Sakerna jag stulit blir aldrig riktigt mina

10:47
 
Dela
 

Manage episode 275465284 series 2297493
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Man behöver inte vara kleptoman eller yrkeskriminell för att stjäla. Många har tagit med sig en hittad sak hem. Få har nog dock stulit ett psalmodikon. Dan Jönsson berättar hur det känns.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle lära mig spela psalmodikon. Ett psalmodikon, för er som inte känner till det, är ett gammalt stråkinstrument som nästan ingen spelar längre men som för sådär hundrafemtio år sedan ska ha varit Sveriges vanligaste instrument. Antagligen är det också det som är lättast att lära sig. Konstruktionen är den enklast tänkbara, en avlång låda med en enda sträng som likt ett dåligt samvete avger sina toner liksom trevande i luften. En fattigmansfiol, kan man säga, och det var också just som en ersättning för fiolen det lanserades i början på artonhundratalet av prästen Johan Dillner. Hans enkla siffernotskrift gjorde snabbt psalmodikonet till ett stående inventarium i landets alla byskolor och sockenkyrkor. Orglar var det på den tiden i stort sett bara domkyrkorna som hade råd med, och psalmer som Blott en dag spreds alltså bland allmogen till denna vinande, kvalfyllda understämma. Jag tänker mig att det dystra saktmod som svenska psalmer alltid brukar sjungas med nog måste vara ett arv från psalmodikonets tid. När man spelar på det ser det ut som om man sågar ved. Jag har haft mitt psalmodikon stående i ett hörn i många år, lite skamset lutat mot en bokhylla där det aldrig riktigt har sett ut att känna sig hemma. Orsaken till det är mycket enkel: jag har nämligen och här måste jag göra en paus, för att ta lite sats, för det här känns verkligen inte bra att säga i radio: jag har nämligen stulit det. Hur och var kan göra detsamma, brottet är hur som helst sedan länge preskriberat, men faktum är faktum, man ska som jag också brukar tala om för mina barn naturligtvis inte göra så. Att stjäla är en tarvlig handling, det är att bryta mot, törs jag nog påstå, ett slags kollektivt, allmänmänskligt samvete. Och att bli bestulen är en upprivande erfarenhet, det vet alla som någon gång har råkat ut för det. Man blir besviken på människorna, stukad i sin tro på det där osynliga kittet som ska få civilisationer och kulturer att hålla ihop. Jag tror verkligen att nästan alla människor i själ och hjärta skriver under på det sjunde budets otvetydiga och självklara: Du skall icke stjäla. Och ändå gör vi det. Ja, kära lyssnare: erfarenheten säger mig att jag inte direkt är ensam om det här. Jag vet förstås att ni är många därute som aldrig någonsin har stulit en knappnål, ens av misstag men tyvärr, det mesta tyder på att just ni är i minoritet. Ett liv är långt, och att stadigt hålla sig på den smala vägen är som bekant inte så lätt; då och då inträffar det att vi förirrar oss ut på den breda och råkar knycka till exempel ett psalmodikon. Eller vad det nu kan vara som slumpen för i vår väg jag är säker på nämligen att de målmedvetna, planerade stölderna är relativt ovanliga, att nittio procent av tjuvnaden försiggår oöverlagt och spontant. Själv har jag aldrig någonsin kastat några lystna blickar på något psalmodikon och har ingen annan förklaring till att det var just ett psalmodikon jag tog än att det råkade ligga där det låg, ute på den breda vägen, när jag kom förbi, precis som alla andra föremål jag råkat stjäla genom åren, och som nu tittar förebrående och konspiratoriskt på mig ur sina lådor och hörn: böcker och pennor, uppstoppade djur och kaffemuggar, en bulgarisk ölsejdel, morgonrocken från hotellet i Berlin. Tillsammans skulle de kunna bli ett litet miniatyrmuseum över stulna föremål, och jag funderar på om inte den sortens utställningar rent allmänt kunde vara ett ganska bra sätt att lära känna våra medmänniskor. Säg mig vad du stulit och jag ska säga dig vem du är. Eller kanske: vem du inte är. Det stulna är de föremål vi inte har rätt till; de ingår i vårt liv som en sorts parasiter, omger vår tillvaro med sin obehörighet. Ju mer vi stjäl, desto mer växer denna obehörighet, desto mer inkräktar den på vår egentliga identitet. Kanske är det också därför det är tabu att stjäla: det hotar vända hela vår existens ut och in. Att stjäla är att för ett ögonblick befinna sig på utsidan av alla sociala konventioner, på andra sidan tryggheten och skammen, känna livet som riskabelt och kaotiskt. Det kan vara en hisnande, rusig upplevelse. Antagligen är det därför vi gör det. Stölden är ett ögonblicks flykt från det freudianska överjaget, en visit i den nietzscheanska övermänniskans värld. Stölden är, skulle man kunna säga, en sorts djävulspakt: Goethes Faust är visserligen ingen tjuv i snävt materiell mening men får, genom sin överenskommelse med Djävulen, tillgång till kunskaper och krafter som annars är dolda för människan. Och priset för affären är som bekant högt: Faust tvingas i utbyte ge Djävulen sin själ. Mot denna absoluta moral har det ju alltid funnits invändningar. Titanen Prometheus, som i den grekiska myten stal elden från gudarna och gav den åt människorna, blev av Olympen gruvligt straffad för sitt brott men har i konst och litteratur ändå i alla tider framställts som en hjälte, en martyr. På samma sätt kan man ju som Bertolt Brecht fråga sig vad det egentligen är för brott att råna en bank jämfört med att äga en, och känna sympati för ficktjuven i Ruben Nilssons visa som bara följer tjyvsamhällets allmänna principer där alla snor åt sig vad man kan. Och ja något måste det vara som gör att svenska folket varje julafton tindrar med ögonen till tjuven Karl-Bertil Jonsson och hans Robin Hood-moral: att ta från de rika och ge åt de fattiga. Stölden är med andra ord inte alltid lika syndig. I ljuset av en högre rättvisa kan den ibland rentav försvaras. Men i praktiken, i förhållande till samhället och dess rättsordning är och förblir stölden en förbrytelse. Att stjäla är att åtminstone för stunden göra sig till en utstött. En fredlös. Kanske märker ingen annan, men det känns i själen. Som den franske författaren Edouard Louis skriver är problemet med stulna saker att man aldrig kan tänka på dem som att de verkligen tillhör en, och därför måste man fortsätta att stjäla dem, i evighet. Det är bara de som redan från början har fått allt, säger han, som kan utveckla en verklig känsla av ägande. Inte de andra. Ägandet är ingenting man kan förvärva. Jag tror att han har rätt. Men om vi nu ser på de stulna föremålen som en sorts utstötta, de också, som rotlösa och urspårade existenser i egendomens värld, kan det då inte tänkas att man med rätt sorts insatser skulle kunna återintegrera dem i en moraliskt ordnad tillvaro? I Nordiska Psalmodikonförbundet, där jag numera är medlem, är alla psalmodika lika mycket värda, stulna som ostulna, och jag föreställer mig nu att om jag med ny sträng på stråken och med hjälp av Johan Dillners siffernoter skulle, till exempel, kunna glädja familjen med När juldagsmorgon glimmar efter att Karl-Bertil i teven har gjort sitt, kunde det kanske vara en sorts försoning. Ett sätt att bjuda mitt psalmodikon in i värmen bland de hederliga föremålen. Vi får väl se om det fungerar; ett stulet föremål är trots allt för tid och evighet ett stulet föremål, märkt av sitt dunkla förflutna så om psalmerna jag spelar skorrar falskt är det nog ingenting att göra åt. Jag har sålt min själ för ett psalmodikon, och är för evigt dömd att höra hur Johan Dillner vrider sig i sin grav. Dan Jönsson, författare och essäist

2025 episoder