Avsnitt 18: Den poetiska Eddan – Första kvädet om Helge Hundingsbane

16:30
 
Dela
 

Manage episode 250679508 series 2554250
Av Thomas von Wachenfeldt upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt
Detta är en pod som är tillägnad den fornnordiska sagotraditionen. Inledningsvis kommer den äldre Eddan, även kallad Saemunds Edda, eller Den poetiska Eddan, i översättning av Peter August Gödecke att läsas in.
Jag vill tacka er som bidrar till detta projekt. Jonnei, William, Richard, Karl, Åke, Thomas, Helena, Annika, Kejsarmakten, Felicia, Christian, Gustaf, Joakim och Martin vilka är mina Patreons samt Lars-Ove E, Roger K, Lovisa L, Anna G, Simon N, Stefan J, Harald S, Emil D, Filip R, Torbjörn F, Joakim L, Stefan A, Pontus L, Fritz S, Ann W, Michael D, Jan P, Pär N, Rickard H, Linus B, Björn A och Daniel N som swishat mycket generösa summor.
Vill ni stötta detta projekt kan ni bli mina patreons. Mer information på www.patreon.com/sagapodden. Ni kan även swisha valfri summa till 0707471858
Mycket nöje!
Noter till Första kvädet om Hälge Hundingsbane
I detta kväde möter oss den första i Eddan bevarade länken af den stora kedja sånger, hvari den yppersta af Nordens hjälteätter, Völsungaslägten, är besjungen. Denna ätts anor ledas på äkta sagovis upp till Odin, hvilken, enligt den på Island upptecknade Völsungasagan, skulle hafva egt en son, Sige, som, vorden konung i Hunaland, födde en son, som hette Räre. Efter Räres död födde dennes drottning en son, som hette Völsung, hvilken också vardt konung i Hunaland, och efter hvilken slägten fick sitt fräjdade ättnamn. Völsung fick elfva barn, bland hvilka sonen Sigmund och dottern Signy, tvillingar, voro älst. Dessa voro, liksom alla Völsungs barn, i folksägnerna framför andra fräjdade för visdom, idrotter och dådlust. Konung Völsung lät bygga sig en härlig sal, i hvars midt stod en apel, hvars grenar med sina fagra blomster öfverskuggade salens tak, medan stammen stod nere i salen. Detta träd kallade man »barnastocken». En konung i Götland vid namn Siggeir, friade till Signy, och under deras bröllop kom en gammal, enögd man i sid hatt till Völsungs sal. Denne man, som var Odin själf, stötte in ett svärd ända till hjaltet i apelns stam och sade, att den, som kunde utdraga detta svärd, också skulle ega det. Sedan alle fåfängt frestat att draga ut svärdet, trädde Völsungs son, Sigmund, fram och drog ut svärdet, som var det yppersta af vapen. Sigmunds svåger, Siggeir, bjöd nu Sigmund tre gånger svärdets vigt i guld för att få det, men då Sigmund vägrade, sägande, att Siggeir själf kunde hafva vunnit det, om han mäktat draga ut det, vardt Siggeir vred och vände med sin drottning, Signy, och sitt följe hem till sitt land igen, sedan han dock först inbjudit sin svärfader att med hela sin slägt komma på återbesök om tre månader. Vid detta återbesök öfverföll Siggeir Völsung och drap honom med alt hans folk. Men Völsungs tio söner miste ej då lifvet, utan togos lefvande och dråpos, en efter den andre, på det grymmaste af Siggeirs moder, som i ulfhamn öfverföll dem, där de lågo i skogen, slagne i stock. Blott den siste, Sigmund, vardt genom sin systers list frälst och bodde sedan länge i en jordhydda i skogen. Nu grubblade Signy på intet annat än hämd på sin faders och sina bröders bane, det vill säga på sin man och hans slägt. Först ämnade hon fostra sina och sin mans söner till detta storverk, men då de, pröfvade af Sigmund i jordhyddan och funna alt för vekhjärtade, förkastats och undanrödts, gick Signy själf i lånad hamn till sin broder, som, icke anande hvem hon var, mottog henne och behöll henne hos sig i tre nätter. Någon tid därefter födde Signy en son, som vardt kallad Sinfjötle. Han vardt stor och stark, kunde uthärda de svåraste plågor och hade ett mod, som vek för intet. Han var sålunda en äkta völsung; men så var han också både på faders och moders sida barnbarn af konung Völsung själf. Då Sigmund en gång med Sinfjötle vandrade i skogen, funno de på ett hus, däri de funno två män sofvande med guldringar om armen. De voro konungasöner, som voro förhäxade; det såg man af ulfhamnarna, som hängde öfver deras läger. Blott hvar tionde dag kunde de komma ur sina hamnar. Sigmund och Sinfjötle togo nu dessa hamnar på sig, men vordo därigenom offer för samma förtrollning, så att de tjöto som ulfvar och förstodo ulfvalåt. Först efter lång tid och med stor svårighet vordo de frie från dessa ulfhamnar. Härpå syftar Gudmund i sitt tal till Sinfjötle i visan 38. Då Sigmund, dock ännu utan att veta, att Sinfjötle var hans egen son, pröfvat dennes mod och styrka på många sätt och funnit honom vara en fullkommen hjälte, beslöt han, att de skulle fresta på att utföra den farliga frändehämden på Siggeir. De vordo därvid dock ertappade och af Siggeir lefvande begrafne i en grafhög, som genom en uppstående häll var delad i två kamrar, en för hvar dera af männen. Innan högen igenkastades, hade dock Signy vältrat ned till Sinfjötle en knippa med halm. Inuti denna knippa fann Sinfjötle ett stycke fläsk, och inuti fläsket var ett svärd instucket. Detta svärd var Sigmunds eget, Odins gåfva, och med det samma klöfvo Sigmund och Sinfjötle först stenhällen, som var rest mellan dem båda, och bröto sig sedan ut ur grafhögen samt gingo till konung Siggeirs sal, hvilken de påtände om natten, medan alle männen sofvo. Endast sin syster, Signy, lät Sigmund komma ut, men hon ville ej lefva efter detta dåd, utan gick åter in i elden och omkom, sedan hon för Sigmund uppenbarat, att det var hon, som i lånad hamn gästat hans jordkula i skogen, och att det var hennes och sin egen son, som Sigmund fostrat till detta hämdeverk. Sedan hon nu fått hämden utförd, hade lifvet för henne ej längre något värde, utan ville hon nu lika gärna dö med konung Siggeir, som hon förut ogärna lefvat med honom. Härefter drogo Sigmund och Sinfjötle hem till sina fäders rike och jagade ur landet den konung, som kommit till makten där efter Völsung.
Om denne Sinfjötle, Sigmunds och Signys, de två tvillingssyskonens, son hafva tvifvels utan särskilda hjältesånger handlat. Några sådana finnas emellertid ej bevarade. Sinfjötle förekommer endast som biperson i de båda Kvädena om Hälge Hundingsbane, hvarjämte det femte stycket i denna afdelning af Eddan, hvilket stycke dock nu endast innehåller prosa och ingen vers, bär till öfverskrift »Sinfjötles död».
Sedan Sigmund återkommit till sin faders rike, vardt han en mäktig och namnkunnig konung, vis och dådfull. Han äktade en kvinna vid namn Borghild och fick med henne söneme Hälge och Håmund. Det är om denne Hälge, en af Völsungastammens ypperste hjältar, som detta kväde handlar. Det omfattar dock ej Hälges hela lefnad utan endast hans ungdom och hans första hjältedåd och motsvarar alldeles det nionde kapitlet af den här ofvan omtalade Völsungasagan. Kvädet börjar med Hälges födelse och hans furstliga egenskaper, hvilka framträdde redan i ynglingaåren. Vid femton års ålder dräp han konung Hunding af Geirmimes ätt och fick däraf sitt tillnamn, Hundingsbane. Hundings söner, som sökt hämnas sin faders död, fallas också af Hälge; men just då han hvilar ut efter denna bedrift, uppkallas han till en ny. I rymden hörer han sköldgny och ser ett sken öfver Lågefjällen. Ur skenet bryta blixtar fram, och snart ser han en skara valkyrior, klädda i hjälmar och blodsprängda brynjor, rida öfver himlens slätter. Sigrun, konung Högnes dotter, den främsta af dessa valkyrior, uppenbarar sig för Hälge och säger, att hennes fader mot hennes vilja trolofvat henne med en grym och dådlös man, konung Granmars son, Hödbrodd. Hon manar vidare Hälge att frälsa henne från detta vanärande gifte, och den senare afdelningen af kvädet upptages af förberedelserna samt själfva kampen, ända tills Hälge segrat öfver Hödbrodd och vunnit Sigrun.
Ännu längre fram i tiden äktade Sigmund konung Öilimes dotter, Hjördis, och aflade med henne i sin ålderdom en son, som dock ej föddes förr än efter Sigmunds död. Denne son vardt Völsungaättens och hela den heroiska tidsålderns ypperste hjälte, Sigurd Fåfnesbane. Sigmund egde sålunda söner med tre olika hustrur. I dessa tre hustrurs söner påvisar S. Grundtvig en omisskännelig stegring hän emot den fulländade uppenbarelsen af det för ätten gifna hjälteidealet.
Den älste, Sinfjötle, på hvars födsel det hvilar den fläcken, att hans moder är hans faders syster, uppträder aldrig själfständigt eller styrande, utan går först i följe med sin fader både vid hämden på Siggeir och därefter i en rad af strider mot jättar, hvilka jättestrider vi nu blott finna antydda i Bjovulfsdikten och i Völsungasagan; sedan följer han sin broder, Hälge, och är honom underordnad, och han göres då, som den mer vilde, råe och grymme kämpen, till en motsats mot denne ädlare och mer upphöjde hjälte. Märk i afseende härpå hans plumpa träta med Gudmund, Granmars son, i visorna 18-21 af det Andra kvädet om Hälge Hundingsbane! Äfven Sinfjödes död genom gift och hans underliga begrafning och hälfard, hvilka skildras i stycket om Sinfjötles död samt i tionde kapitlet af Völsungasagan, ställa honom på en lägre ståndpunkt än hans yngre bröder och stå i full harmoni med hans onaturliga börd. Men ännu högre än Hälge står den yngste sonen, Sigurd, hvilken öfver alt gör sina största bedrifter allena, till en motsats mot fadern, Sigmund, hvilken utförde sina märkligaste dåd till sammans med Sinfjötle, och hvilken, såsom S. Grundtvig uttrycker sig, så att säga måste vänta på honom för att komma till att öfva dem.

25 episoder