Jacob's room är livets litteratur

10:12
 
Dela
 

Manage episode 345283240 series 2297493
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Virginia Woolfs "Jacob's Room" betraktas ofta som en förstudie till hennes verkliga storverk. Det är dags att ändra på den uppfattningen, säger litteraturvetaren Karin Nykvist.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem är Jacob? Var är Jacob? Jag läser Virginia Woolfs roman Jacobs Room och frågorna kommer till mig, gång på gång. För jag får liksom inte kläm på honom, han glider hela tiden undan.Jag är inte ensam om att känna så. Redan på romanens första sida frågar sig hans mamma: var är den där besvärlige lille pojken? och skickar iväg hans bror för att leta. Ja-cob! Ja-cob! ropar brodern så som så många fler ska göra innan den korta berättelsen är slut.För inte är det mycket vi reda på om Jacob. Istället får vi veta vad andra tänker: när de betraktar honom, förälskar sig i honom, skriver brev om honom och skvallrar om honom. Huvudpersonen själv förblir ett slags gäckande frånvaro, även om vi följer tätt i hans spår: från en dag på stranden i den tidiga barndomen, till studierna i Cambridge, till rummet i London, till le grand tour i Italien och Grekland, och sist till det slutgiltiga försvinnandet, i det första världskrigets stora anonyma död.Så blir romanen till ett slag antibiografi: den tecknar fram ett liv som förblir preludier och skisser; den är en bildningsroman som inte går i mål.Och just däri ligger förstås dess storhet. För vad kan vi veta om en annan människa, eller ens om oss själva? Och hur kan vi fånga det där som är människans mest grundläggande begränsning och samtidigt hennes största och enda möjlighet: livet självt?Romanen är Virginia Woolfs tredje. Den kom ut under det år som ofta blir kallat vidunderligt när litteraturhistoria ska skrivas: 1922. Ur ett engelskspråkigt perspektiv är det nästan Året med stort Å. I februari gav James Joyce ut sin tegelsten Ulysses med hjälp av den modiga Sylvia Beach i Paris. I oktober publicerade T.S Eliot The Waste Land i sin egen tidskrift The Criterion. Och senare samma månad lät paret Woolf trycka upp Jacobs Room på det egna förlaget Hogarth Press.Virginia Woolf kallade själv Jacobs Room för ett experiment, och möjligen är det detta uttalande som får författaren Lawrence Norfolk att i förordet till min engelska utgåva utbrista att romanen saknar det självförtroende som kännetecknar Joyces och Eliots böcker. Självklart har han fel. För det första har en roman inga känslor alls. För det andra och så klart är detta viktigare kräver experimentet en stark och trygg självkänsla. Och det verkar inte som om Woolf skulle darrat på pennan någonstans eller på något sätt valt en försiktig väg här. Några år tidigare - 1919 hade hon skrivit så här om litteraturens nya uppgift: Låt oss skriva ner atomerna så som de dyker upp i vårt sinne, i den ordning de kommer, låt oss följa mönstret, hur osammanhängande och motsägelsefullt det än ter sig, som varje syn eller händelse ristar på medvetandet.Om Virginia Woolfs romaner saknade intrig var det för att livet självt saknar det: bättre då att registrera sinnenas intryck, som bildkonstnären.Woolf menade att litteraturen befann sig vid en skiljeväg, då, i början av tjugotalet. Själv stod hon för det nya, det som mer autentiskt och ärligt förmådde gestalta tillvaron. På andra sidan placerade hon författare som John Galsworthy han som skrev Forsytesagan och som snart skulle få Nobelpriset eller den framgångsrika Arnold Bennett, som skrev böcker i en traditionellt realistisk stil med tydliga huvudpersoner och en allvetande berättare och som till skillnad från Woolf sålde i drivor.Bennett var för övrigt en av alla dem som sågade Jacobs Room. Han menade att romanens gestalter omöjligt kunde få liv hos läsaren eftersom författaren, som han syrligt skrev var besatt av originalitet och smarthet.Woolf skulle snart hämnas och formulera sitt förslag på en ny estetik för romanen: i essän Mrs Brown and Mr Bennett från 1923 skriver hon om hur en tänkt kvinna på ett tåg, Mrs Brown, kan skildras litterärt på olika sätt beroende på författarens övertygelser. Woolf låter där den daterade Mr Bennett och hans gelikar tynga ner den stackars Mrs Brown till oigenkännlighet med en omständlig prosa, trots att hon förtjänar att gestaltas på ett helt annat sätt. Vi måste lära oss att stå ut med det krampaktiga, det obscena, det fragmentariska, misslyckandet, skriver Virginia Woolf. Något annat skulle vara att svika Mrs Brown.Här finns alltså en litteratursyn som bygger på en helt ny människosyn. I Virginia Woolfs värld kan ingen kan längre fångas in, paketeras, eller ges prydlig gestaltning. För att lyckas måste litteraturen misslyckas. Så kan världen skildras sant.Många kritiker har i efterhand betraktat Jacobs room som en förövning till de verkligt stora verken i Woolfs författarskap: hon skulle snart komma att skriva Mrs Dalloway och To the Lighthouse, Mot fyren..Men Jacobs Room är en storartad roman i sin egen rätt Och faktiskt är det den enda av Woolfs romaner som översattes till svenska medan hon själv levde bara en sån sak.Romanens grundtes är att även om vi i sällsynta ögonblick kan uppleva att vi verkligen ser och känner någon så är dessa stunder av absolut närvaro oerhört sällsynta. Istället är det frånvaron som kännetecknar våra liv och våra mänskliga mellanhavanden. Vi skriver, ringer, talar med, till och om varandra, utan att riktigt nå fram. Våra intryck av den rikt myllrande världen är flyktiga och övergående, även om de är fyllda av aldrig så mycket akut skönhet och känsla. Så kan de här stunderna skildras litterärt på samma sätt som impressionisterna tecknade solens förflyttningar över vatten: bara ögonblicket kan fångas, det undflyende.Den som vill filmatisera Jacobs Room borde ha ett lätt jobb: texten består av korta scener som avlöser varandra: vi är på stranden, så - klipp -vid Piccadilly, och klipp - på ett tåg på väg till Cambridge. Och så klipp på Akropolis i Aten.Och överallt alla dessa människor. Inte mindre än 156 namngivna personer befolkar Woolfs roman. Flera av dem får inte ens en halv sida. Alla dessa liv, som vi inte vet någonting om. Och där nånstans, ibland, Jacob, med en bok under armen.1922 var ett storartat litterärt år. Men alla de storverk som skrevs då gick de flesta förbi: både Woolf och Eliot ägnade sig ju åt egenutgivning i små upplagor, och Joyces Ulysses kom ut på ett litet och okänt förlag långt från den engelskspråkiga sfären. Jag läser vidare om Jacob. Och tänker på dagens litterära utgivning. Vilka böcker kommer att vara framtidens omistliga klassiker vilka författare den framtida historieskrivningens fixstjärnor? Ges de också ut på egna och obskyra förlag?Det enda vi säkert vet är att vi har absolut ingen aning. Men jag är allt lite avundsjuk på dem som i framtiden får läsa årets bästa böcker. Vår tids Jacobs Room.Karin Nykvist, litteraturvetare och kritikerFotnot: Jacob's Room finns översatt till svenska som Jacobs Rum av Siri Thorngren-Olin.

2434 episoder