Marknaden tänder på sexpositivismen

9:03
 
Dela
 

Manage episode 274766518 series 2139802
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Sexpositivism har blivit status quo, så vad det är det folk tror att de gör uppror mot när de matar företagen med alltmer detaljerade sexuella identiteter? Författaren Lyra Koli ser en kamp gå vilse.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Prideparaden i New York, 1990. AIDS-epidemin har härjat i snart ett decennium. En samling texter skrivna av anonyma, desperata och rasande hbtq-personer delas ut av aktionsgruppen Queer Nation. Slagord som "Everytime we fuck we win", "Varje gång vi knullar vinner vi", viskas och skriks från sidorna i vad som snart kommer att bli känt som det ikoniska Queer Nation-manifestet. Det var en tid av extrem sårbarhet för communityt. Hundratusentals dog i AIDS, och istället för att göra allt för att rädda dem använde konservativa makthavare epidemin som en ursäkt för att smutskasta deras sexualitet. Unga människor, som ofta redan blivit utkastade av sina familjer och förlorat sina jobb, förtvinade nu i sjuksängar under fruktansvärda plågor. Samtidigt fick de höra att deras lidanden var ett rättmätigt straff från Gud. Att framställa queera begär som vackra och njutbara och eftersträvansvärda var under den tiden verkligen en radikal handling. Att lyckas mötas och älska varandra, när så många krafter i samhället bara ville låta hela folkgruppen självdö, kändes som en seger. Men lång tid har passerat sedan dess, och jag är rädd för att det som en gång var ett livsviktigt motstånd numera mest liknar lydnad. Sexpositivism har blivit status quo. Att kritisera en term som låter bejakande (som valfrihet, kreativitet och flexibilitet) är svårt, vilket marknaden sedan länge vetat. Termen sexpositiv lanserades av porrlobbyn för att få den feministiska porrkritiken att framstå som sexnegativ. Att vilja begränsa den massmediala förnedrande objektifieringen av kvinnokroppen blev plötsligt jämställt med att inte kunna släppa loss och ha kul. Den språkliga manipulationen fungerade så bra att termen idag har adopterats av de flesta feminister, och dessutom kommit att omfatta en alltmer spridd positiv inställning till prostitution. Vi är positiva till sex i alla dess former, det känns progressivt, frigjort, och ja, sexigt. Att skylta med sina egna sexuella preferenser och praktiker ses som subversivt, samtidigt som det har blivit norm. Begrepp som subversion, omstörtning, och trangression, överskridande, har blivit legio i samtida humaniora, i takt med att de har urvattnats. Som litteraturvetaren Elisabeth Ladenson poängterar så brukar termerna sällan granskas närmare, utan används som tomma tecken för värde. Vi tenderar att läsa böcker som Madame Bovary och Lolita för deras subversiva kvaliteter, skriver hon, men vad som slarvas bort på vägen är att de värden som omstörtas är andra än våra egna. Det råder i princip konsensus idag om att sexualiteten ska bejakas. Ändå ses sexuellt utmanande skildringar som subversiva, för att de en gång hotats av censur. Trots att humanioran numera ofta anklagas för att domineras av så kallat postmoderna tänkare som Michel Foucault, får man lätt en isande känsla av att allt färre faktiskt läser Foucault. I Sexualitetens historia säger han nämligen klart och tydligt att vi inte ska tro att vi säger nej till makten genom att säga ja till sex. Tvärtom. Det är bara en skenbild att den verkliga makten vad gäller sex skulle handla om förbud och censur. Själva illusionen av att det finns ett slags allmänt nej vi överträder genom att bejaka vår sexualitet är snarare en lockande uppmaning till oss att delta i produktionen av våra offentliggjorda begär. Makten verkar, skriver Foucault, genom att förnya, annektera, uppfinna, penetrera kropparna in i minsta skrymsle och kontrollera befolkningen på ett alltmer omfattande sätt. Det är i kravet på att agera ut och bekänna det vi tror är vi själva som den verkliga politiska styrningen finns. På det viset kan alltmer av våra kroppar och relationer bevakas, kontrolleras och profiteras på. Sexpositivismen gör inte uppror mot den här utvecklingen. Den driver på den. Det implicita kravet på att konstant definiera och manifestera sina egna lustar har blivit så ihärdigt att alla inställningar kräver särskilda identiteter. De som blir kära innan de blir kåta kallar sig demisexuella, och de som inte vill ligga alls definierar sig som asexuella. Faktum är att queerrörelsen, som en gång var inriktad på att kritisera uppdelningen av människor i essentialistiska roller, numera mest sysslar med att försvara en alltmer detaljerad taxonomi av identiteter. Sådana här senkapitalistiska klassifikationssystem skapar illusionen av unikhet, samtidigt som de utraderar all skillnad. Ivrigt slåss man för självbilder som ambivert, switch och pansexuell; tre termer som egentligen bara betyder att man gillar lite olika saker. Samtidigt gör man nedärvda upprorsberättelser som Queer Nation-manifestet till fetischer, för att få en anakronistisk kick av motstånd. Homo- och transfobin har naturligtvis inte upphört. Men föreställningen om att detta förtryck framförallt skulle utgå från en rädsla för sex är, åtminstone i vår del av västvärlden, gravt förlegad. Situationen är inte densamma som när Queer Nation delade ut sitt manifest i New York 1990. Pridefestivaler har blivit till lukrativa folkfester. Paraderandet av sexuella praktiker är idag mera säljbart än omstörtande. Sociala medier gör det också uppenbart att det som vi tror är upproriska självbilder i själva verket fungerar som konsumentprofiler. När vi tar ställning och hittar oss själva ger vi material åt algoritmerna för att lotsa oss in i de kanaler där uppmärksamhetsekonomin kan skörda som mest av vår tid. Att kartlägga våra känslor kring sex är förstås helt centralt. Ingenting genererar så mycket klick. Varje gång vi knullar registrerar platsdatan i våra telefoner att vi har tillbringat natten ihop, vilket förskjuter informationen vi får se om varandra i sociala medier dagen därpå. Inte bara du och jag förresten, utan också vänner och eventuella partner, som får upp oss som personer du kanske känner för att trigga dem till ett skvallrigt eller svartsjukt stalkande som kan hålla dem uppslukade av sina skärmar i timmar. Varje gång vi knullar vinner någon. Men jag är inte längre så säker på att det är vi. Lyra Koli, författare och tillsammans med Elin Bengtsson översättare av Queer Nation-manifestet.

2037 episoder