Utan en ny äganderätt kommer björnen

8:53
 
Dela
 

Manage episode 292197646 series 2139802
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Vad är viktigast för ett hållbart samhälle: äganderätten eller inskränkningarna i densamma? Vad gör vi när äganderätten hamnar på kollisionskurs med andra rättigheter? Eva-Lotta Hultén efterlyser en ny syn på ägande.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Två gånger per dag matade kvinnan vilda björnar med donuts medan de strök sig mot hennes ben. Ett tiotal av de stora djuren hade gjort det till sin vana att gå till hennes hus och bli utfordrade. Samtidigt vågade hennes granne knappt gå ut längre av rädsla för att bli attackerad av björnarna. En tredje granne tjänade emellertid pengar på björnjakt och tyckte därför att det var bra att björnstammen hölls uppe. Ytterligare andra tyckte att björnfrågan inte var deras huvudvärk och fortsatte slarva med sin sophantering så att björnarna lockades in bland husen. Det uppstod kort sagt björnkaos i det lilla samhället Grafton i New Hampshire, USA. Under bara några år blev tre människor attackerade och skadade. Senaste björnolyckan i trakten före dess låg troligen 150 år tillbaka i tiden. Journalisten Matthew Hongoltz-Hetling, författare till boken "A Libertarian Walks Into a Bear. The Utopian Plot to Liberate an American Town (And Some Bears)" snubblade över historien om björninvasionen i Grafton när han som lokalreporter skulle intervjua en kvinna om ett helt annat ärende och hon i förbigående nämnde att hon inte längre vågade släppa ut sina katter efter att ha fått några av dem uppätna inför sina ögon. Det visade sig att invasionen av björnar hade föregåtts av en invasion av libertarianer. Människor som ville se så litet inflytande från myndigheter som möjligt hade sökt sig till Grafton för att ta över det lilla samhället och skapa ett libertarianskt utopia. I Grafton ledde det bland annat till att man röstade igenom så stora skattesänkningar att samhället inte längre hade råd med gatubelysning, vägunderhåll eller en riktig brandkår. Det senare fick stora konsekvenser eftersom libertarianerna ju motsatte sig alla former av regler för vad man får göra på sin egen mark. Visst ska man ha rätt att elda även när det är snustorrt! Bland annat samhällets gamla, vackra träkyrka brann ner. Och så har vi då detta med björnarna. Äganderätten är helig för libertarianer och vill man utfordra björnar på sin egen tomt så ska man få det även om de börjar anfalla människor. Den enes frihet blev den andres fängelse. Det här är ett ganska extremt sätt att se på äganderätt. De flesta ser det nog som självklart att man inte bör bidra till att utsätta sina grannar för björnfara. Inte heller tycker vi att man ska få släppa ut giftgas eller anlägga ett privat kärnkraftverk bara för att man äger marken där det sker. Vi är alltså med på att vissa inskränkningar av äganderätten är rimliga. Men var går de rätta gränserna? Vad ska sättas främst: den biologiska mångfalden eller den enskilda ägarens intressen? Om man har skyddsvärda arter på sin mark kan man åläggas restriktioner. En liten damm med vattensalamandrar får inte läggas igen hur som helst; ett skogsparti med rara lavar kan få avverkningsförbud. Vad ska sättas främst: den biologiska mångfalden eller den enskilda ägarens intressen? Och om vi levat i ett fattigare land: vem bör ha rätten på sin sida, den som samlat mat på hög i svälttider eller den som stjäl lite av maten för att överleva? Den som har ett stort hus med tomma rum, eller den hemlöse som ockuperar ett av dem för att slippa frysa ihjäl? Frågorna är gamla, men i nya tider aktualiseras de på nya sätt. Artikel 3 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." Vanligen tolkas det här som att vi har rätt att slippa bli avrättade, orättfärdigt fängslade eller torterade av staten men en vidare tolkning är fullt möjlig. Vi skulle kunna läsa det som att alla har rätt att se fram emot ett rimligt långt och friskt liv; eller som rätten till överlevnad för människan som art. Då skulle vi bli skyldiga att arbeta emot sådant som underminerar de möjligheterna. Som klimatförändringar och galopperande artutdöende. Inget säger heller att sådana strävanden måste inskränkas till enbart stater. Om rätten till liv krockar med äganderätten tycker kanske de flesta redan att den förstnämnda ska väga tyngst. Men hur långt in i framtiden ska rätten till liv kunna villkora vad vi gör idag? Ska till exempel min idag rådande rätt att bruka matjorden på min mark på ett sätt som utsätter den för erosion övertrumfa människors rätt att kunna odla sin mat på samma jord också om en eller två generationer? Jag leker med tanken att vi skulle börja dela in ägande i olika kategorier, och på så vis skilja på ägande av saker och ägande av land och annat som kan förväntas vara av intresse för många generationer framåt, som exempelvis byggnader. Visst ägande skulle kunna börja betraktas som något som drar åt förvaltande. I praktiken finns så klart redan många inskränkningar av vad man får göra med sin egen mark och i viss mån även med byggnader så omställningen är kanske främst mental. Om inte annat så skulle en större erkänsla av kommande generationers rättigheter kanske kunna öka acceptansen för inskränkningar i äganderätten som är till för att skydda de unga och ännu ofödda. Diskussionen om nyttan med, och gränserna för äganderätten har gissningsvis funnits med oss åtminstone sedan vi blev bofasta. Tankar kring vad och hur mycket man har rätt att äga, om något alls, finns i religiösa texter med flera tusen år på nacken inte minst Bibeln. På 1200-talet slog teologen och filosofen Thomas av Aquino fast att privat äganderätt endast är berättigad i den mån den tjänar att främja allas välfärd. Allmänningar har fortlevt långt in på 1900-talet. Privat ägande av mark har alltså inte varit självklart ens inom västerländsk tradition särskilt länge. I sin bok "Insurgent Universality. An Alternative Legacy of Modernity" menar den nutida politiska filosofen Massimiliano Tomba att avskaffandet av det gemensamma ägandet var det som skapade den moderna medborgaren en individ, snarare än en del av ett kollektiv. Den individualistiska ideologi som blev följden syns i gymmens upplysta fönster, utbudet av självförbättringsböcker och framväxten av alltfler olika sorters salonger som ska hjälpa oss att se bra ut. Att sköta om sig själv är naturligtvis inte fel men kanske kunde vi använda åtminstone lite mer av vår energi åt att ta hand om vår gemensamma samhällskropp och jordens ekosystem istället? En svagare äganderätt kan stärka demokratin Massimiliano Tomba ifrågasätter hur vi valt att koppla äganderätt till demokrati och modernitet. Inget säger att dessa begrepp måste hänga ihop. En svagare äganderätt kan stärka demokratin och hjälpa oss att hitta vägar bort från det som orsakat den ekologiska kris vi befinner oss: i ovanan att betrakta hela planeten som materia att exploatera. Ser vi på jorden som en gemensam kropp så är det dags att sluta bränna ut den genom att tvinga den till för mycket arbete och för lite återhämtning. Om det privata ägandet ska ha en framtid så går det inte längre att låtsas som att det jag gör på min markplätt inte påverkar andra, även om effekterna inte är omedelbara björnattacker. Björnar är rentav ett riktigt hanterligt problem i jämförelse med klimatförändringar, miljöförstöring och ekologisk kollaps. Så låt oss fundera över vad ska vi ge för namn åt det där mer ansvarstyngda ägandet som kräver hänsyn till kommande generationer. Eva-Lotta Hultén

2144 episoder