Undantagstillståndet bär på en dröm om frihet

8:15
 
Dela
 

Manage episode 326824446 series 2297493
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Undantagstillståndet tycks utöva en särskild dragningskraft på människan. Men vad handlar den här längtan om, egentligen? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så länge jag kan minnas har jag tyckt om undantagstillstånd. När gränserna tillfälligt dras om och dras upp kring en liten luftficka vid sidan av det som är världen. Där ramarna är få men konkreta. Det här är vad du nu har att förhålla dig till. Kanske är det ett tecken på att jag är rädd för friheten, för de stora vidderna. Att jag är rädd för allt som sägs vara möjligt att göra och vara i den värld jag vanligtvis lever i. Men jag känner mig oftast friare när reglerna är tvingande. Eller nej. Inte när reglerna är tvingande, men när ramarna är klara. När det tydligt framgår vad som är möjligt och omöjligt.Ett måhända banalt men konkret exempel på detta är kläders funktion som identitetsuttryck när man är på resande fot. Bortrest är jag begränsad av de plagg som ryms i min väska. Jag har inte min fulla garderob, jag saknar den annars nästan oändliga möjligheten till kombination av alla plagg jag samlat på mig genom åren nu när jag är över 40, tjänar bra och sällan slänger något. I stället får jag lov att bygga mig min identitet med de få plagg jag packat ned. Det väcker min kreativitet, det får mig att bestämma mig för att det banne mig ska gå att göra något av detta. Jag ska kunna iscensätta mig själv, trots de begränsade verktygen. Kanske är det också så enkelt som att det finns en tröst i att tvingas gilla läget och klara sig med det man har?Jag tänkte mycket på detta med undantagstillståndet som plats efter att jag under våren 2021 blivit sjuk i Covid-19 och tvingats till karantän. Jag var aldrig särskilt dålig, men som för många andra var det en långdragen process och därför tillbringade jag tre veckors tid i ett undantagstillstånd där ramarna var just få, tydliga och konkreta: Inte umgås med någon förrän du haft två feberfria dagar och mår tydligt bättre. Jag fick det jag behövde levererat av anhöriga till min dörr. Sjukdomen gjorde att jag vare sig hade ork eller lust att laga mat så jag levde på yoghurt, stekt haloumi och marmeladmackor. Jag skapade tillfälliga egna, nästan hemliga, rutiner i detta fort som är min lilla lägenhet.Allt sedan tonåren har tanken på att bli sängliggande, sjukhusbunden, under en längre tid lockat mig. Jag har inte sett sjukdom framför mig då, jag har sett ett undantagstillstånd. En situation där ramarna är få och tydliga och där de skänker mig obruten tid att läsa, tänka och skriva. Inget annat som stör. Men vad jag i min Covid-karantän inte gjorde var att skriva. Det jag alltid annars beklagar att jag inte får tillräckligt med tid till. Det jag älskar. När min fantasi om en sådan begränsad och inrutad tillvaro i vilken kreativiteten kan frodas blev verklighet, då sprack drömmen.När jag sedan släpptes ut ur min isolerade tillvaro och återigen översköljdes av frihet (även om den ju tillfälligt var mer begränsad än vanligt för oss alla under pandemin), men också avkrävdes val och prestationer, tittade jag längtansfullt tillbaka in i mitt karantänfort. Jag bannade mig själv för att jag inte bättre hade klarat av att nyttja och njuta mer av det som undantagstillståndet brukar erbjuda mig. En begränsad hög med byggklossar att, om än tillfälligt, skapa mig själv med. Ta det jag var tilldelad och skapa mig en tillvaro, en identitet. I detta fall också en identitet jag så länge eftersträvat och sett som den ultimata versionen av mig själv: den enslige författaren som inte har tid eller lust med värdsliga ting, utan som obrydd av omvärlden skapar och skapar.Kanske har jag föreställt mig en liknande tillvaro som Hans Castorps i Thomas Manns roman "Bergtagen". I romanen kommer Castorp som besökare till det luxuösa sanatoriet Berghof men blir på en läkares inrådan inlagd och stannar sedan i flera år. Castorp är, till skillnad från den tuberkulosdrabbade kusin han kom för att besöka, inte särskilt lungsjuk och kan på så vis njuta av den tydligt reglerade men kulturellt givande vistelsen. I likhet med Castorps situation har min dröm om att bli sängliggande handlat om just undantagstillståndet och den möjlighet till kontemplation, bildning och kreativitet jag fantiserat om att det möjliggör.Men när möjligheten gavs gick fantasin inte att förverkliga. I stället inmundigade jag passivt den ena skräpiga tv-serien efter den andra. Jo visst, några förlupna rader i dagboken och någon enstaka läst roman kom jag mig också för. Men inte erbjöd detta undantagstillstånd den där ljuva känslan av bubblande kreativitet, i vilket jag hade kunnat förfina min författaridentitet. Varför fungerade det inte denna gång? Kanske är sjukdom det enkla svaret på varför det uteblev. Kanske sätter virus faktiskt käppar i hjulet för skapande.Jag tänker på Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde mycket isolerat men som obönhörligen skrev, skrev, skrev. Instängd på sitt sovrum, där hon knappt träffade några andra än de närmaste, skrev Dickinson dikter och brev som efter hennes död gjort henne till en av västvärldens främsta poeter. Teorierna om hennes eventuella sjukdomstillstånd har främst rört sig om psykiatriska diagnoser, men skrev i isolation, det gjorde hon.Efter min Covid-karantän har jag börjat tivla på om jag skulle klara ett sådant liv jag så länge drömt om. Där Dickinsons förmodat psykiatriska tillstånd gjorde henne produktiv tycktes sjukdomskarantänen istället göra mig passiv. För det är ju inte sjukdom jag drömmer om. Jag drömmer om ett kreativt tillstånd och en identitet som skrivande människa. Att jag förlägger den drömmen i karantänen och sängliggandet, att jag fåfängt jämför mig med Dickinson, handlar snarare om den djupt rotade föreställningen om att den kvinnliga skrivakten måste ske i avskildhet. För att drömma om en kreativ identitet måste jag först drömma om kvinnligt kodad sjukdom.Och tar vi det ett steg längre handlar denna envisa dröm inte heller om kreativitet eller möjligheten att iscensätta en identitet. Den handlar, som så många av våra drömmar, om frihet. Men inte den sortens frihet som är formad av det moderna samhällets försök till ändlösa valmöjligheter, inte den frihet vi tror vi besitter då vi försöker forma våra identiteter. Utan den frihet som uppstår när vi slipper fatta beslut. När vi i stället för att oavbrutet behöva välja, får tid och ro att ägna oss åt det vi verkligen vill. Luther menade att människan blir fri genom sin tro, och vad är tro om inte att underkasta sig? Här finns kanske kärnan i min dröm om den strikt begränsade tillvaron, i drömmen om undantagstillståndet.Jag underkastar mig andras lagar och regler, inte för att tuktas utan för att bli fri.Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete

2357 episoder