddade verk utan din tillåtelse kan du följa processen som beskrivs här https://sv.player.fm/legal.
Player FM - Podcast-app
Gå offline med appen Player FM !

Svält och missväxt drev familjer att lämna bort barnen

24:28
 
Dela
 

Fetch error

Hmmm there seems to be a problem fetching this series right now. Last successful fetch was on March 25, 2024 03:36 (4d ago)

What now? This series will be checked again in the next day. If you believe it should be working, please verify the publisher's feed link below is valid and includes actual episode links. You can contact support to request the feed be immediately fetched.

Manage episode 201421577 series 2139829
Innehåll tillhandahållet av Släktband and Sveriges Radio. Allt poddinnehåll inklusive avsnitt, grafik och podcastbeskrivningar laddas upp och tillhandahålls direkt av Släktband and Sveriges Radio eller deras podcastplattformspartner. Om du tror att någon använder ditt upphovsrättsskyddade verk utan din tillåtelse kan du följa processen som beskrivs här https://sv.player.fm/legal.

De kallades för "sålda barn" och kom från Tornedalen. För små summor byttes dom bort för att klara livhanken. Många av barnen kom aldrig hem igen och vissa kände inte ens till sitt ursprung.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När svälten drabbade människor förr tog de ibland till drastiska åtgärder. Som i Tornedalen längst upp i norr där en del till och med var tvungna att lämna bort sina egna barn.

Varje år följde människor med de så kallade rajd-samerna som flyttade mellan sina vinter- och sommarvisten från Tornedalen över fjället till kusten på den norska sidan. De hjälpte hela familjer, men det vara också många ensamma barn som fick följa med dom, för att sen placeras i norska fosterfamiljer.

Föräldrarna på den svenska sidan fick betalt, och fosterföräldrarna på norska sidan betalade. Därför har man talat om de här barnen som sålda barn.

Lars Persson Junkka och var bara fem år gammal när han 1832 skickades över till Salangen strax norr om Narvik på den Norska kusten.

Hans efterkommande släkt finns idag både på den svenska och norska sidan, och på underliga vägar har de lyckats knyta kontakt med varandra i dag.

Fredrik Mattson i Stockholm är en av ättlingarna till Lars.

- Lars Pedersen är min morfars farfars bror. Han föddes i Finland, men växte upp i Tornedalen. Han hade en väldigt gammal pappa, som var närmare 70 år när Lars föddes, berättar Fredrik Mattson.

Den redan fattiga familjen fick ännu svårare att klara sig när pappan dog, och hans mamma kände sig tvungen att skicka Lars med rajdsamerna till Norge. Det var väl kanske den tidens sätt att klara den svåra situationen, tror han. I slutändan fick ju ändå Lars det bättre i Norge än om han blivit kvar och svält i Tornedalen.

- Det var säkert en stor sorg för mamman, säger Fredrik Mattson, som vet att hon länge gick runt i byarna och tiggde. Det verkar som att familjen hållit en viss kontakt med varandra, och Fredrik tror att den gick via rajdsamerna.

- Det var väl den tidens Internet, skojar han.

När Lars kom till Norge förnorskades hans namn. Efternamnet Persson blev Pedersen och det samiska tillnamnet Junkka försvann helt.

Lars blev kvar i Norge hela sitt liv och bildade så småningom egen familj där.
Ann Peggy Dalehaug är en av hans norska ättlingar och på hennes vardagsrumsbord i Oslo har hon lagt fram de dokument som hon funnit i det norska Riksarkivet och i familjens gömmor. Hon behöver inte tänka länge för att svara på frågan om vad det fanns på den norska sidan som inte fanns i Tornedalen.

- Det fanns mat, rätt och slätt, säger Ann Peggy Dalehaug som också är släkt med Lars Pedersen, som kom till Norge som liten pojke. Hon har suttit många timmar på riksarkivet i Oslo för att ta reda på hans historia.

Golfströmmen gör att klimatet utmed kusten är oerhört mycket mildare än på samma breddgrader längre österut. De isfria vattnen som gjorde att det alltid fanns mat att hämta i havet, och att det också var enklare att ägna sig åt jordbruk när marken inte var frusen så lång tid.

Till denna plats på jorden kom alltså Lars Pedersen och många andra barn. Barntrafiken verkar ha varit etablerad redan på 1600-talet, och på Lars tid, under 1800-talet, var den ett normalt inslag. De som forslade barnen hade ju gett föräldrarna betalt vid avfärden och nu fick de i sin tur betalt av de nya fosterfamiljerna på den norska sidan.

- Bönderna betalade något till dem som fraktade barnen och så kom de till gårdar där de växte upp. De blev fosterbarn och arbetade som gårdspigor och gårdsdrängar. De blev en del av familjen, säger Ann Peggy Dalehaug. Hon tror att det var en kombination av både medmänsklighet och behov av fler händer på gårdarna som gjorde att familjer tog emot fosterbarn från Sverige, tror hon.

- Men det är klart att barnen utgjorde en billig arbetskraft, men det var säkert väldigt olika beroende på vilka hem de kom till.

- Vissa blev nog verkligen en del av sina nya familjer och behandlades som de biologiska barnen, andra behandlades säkert med mindre kärlek och omsorg. Det finns en del arkivmaterial som tyder på att banden med familjerna hemma i Sverige ofta klipptes ganska bestämt. Det fanns en prost i Ibbestad i Norge i början av 1800-talet som hette Gunnar Berg. Han förde anteckningar om sina konfirmander i kyrkböckerna, och bland de anteckningarna ser man ett antal som inte vet något om sitt ursprung, men som däremot vet hur mycket deras fosterfamiljer en gång betalat för dem.

Bland konfirmerade 7:e söndagen efter trefaldighet 1810 finns Johannes Olsen, född i Sverige av föräldrarna Ole Johnsen och Ingeborg Olsdotter som bägge är döda. Såld till D.B i Lavangsnes (-näs) hos vilken han är uppfostrad. Han läser oklanderligt i bok, kan läroboken någorlunda är icke oeftertänksam Ålder: på 19:e året.
Den 21 söndagen efter trefaldighet konfirmerades Johannes Pedersen född efter hans uppgivande i Sverige av fadern Peder och modern Elen. Är köpt av I.B. i Fjordbotten. Skall vara 20 år.
Samma dag konfirmerades Maria Henriksdotter, född i Sverige. Köpt för en ko av E.H. och uppfostrad hos honom. Läser någorlunda i bok. Enfaldig och bristfällig i kunskaper. 19 år.
Vidare konfirmerades samma dag Peder Hansen född i Sverige av fadern Hans och modern Anna. Köpt för 5 riksdaler av O.J. i Flöyet hos vilken han är uppfostrad. Läser måttligt i bok, kan läroboken mycket måttligt, skall vara omkring 23 år.
Alla helgons söndag 1813 konfirmerades Eva Johansdotter, född i Sverige varifrån hon fördes hit 2 år gammal och köpt av John H i Skårvik efter vilken hon kallar sig Johnsdotter. Hennes föräldrars namn är såväl henne som fosterföräldrarna obekant. Hon läser gott i bok men är annars måttligt upplyst. Skall vara omkring 20 år.
Vidare konfirmerades samma dag Berit Adamsdotter som köptes 7 år gammal av R.T i Bougen. Född i Sverige, fadern Adam och modern Anna. Läser tämligen väl i bok, men besitter i övrigt måttlig kunskap. Skall vara 21 år.
21 söndagen efter Trefaldighet konfirmerades Anders Olsen född i Sverige Köpt av Inger M.
Vidare Henrik Henriksen född i Sverige. Fadern Henrik och modern Berit, mer vet han inte om dem. Köpt för en ko av O.A i Gamvik. Läser skapligt. Omkring 22 år gammal.

Trots att de svenska barnen skrevs in som fosterbarn i norska familjer var det inte självklart för myndigheterna att de skulle betraktas som norska, för det krävdes flera saker – de måste tala norska, och den som ville arrendera mark måste ändra sina namn till något som klingade norskt. Lars Pedersen hade haft familjenamnet Junkka när han först kom till Norge, men det måste han släppa.

Lars växte upp och flyttade från sin fosterfamilj. Han gifte sig 1855 med svenska Brita från Jukkasjärvi, som fick byta namn till Berit, och två år senare fick de ta över arrendet på gården Katrineheug, en gård som han senare fick lov att köpa loss. Det gick alltså bra för Lars, trots att villkoren för dem som kommit över fjällen var betydligt tuffare än för dem som hade sina rötter där. Om inflyttarna alls fick en chans att köpa jord så var de hänvisade till den som ingen bofast ville ha:

Det var ett klassindelat samhälle. De som kommit österifrån de fick de sämsta gårdarna och jordarna att bosätta sig på, så de tillhörde den lägre klassen rätt och slätt, säger Dalehaug.

De allra flesta svenskar som kom till Nordnorge assimilerades och gled in i det nya samhället, men det kunde ta tid, och ett skäl till det kan ha varit att det verkar ha varit ganska knalt med skolgången för en del av barnen. Lars Pedersen själv kunde inte skriva. Det har Ann Peggy Daleheug förstått av ett dokument från Lars ålderdom, några år in på 1900-talet. Det har han undertecknat med "hand-på-penna", som det heter. Det betyder att någon annan styr vad som skrivs samtidigt som Lars håller sin hand på pennan.

- Jag tror att många av de barn som kom ungefär då Lars Pedersson kom fick ganska kort skolgång.

Gården Katrineheug har funnits kvar i släktens ägo, Ann Peggy Daleheug är själv uppvuxen där. Hon har haft just gården som sin utgångspunkt när hon forskat. I sin forskning har hon upptäckt att Lars själv fortsatte att ta emot barn från Sverige. Trettio år efter Lars kommer ett brorsbarn till honom som heter Peter, och ytterligare 30 år senare en ung flicka. Hon heter Maria Johanna Henriksdotter och efter henne finns ett brev skrivet hem till prästen i Vittangi.

13 år gammal kom jag från Sverige med flyttlapparna för att bli gäst hos min farbror som bor i Norge, eftersom mina föräldrar var mycket fattiga. Nu har jag gått i norsk skola och har lärt det norska språket, och blir efter min egen beräkning 17 år till hösten, vilken tid jag tänker det är dags att konfirmeras. Mina föräldrar har flyttat bort till en annan stad i Sverige och jag vet inte var de finns, och jag har inte någon dopattest som talar om i vilken kyrka jag är döpt. (…)
Jag vill ödmjukt be prästen att vara barmhärtig nog att se efter i Vittangis prästegälls bok, om jag är döpt därstädes och sända mig dopsattesten snarast möjligt. Jag är fattig, men Gud är rik. Mitt namn är Maria Johanna och min faders namn är Henrik Persson och moders namn Alla Lisa Johannesdotter.

Detta att Lars unga släktingar klarar av att söka upp honom för att få bo hos honom i Norge visar, menar Ann Peggy Dalehaug att Lars var ovanlig eftersom han verkar ha haft kvar kontakten med sina rötter. Men släktingarna var inte de enda fosterbarnen på Katrineheug:

- I mitt letande på Riksarkivet och kyrkoböcker så såg jag att det var många barn som växte upp på Katrinehaug, också barn som inte tillhörde familjen, så det var nog en tradition på Katrinehaug att ta emot barn som får vara där ett tag – de får bostad, mat och kläder, de är en del av hushållet på gården. -Det är intressant att se att människor i samhället tar hand om varandra och hjälper till. Men självklart så gav ju dessa barnen något tillbaka till familjerna i form av arbete, säger Ann Peggy Dalehaug.

Hon menar att de norska familjer som tog emot svenska fosterbarn visserligen hade nytta av dom i hushållet, men att detta också var ett sätt att sträcka ut en hand och hjälpa de familjer på svenska sidan som inte klarade av att försörja alla sina barn.

Fredrik Mattson och Ann Peggy Dalehaug har numer kontakt med varandra och historien om hur den norska och svenska grenen av släkten återförenades är speciell och visar att släktforskning emellanåt måste ske till fots.

Ann Peggy hade nämligen en farbror som reste mycket i norra Sverige, och som ville leta efter familjens rötter. Han hade en enda ledtråd och det var namnet Junkka som Lars Pedersen hade haft med sig när han kom till Norge i mitten av 1800-talet. Men ingen på den norska sidan visste om Junkka var ett familjenamn eller namnet på en by. I en databas över ortsnamn fick han hjälp och kunde med tiden lista ut att Junkka var det gamla, numer övergivna namnet, på den by i Pajala kommun som idag heter Parkalompolo.

Efter det var det Ann Peggys tur att resa dit. Hon knackade på i ett hus, och fick plötsligt veta en del historia om sin familj. Hon fick också kontakt med Fredrik i Stockholm. Lars Pedersen återsåg aldrig sin mor hemma i Tornedalen, men hans ättlingar på olika sidor om gränsen, fann alltså varandra till sist. När familjerna nu strålade samman visade det sig att de visste helt olika saker om sin gemensamma historia.

På den norska sidan låg det självklara fokuset på Lars Pedersen, men den svenska släkten hade mest utgått hans brorson Peder, han som for till Norge 30 år efter Lars.

Den resan hade han uppenbarligen gjort utan att säga något till någon i Sverige.

- Peder rymde en natt från familjens nybygge i Parkalompolo, trots att han var äldst och sannolikt skulle fått ta över gården. Det var under de värsta missväxtåren som han försvann och ingen visste vart han hade tagit vägen.

- Det var först på 1990-talet som jag återfann honom, och upptäckte att han hade stuckit iväg till Norge, till sin farbror Lars, berättar Fredrik Mattson.

- Och den svenska grenen kände från början inte till Lars, fyller Ann Peggy Dalehaug in. Så tillsammans kunde vi lägga det pussel som var familjens historia, säger hon. Och får två år sedan, sommaren 2014, kunde hela släkten samlas på Katrinehaug.

Norsk forskning

Det finns gott om hemsidor som berättar om hur man kan släktforska i norska källor.
Här är några av dem:

Genealogiska föreningens sida om forskning i Norge

Släktforskarförbundets sida om forskning i Norge

Släkten Kvalevaags hemsida med tips om norsk släktforskning

Det finns också en bok som skrevs 1959 av Emil Grym, som berättar om den urgamla trafiken från Tornedalen till den norska kusten, och där ett eget avsnitt handlar om de barn som skickades iväg ensamma. Boken finns inscannad och tillgänglig på nätet via Nordkalottens Kultur och forskningscentrum.

Emil Gryms bok: Från Tornedalen till Nordnorge:

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström, Pekka Kenttälä och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson och Linnea Luttu
slaktband@sverigesradio.se

  continue reading

242 episoder

Artwork
iconDela
 

Fetch error

Hmmm there seems to be a problem fetching this series right now. Last successful fetch was on March 25, 2024 03:36 (4d ago)

What now? This series will be checked again in the next day. If you believe it should be working, please verify the publisher's feed link below is valid and includes actual episode links. You can contact support to request the feed be immediately fetched.

Manage episode 201421577 series 2139829
Innehåll tillhandahållet av Släktband and Sveriges Radio. Allt poddinnehåll inklusive avsnitt, grafik och podcastbeskrivningar laddas upp och tillhandahålls direkt av Släktband and Sveriges Radio eller deras podcastplattformspartner. Om du tror att någon använder ditt upphovsrättsskyddade verk utan din tillåtelse kan du följa processen som beskrivs här https://sv.player.fm/legal.

De kallades för "sålda barn" och kom från Tornedalen. För små summor byttes dom bort för att klara livhanken. Många av barnen kom aldrig hem igen och vissa kände inte ens till sitt ursprung.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När svälten drabbade människor förr tog de ibland till drastiska åtgärder. Som i Tornedalen längst upp i norr där en del till och med var tvungna att lämna bort sina egna barn.

Varje år följde människor med de så kallade rajd-samerna som flyttade mellan sina vinter- och sommarvisten från Tornedalen över fjället till kusten på den norska sidan. De hjälpte hela familjer, men det vara också många ensamma barn som fick följa med dom, för att sen placeras i norska fosterfamiljer.

Föräldrarna på den svenska sidan fick betalt, och fosterföräldrarna på norska sidan betalade. Därför har man talat om de här barnen som sålda barn.

Lars Persson Junkka och var bara fem år gammal när han 1832 skickades över till Salangen strax norr om Narvik på den Norska kusten.

Hans efterkommande släkt finns idag både på den svenska och norska sidan, och på underliga vägar har de lyckats knyta kontakt med varandra i dag.

Fredrik Mattson i Stockholm är en av ättlingarna till Lars.

- Lars Pedersen är min morfars farfars bror. Han föddes i Finland, men växte upp i Tornedalen. Han hade en väldigt gammal pappa, som var närmare 70 år när Lars föddes, berättar Fredrik Mattson.

Den redan fattiga familjen fick ännu svårare att klara sig när pappan dog, och hans mamma kände sig tvungen att skicka Lars med rajdsamerna till Norge. Det var väl kanske den tidens sätt att klara den svåra situationen, tror han. I slutändan fick ju ändå Lars det bättre i Norge än om han blivit kvar och svält i Tornedalen.

- Det var säkert en stor sorg för mamman, säger Fredrik Mattson, som vet att hon länge gick runt i byarna och tiggde. Det verkar som att familjen hållit en viss kontakt med varandra, och Fredrik tror att den gick via rajdsamerna.

- Det var väl den tidens Internet, skojar han.

När Lars kom till Norge förnorskades hans namn. Efternamnet Persson blev Pedersen och det samiska tillnamnet Junkka försvann helt.

Lars blev kvar i Norge hela sitt liv och bildade så småningom egen familj där.
Ann Peggy Dalehaug är en av hans norska ättlingar och på hennes vardagsrumsbord i Oslo har hon lagt fram de dokument som hon funnit i det norska Riksarkivet och i familjens gömmor. Hon behöver inte tänka länge för att svara på frågan om vad det fanns på den norska sidan som inte fanns i Tornedalen.

- Det fanns mat, rätt och slätt, säger Ann Peggy Dalehaug som också är släkt med Lars Pedersen, som kom till Norge som liten pojke. Hon har suttit många timmar på riksarkivet i Oslo för att ta reda på hans historia.

Golfströmmen gör att klimatet utmed kusten är oerhört mycket mildare än på samma breddgrader längre österut. De isfria vattnen som gjorde att det alltid fanns mat att hämta i havet, och att det också var enklare att ägna sig åt jordbruk när marken inte var frusen så lång tid.

Till denna plats på jorden kom alltså Lars Pedersen och många andra barn. Barntrafiken verkar ha varit etablerad redan på 1600-talet, och på Lars tid, under 1800-talet, var den ett normalt inslag. De som forslade barnen hade ju gett föräldrarna betalt vid avfärden och nu fick de i sin tur betalt av de nya fosterfamiljerna på den norska sidan.

- Bönderna betalade något till dem som fraktade barnen och så kom de till gårdar där de växte upp. De blev fosterbarn och arbetade som gårdspigor och gårdsdrängar. De blev en del av familjen, säger Ann Peggy Dalehaug. Hon tror att det var en kombination av både medmänsklighet och behov av fler händer på gårdarna som gjorde att familjer tog emot fosterbarn från Sverige, tror hon.

- Men det är klart att barnen utgjorde en billig arbetskraft, men det var säkert väldigt olika beroende på vilka hem de kom till.

- Vissa blev nog verkligen en del av sina nya familjer och behandlades som de biologiska barnen, andra behandlades säkert med mindre kärlek och omsorg. Det finns en del arkivmaterial som tyder på att banden med familjerna hemma i Sverige ofta klipptes ganska bestämt. Det fanns en prost i Ibbestad i Norge i början av 1800-talet som hette Gunnar Berg. Han förde anteckningar om sina konfirmander i kyrkböckerna, och bland de anteckningarna ser man ett antal som inte vet något om sitt ursprung, men som däremot vet hur mycket deras fosterfamiljer en gång betalat för dem.

Bland konfirmerade 7:e söndagen efter trefaldighet 1810 finns Johannes Olsen, född i Sverige av föräldrarna Ole Johnsen och Ingeborg Olsdotter som bägge är döda. Såld till D.B i Lavangsnes (-näs) hos vilken han är uppfostrad. Han läser oklanderligt i bok, kan läroboken någorlunda är icke oeftertänksam Ålder: på 19:e året.
Den 21 söndagen efter trefaldighet konfirmerades Johannes Pedersen född efter hans uppgivande i Sverige av fadern Peder och modern Elen. Är köpt av I.B. i Fjordbotten. Skall vara 20 år.
Samma dag konfirmerades Maria Henriksdotter, född i Sverige. Köpt för en ko av E.H. och uppfostrad hos honom. Läser någorlunda i bok. Enfaldig och bristfällig i kunskaper. 19 år.
Vidare konfirmerades samma dag Peder Hansen född i Sverige av fadern Hans och modern Anna. Köpt för 5 riksdaler av O.J. i Flöyet hos vilken han är uppfostrad. Läser måttligt i bok, kan läroboken mycket måttligt, skall vara omkring 23 år.
Alla helgons söndag 1813 konfirmerades Eva Johansdotter, född i Sverige varifrån hon fördes hit 2 år gammal och köpt av John H i Skårvik efter vilken hon kallar sig Johnsdotter. Hennes föräldrars namn är såväl henne som fosterföräldrarna obekant. Hon läser gott i bok men är annars måttligt upplyst. Skall vara omkring 20 år.
Vidare konfirmerades samma dag Berit Adamsdotter som köptes 7 år gammal av R.T i Bougen. Född i Sverige, fadern Adam och modern Anna. Läser tämligen väl i bok, men besitter i övrigt måttlig kunskap. Skall vara 21 år.
21 söndagen efter Trefaldighet konfirmerades Anders Olsen född i Sverige Köpt av Inger M.
Vidare Henrik Henriksen född i Sverige. Fadern Henrik och modern Berit, mer vet han inte om dem. Köpt för en ko av O.A i Gamvik. Läser skapligt. Omkring 22 år gammal.

Trots att de svenska barnen skrevs in som fosterbarn i norska familjer var det inte självklart för myndigheterna att de skulle betraktas som norska, för det krävdes flera saker – de måste tala norska, och den som ville arrendera mark måste ändra sina namn till något som klingade norskt. Lars Pedersen hade haft familjenamnet Junkka när han först kom till Norge, men det måste han släppa.

Lars växte upp och flyttade från sin fosterfamilj. Han gifte sig 1855 med svenska Brita från Jukkasjärvi, som fick byta namn till Berit, och två år senare fick de ta över arrendet på gården Katrineheug, en gård som han senare fick lov att köpa loss. Det gick alltså bra för Lars, trots att villkoren för dem som kommit över fjällen var betydligt tuffare än för dem som hade sina rötter där. Om inflyttarna alls fick en chans att köpa jord så var de hänvisade till den som ingen bofast ville ha:

Det var ett klassindelat samhälle. De som kommit österifrån de fick de sämsta gårdarna och jordarna att bosätta sig på, så de tillhörde den lägre klassen rätt och slätt, säger Dalehaug.

De allra flesta svenskar som kom till Nordnorge assimilerades och gled in i det nya samhället, men det kunde ta tid, och ett skäl till det kan ha varit att det verkar ha varit ganska knalt med skolgången för en del av barnen. Lars Pedersen själv kunde inte skriva. Det har Ann Peggy Daleheug förstått av ett dokument från Lars ålderdom, några år in på 1900-talet. Det har han undertecknat med "hand-på-penna", som det heter. Det betyder att någon annan styr vad som skrivs samtidigt som Lars håller sin hand på pennan.

- Jag tror att många av de barn som kom ungefär då Lars Pedersson kom fick ganska kort skolgång.

Gården Katrineheug har funnits kvar i släktens ägo, Ann Peggy Daleheug är själv uppvuxen där. Hon har haft just gården som sin utgångspunkt när hon forskat. I sin forskning har hon upptäckt att Lars själv fortsatte att ta emot barn från Sverige. Trettio år efter Lars kommer ett brorsbarn till honom som heter Peter, och ytterligare 30 år senare en ung flicka. Hon heter Maria Johanna Henriksdotter och efter henne finns ett brev skrivet hem till prästen i Vittangi.

13 år gammal kom jag från Sverige med flyttlapparna för att bli gäst hos min farbror som bor i Norge, eftersom mina föräldrar var mycket fattiga. Nu har jag gått i norsk skola och har lärt det norska språket, och blir efter min egen beräkning 17 år till hösten, vilken tid jag tänker det är dags att konfirmeras. Mina föräldrar har flyttat bort till en annan stad i Sverige och jag vet inte var de finns, och jag har inte någon dopattest som talar om i vilken kyrka jag är döpt. (…)
Jag vill ödmjukt be prästen att vara barmhärtig nog att se efter i Vittangis prästegälls bok, om jag är döpt därstädes och sända mig dopsattesten snarast möjligt. Jag är fattig, men Gud är rik. Mitt namn är Maria Johanna och min faders namn är Henrik Persson och moders namn Alla Lisa Johannesdotter.

Detta att Lars unga släktingar klarar av att söka upp honom för att få bo hos honom i Norge visar, menar Ann Peggy Dalehaug att Lars var ovanlig eftersom han verkar ha haft kvar kontakten med sina rötter. Men släktingarna var inte de enda fosterbarnen på Katrineheug:

- I mitt letande på Riksarkivet och kyrkoböcker så såg jag att det var många barn som växte upp på Katrinehaug, också barn som inte tillhörde familjen, så det var nog en tradition på Katrinehaug att ta emot barn som får vara där ett tag – de får bostad, mat och kläder, de är en del av hushållet på gården. -Det är intressant att se att människor i samhället tar hand om varandra och hjälper till. Men självklart så gav ju dessa barnen något tillbaka till familjerna i form av arbete, säger Ann Peggy Dalehaug.

Hon menar att de norska familjer som tog emot svenska fosterbarn visserligen hade nytta av dom i hushållet, men att detta också var ett sätt att sträcka ut en hand och hjälpa de familjer på svenska sidan som inte klarade av att försörja alla sina barn.

Fredrik Mattson och Ann Peggy Dalehaug har numer kontakt med varandra och historien om hur den norska och svenska grenen av släkten återförenades är speciell och visar att släktforskning emellanåt måste ske till fots.

Ann Peggy hade nämligen en farbror som reste mycket i norra Sverige, och som ville leta efter familjens rötter. Han hade en enda ledtråd och det var namnet Junkka som Lars Pedersen hade haft med sig när han kom till Norge i mitten av 1800-talet. Men ingen på den norska sidan visste om Junkka var ett familjenamn eller namnet på en by. I en databas över ortsnamn fick han hjälp och kunde med tiden lista ut att Junkka var det gamla, numer övergivna namnet, på den by i Pajala kommun som idag heter Parkalompolo.

Efter det var det Ann Peggys tur att resa dit. Hon knackade på i ett hus, och fick plötsligt veta en del historia om sin familj. Hon fick också kontakt med Fredrik i Stockholm. Lars Pedersen återsåg aldrig sin mor hemma i Tornedalen, men hans ättlingar på olika sidor om gränsen, fann alltså varandra till sist. När familjerna nu strålade samman visade det sig att de visste helt olika saker om sin gemensamma historia.

På den norska sidan låg det självklara fokuset på Lars Pedersen, men den svenska släkten hade mest utgått hans brorson Peder, han som for till Norge 30 år efter Lars.

Den resan hade han uppenbarligen gjort utan att säga något till någon i Sverige.

- Peder rymde en natt från familjens nybygge i Parkalompolo, trots att han var äldst och sannolikt skulle fått ta över gården. Det var under de värsta missväxtåren som han försvann och ingen visste vart han hade tagit vägen.

- Det var först på 1990-talet som jag återfann honom, och upptäckte att han hade stuckit iväg till Norge, till sin farbror Lars, berättar Fredrik Mattson.

- Och den svenska grenen kände från början inte till Lars, fyller Ann Peggy Dalehaug in. Så tillsammans kunde vi lägga det pussel som var familjens historia, säger hon. Och får två år sedan, sommaren 2014, kunde hela släkten samlas på Katrinehaug.

Norsk forskning

Det finns gott om hemsidor som berättar om hur man kan släktforska i norska källor.
Här är några av dem:

Genealogiska föreningens sida om forskning i Norge

Släktforskarförbundets sida om forskning i Norge

Släkten Kvalevaags hemsida med tips om norsk släktforskning

Det finns också en bok som skrevs 1959 av Emil Grym, som berättar om den urgamla trafiken från Tornedalen till den norska kusten, och där ett eget avsnitt handlar om de barn som skickades iväg ensamma. Boken finns inscannad och tillgänglig på nätet via Nordkalottens Kultur och forskningscentrum.

Emil Gryms bok: Från Tornedalen till Nordnorge:

Programmet är gjort av
Elisabeth Renström, Pekka Kenttälä och Gunilla Nordlund
Uppläsare: Patrik Paulsson och Linnea Luttu
slaktband@sverigesradio.se

  continue reading

242 episoder

Alla avsnitt

×
 
Loading …

Välkommen till Player FM

Player FM scannar webben för högkvalitativa podcasts för dig att njuta av nu direkt. Den är den bästa podcast-appen och den fungerar med Android, Iphone och webben. Bli medlem för att synka prenumerationer mellan enheter.

 

Snabbguide