Willy Granqvist och gemenskapens flyktiga partiklar

11:32
 
Dela
 

Manage episode 295469050 series 2139802
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Poeten Willy Granqvist debuterade 1974, det år han fyllde 26, och gick bort bara tio år senare. Under en tid av isolering har författaren Kristofer Folkhammar funnit gemenskap i Willy Granqvists dikter.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa vaknar. Dåsigt frigör han sig från de sammanblandade medvetandenivåerna, och tar sig i vardaglig strävan ut i köket. Han gör frukost. Rester från drömmar tassar som små hundar genom skallen, med kliande nosar. Han försöker samla ihop sig. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Han vill vara en del av världen som pågår där ute. Med sina sociala koder och regler och uppdelningar i ditt och datt. Han skakar ur en duk i slasken. Och i fönsterglaset ser han immiga speglingar av längtan. Genomskinliga händer trevar mot rutan, delar av större sammanhang blåser ihop där och fastnar. Genomlysta. Poeten och radiomannen Willy Granqvists böcker, utgivna under 1970- och 80-talen, präglas av en sorts mjuka eller porösa kollisioner. Mellan nuet och det förflutna. Mellan vardag och metafysik. Texterna präglas av en naturvetenskapligt influerad faktiskhet å ena sidan, och av något vindlande musikaliskt och improviserat å den andra. I sin samtid placerade han sig bland de tidiga, postmodernistiskt influerade poeterna, strax efter 1960- och 70-talens explicit politiska och socialt engagerade poesi. En inte fullt så drastisk Lars Norén. En inte riktigt så patosfyllt vibrerande Göran Sonnevi. Men där någonstans, mellan Norén och Sonnevi i tonen, med stänk av generationskamraten Eva Runefelts sinnliga elegans, och kanske också av den något äldre Anna Rydstedts sätt att få stenar och gräs att ruva på livets bråddjup. Det subjekt, eller den gestalt, som rör sig genom de formmässigt spretiga Granqvistböckerna, verkar ha tappat något. Han verkar i alla fall leta, i själva existensen. Kanske har något hemskt hänt i den barndom som sipprar in i texterna, via tablåer som ibland präglas av brutalt våld, och ibland av en fridfull vila. Alltså, barndomen omväxlande förstådd som total utsatthet, alternativt som en plats där man får vara sig själv och bli lämnad i fred, ungefär. Säkert är i alla fall att det där tappet präglar den strävan efter tillhörighet som finns genomgående hos Willy Granqvist. Som en oupphörlig sträckning. På ett par ställen, i samlingen Kropp (1980) står det, som suckar, "Länge har jag sökt sammanhangen." Ett sökande som kännetecknas av "En skör och förtvivlad saklighet", som det formuleras i samlingen En ängel i vår tid (1976). Jag läser om alla Willy Granqvists böcker, långsamt, under ett år i mitt liv då jag inte får träffa de jag tycker om, hur jag vill. Och inte heller får lära känna nya personer, hur som helst. Mina relationer har sällan känts så laddade som nu. I alla fall inte på ett såhär märkligt, uteblivet, liksom dovt icke-sätt. Herregud, vad jag längtar efter alla. Men shit, kommer vi ens känna igen varandra sedan? Och, åh, vad jag är tacksam, för att jag har en liten flock i isoleringsbubblan. Ett barn och en kille att snubbla över mellan tvättställ och klädhängare. Men oj, vad kommer hända när vi ska börja vara på hundra olika ställen hela tiden, igen? Ett sådant år går Willy Granqvists texter, som man brukar säga, rakt in, i mig. Även om Granqvists universum är starkt förankrat i en pågående, vanlighetens tickande vardag, lägger det sig som ett skört raster över det utdragna undantag som ett år av social distansering utgör. Granqvists poetiska forskande i ensamhetens minsta beståndsdelar blir något mycket speciellt att dröja vid, vid sidan av larmen, restriktionerna och kurvorna. Lite som att allt annat tystnar när jag läser. Något vill hela tiden djupare i Willy Granqvists diktning. Något vill så otröstligt gärna förstå, och greppa. En trevande rörelse sjunker. Den andas inåt och nedåt. Genom tidslager och materia. Och här vimlar av stoft och partiklar. Som vore det möjligt att till slut hålla fast och röra vid det mellanmänskliga. "Det måste finnas delar. / Som inte går sönder" står det, återkommande, som ett omkväde, i Kropp. Och det syftar lika mycket på mikrobiologi som drömmen om att verkligen komma nära en annan människa. Att komma innanför skaven och missförstånden. Som vore det möjligt att förstå också bindningar till andra, genom att bryta ner dem till små, små bitar, odelbara korn, hitta ett slags existensens minsta beståndsdelar att lita på. Att borra djupt, för att slutligen slå i, mot en verklig tillit. Ett företag, lika behjärtansvärt, som dömt att misslyckas. Kanske drog Willy Granqvist sitt ömsinta sönderdelande av tillvaron allra längst i just samlingen Kropp. Den reser sig i mitten av författarskapet, som den sjätte av sammanlagt tio böcker. Utgiven 1980 ser den såhär på håll ut som en portal till det decennium, då ordet "kropp" blev ett verkligt modeord i svenskspråkig poesi. Det är Granqvists tätaste bok, skulle jag säga. De smalt satta, kort radbrutna dikterna i Kropp, saknar de första samlingarnas enkla luftighet, men bär inte heller på prosaböckernas, eller de sista tre diktsamlingarnas, häftiga flöden. Den där eruptiva, forsande rörelsen, som nådde sin desperata kulmen i den postumt utgivna, kultförklarade boken Natten (1987). Kropp är också den bok där Granqvist lägger sig närmast idolen Paul Celan, som tillägnas en lyrisk essä, i slutet av boken. De poetiska bilderna är ibland hårt kondenserade. Dödsflingor sugs in i kroppen och gör den skör av dödsljus. Dödsflingor lagras tills de blir kristaller av liv. Sexualiteten tar också plats i Kropp. Emellanåt är den en tillfälligt sammankittande, mänsklig energi. I diktrader som är extatiska och gränsupplösande väller sekreten, munnarna och könen fram, triumfatoriskt. Och i andra fall är åtrån en tom och övergiven plats, där telefonsignalerna går fram och lämnar en avvisad och bortgjord. Blottad. Som ett ensamt, huttrande barn i simhallen. I dessa ödsliga begärsmarker blir också dikten mer avskalad, mer stilla. Påminner mer om de första samlingarnas mjukt trevande enkelhet. Som i slutet av dikten "Sömn av sten", som gestaltar avskedet efter ett träningspass: I duschen kysser jag hastigt din panna. Du fnissar till. Mina darrande händer Försöker omsluta dig. Hinner inte. Efteråt går vi över skogsbacken ner mot Parkeringen. Jag kör dig hem. Du lägger handen mot min axel Innan du försvinner ut. Innanför porten tänder du inte trappljuset, Från gatublänket kan jag omöjligt se dig. Ett stoft av besvikelse faller Som från naturen själv. Är det en bild av att inte se sig själv, och sitt begär, i föreställningen om natur? Som i naturlighet, normalitet, fertilitet, reproduktion? Den samkönade kärlek som anas mellan raderna, omtalas på andra ställen i Willy Granqvists författarskap som "omöjlig". I Kropp fortsätter den att glida undan. Men kanske gör den här, i dikter från 1980, ett slags uppror både mot naturen, och den bestämmande fadersgestalt som återkommande dyker upp. Ett försiktigt och ledset uppror. Vars spröda puls rör sig som partiklar av sorg genom dikterna. En människa vaknar. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Men hejdar sig. Gör det svårt för sig. Vrider och vänder på ditt och datt. Lyckas inte riktigt ta någonting för givet. Plockar isär saker. Och sätter samman en underlig dikt. Kristofer Folkhammar

2185 episoder