Avsnitt 19: Den poetiska Eddan – Andra kvädet om Helge Hundingsbane eller Det gamla Völsungakvädet

22:37
 
Dela
 

Manage episode 251478319 series 2554250
Av Thomas von Wachenfeldt upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt
Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.
Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt. Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.
Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858
Mycket nöje!
NOTER TILL ANDRA KVÄDET OM HELGE HUNDINGSBANE
Detta andra kväde om Hälge Hundingsbane kommer såsom helgjutet, harmoniskt konstverk ej upp till jämnhöjd med den förra dikten om samma hjälte. Då denna senare alt igenom är utförd i versform och med episkt jämnmått fortskrider till sin föresätta slutpunkt, är däremot det förra tätt och ofta afbrutet af prosastycken, tvifvels utan kvarlefvor af versifierade partier, hvilkas ursprungliga form gått ur folkets minne redan vid den tidpunkt, då kvädet upptecknades. Åtskilliga språng i berättelsens fortgång antyda också antingen, att något fallit ut, eller också, att kvädet uppkommit genom sammanslagning af flera, urspungligen skilda sånger, till sammans bildande en liten serie. Af noterna till den förra sången synes det äfven, att en del af detta kväde innehåller verkliga parallelismer till den förra, ehuru af något olika redaktion. De tillhöra sålunda olika diktcykler öfver samma hjälte. Till scenerna i sista afdelningen af detta kväde finnes emellertid ingen motsvarighet i den förra dikten; men som dessa scener, särskildt den döde Hälges möte med Sigrun i grafhögen, höra till det skönaste, som rymmes ej blott i Hälgekvädena uti i alla Eddans hjältedikter, lyfter sig detta kväde genom dem i poetiskt hänseende till en mycket hög rang bland den fornnordiska literaturens alster. - Framställningens gång är följande :
I det första stycket: Hälge gör en djärf späjarfärd till konung Hundings, hans ätts dödsfiendes, land och kommer undan därifrån; men till hämd sänder Hunding män att uppsöka Hälge hos dennes fosterfader, Hagal, och dä räddar sig Hälge endast genom att i kvinnokläder draga husets handkvarn. Därefter fäller Hälge konung Hunding och får namnet Hundingsbane.
I det andra stycket skildras Hälges möte med Sigrun strax efter Hundings fall. Detta möte omtalas ej i den förra sången.
I det tredje stycket skildras först Hälges andra möte med Sigrun. Denna skildring återfinnes äfven, ehuru i detaljerna olika, i den förra sången. Sedan följer den strid, i hvilken Hälge fäller så väl Hödbrodd, Granmars son, med hvilken Sigrun mot sin vilja trolofvats, som dennes bröder och slägt och äfven Sigruns egen fader, Högne, och hennes broder, Brage, så att endast Dag, hennes andre broder, kom undan med lifvet. Af denna mellersta afdelning af detta kväde anser Sv. Grundtvig ett återljud förnimmas i de danska medeltidsvisorna om Ribold och Guldborg samt Hildebrand och Hilde liksom i dessas svenska parallelvisor.
Sigruns broder, Dag, ingick fred och förlikning med Völsungarne och svor dem eder. Därpå äktade Hälge Sigrun och fick med henne söner. Men Dag, hennes broder, svek sina löften och offrade till Odin för fadershämd samt fick af denne ett spjut, med hvilket han fälde Hälge. Därpå red Dag till Sigrun och kungjorde henne Hälges fall, hvarpå hon, öfverväldigad af sin sorg, utslungar mot brodern den gripande veklagan och förbannelse, som indirekt uppenbarar styrkan af den kärlek, med hvilken Sigrun är fäst vid Hälge. Därpå följer Sigruns sköna klagosång öfver Hälge, som sedan återklingar i Gudruns ännu skönare klagokväde öfver Sigurd Fåfnesbane i det Första kvädet om Gudrun. Slutligen följer, såsom det skönaste smycket på sägnen om Hälge, att Sigruns kärlek och sorg äro så starka, att de till och med tränga genom döden och grafven, så att Hälge för hennes tårar ej finner någon ro utan vänder åter från Valhall till det möte med Sigrun, som på ett så underskönt sätt skildras i sångens slut. Svend Grundtvig påpekar, att samma idé möter oss i den grekiska fornsägnen om Protesilaos från Fylake. »Han föll för Tröja och lemnade efter sig en ung hustru, Laodamia. Rörd af hennes djupa sorg och längtan, gaf underjordens gud Protesilaos lof att på en kort stund (tre timmar eller en natt) besöka sin hustru. Och snart därefter följde hon honom i döden». Samma grundtanke uppspårar Grundtvig äfven i engelska, tyska, slaviska, bretonska, spanska och italienska visor och sägner. Men i synnerhet i Norden återljuder denna sköna tanke, kärleken mäktigare än döden, i medeltida folkvisor, hvilkas djupa slägtskap med denna episod ur Eddan är omisskänlig. Danmark har i visan om Åke och Elsa, af Grundtvig kallad »Fästemanden i Graven» en sådan folkdikt, och Sverige eger i de af Geijer-Afzelius samt Arwidsson under namnet »Sorgens makt» upptecknade visorna tydliga motstycken till denna märkvärdiga, på urgamla traditioner hvilande sång.
»I väfven silke och I spinnen gull;
En fästmö gråter sin fasteman ur mull».
Så lyder uppslaget. Den döde kommer åter. Elsa tvår Åkes fötter i vin, och de hvila under natten vid hvar andras sida, såsom Hälge och Sigrun. Men vid första hanegället måste de skiljas åt; ty Åke skall under dagen dväljas i de dödas boningar, såsom Hälge i Valhall. Elsa följer riddaren till kyrkogården och hör ur grafvens djup, dit han försvunnit, följande ord, hvilka äro uppsprungna ur alldeles samma tankegång, som en af Hälges skönaste repliker i Eddadikten:
»För hvar och en tär, som du fäller på jord,
Min kista hon blifver så full utaf blod.
Men hvar gäng på jorden, du är i hjärtat glad,
Min kista hon blifver så full af rosors blad».
Den vanligaste svenska versionen slutar med dessa ord; men enligt en annan uppteckning tillägges, i större likhet med den danska, af Hauch följda texten, om jungfrun, sedan hon sörjande suttit på grafven »den kalla, långa natt»:
»Och jungfrun, då hon utaf grafven gick,
Så hastigt hon de dödssotar fick.
Och där blef glädje för mycken sorg och gråt,
De unga kom till hopa, som ha va't skilda åt».
Äfven slutet pä de älskandes historia vinner således i medeltidsvisan största tycke af den hedniska sångens upplösning; ty, liksom i båda dikterna »den döde blott en gång kommer till baka, så drages också uti båda den eflerlefvande, kvinnan, så utaf sorg och längtan, att hon snart följer efter».
Professor C. Hauch, som också skrifvit om detta ämne, säger uttryckligen, att han icke anser riddar Åkes visa såsom en omdiktning af det hedniska originalet; ty detta var efter all sannolikhet fullkomligt okändt af den medeltida diktaren; men däremot häller han för troligt, att bland folket (eller, såsom vi ville säga, bland folken i hela Norden) fortplantats »meningar och minnen, som varit beslägtade med det äldre diktverket eller rent af utgått från det samma, och hvilka, oaktadt troslärans förändring, bibehållit sig århundraden igenom», tills de slutligen åter klädt sig i versens skrud och funnit ett nytt, den nyare, kristna tiden tilltalande uttryck i medeltidsvisan om riddar Åke och jungfru Elsa.
Dessa drag ur en i Norden så vidt spridd visa uppenbara tydligen, huru djupt denna vackra uppfattning af kärlekens makt öfver döden från urälsta tider varit rotad i de götiska stammarna på båda sidorna af Öresund.

26 episoder