Jordens termiter väger tio gånger mer än människorna – forskarna gör allt för att förstå deras intelligens

10:47
 
Dela
 

Manage episode 275040969 series 2139802
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
I sina tarmar bär termiterna nyckeln till en bättre framtid på jorden. Men består ett termitsamhälle av individer eller är det snarare en stor hjärna? undrar biologen och författaren Fredrik Sjöberg.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 4 april 2019. Stöld av ord och idéer sägs vara ett stort bekymmer nuförtiden. Inget är ju enklare än att klippa och klistra i texter som är digitala. Det är säkert sant; problemet är i alla händelser inte nytt. Exempelvis var nobelpristagaren i litteratur, belgaren Maurice Maeterlinck, en ful fisk. Hans berömda bok Termiternas liv, utgiven på svenska 1926, visade sig vara annans egendom. Hela storyn var stulen från Eugène Marais, en obemärkt poet från Sydafrika. Marais, som hade ägnat sitt liv åt att studera och skriva om termiternas underjordiska samhällen, arbetade periodvis även som jurist, varför det föll sig naturligt att väcka åtal mot Maeterlinck. Plagiatet var verkligen flagrant. Men det gick inget vidare. Brott mot upphovsrätten har alltid varit besvärliga; det hela rann ut i sanden varefter Marais, som även var morfinist, avslutade sin plåga på samma sätt som senare Ernest Hemingway. Med hagelbössa. Otack är väldens lön. Lyckligtvis har eftervärlden givit honom rätt, och en av dem som skyndar till hans försvar är den amerikanska författaren Lisa Margonelli. Hon bygger som ett äreminne över honom i boken Underbug vars lockande undertitel An Obsessive Tale of Termites and Technology antyder att här ska det bli åka av. Det blir det också. Efteråt är man alldeles matt.Profant och religiöst. Den biotekniker som på syntetisk väg lyckas kopiera den processen kan förändra världen. Så låt oss tala om termiter. Små, charmlösa insekter i stora, komplicerade samhällen. Lisa Margonelli, som tidigare har skrivit om oljeberoendets historia, halkade in på detta nya spår via den lovande forskningsgren som sysslar med syntetisk biologi. Den dag man lyckas räkna ut hur det går till när termiter i sin matsmältningsapparat bryter ner cellulosa, kan man i princip framställa oändliga mängder energirikt bränsle som sedan kan ersätta oljan utan att vi måste ändra våra levnadsvanor. Där börjar det. Boken Underbug handlar emellertid, som en kritiker skrev, om termiter ungefär på samma sätt som Bibeln handlar om gubbar med skägg: bara delvis. Själva poängen är mer avancerad än så. Termiter finns nästan överallt i tropikerna och därikring. Hittills har man funnit fler än 3 000 olika arter och en del av dem bygger enorma stackar, som till skillnad från vanliga myrstackar oftast består av tätt packad jord, byggnader som kan bli över åtta meter höga. Till historien hör även att Jordens alla termiter tillsammans antas väga tio gånger mer än planetens alla människor. Deras inverkan på ekosystemen är inte oväntat stor. Termiterna, som är närmare släkt med kackerlackorna än myrorna, lever i komplexa kastsystem och livnär sig ofta på svamp som de odlar själva i hålor under marken. De kan alltså även, likt många andra insekter, tillgodogöra sig cellulosa från gräs och trä, en omvandling av energi vars effektivitet har att göra med de bakterier som lever i kräkens tarmar. Den biotekniker som på syntetisk väg lyckas kopiera den processen kan förändra världen. Problemet är bara att i denna knappt synliga tarmsnutt lever i runda slängar 500 olika arter bakterier och andra mikroorganismer som dessutom samarbetar på ett för vetenskapen obegripligt sätt. Vi kan kartlägga deras gener, till och med räkna ut vilka proteiner dessa gener bidrar till att bygga, men allt är ändå ett mysterium. De symbiotiska relationerna har utvecklats under miljontals år; komplexiteten är liksom ogenomtränglig. Än så länge. Forskning pågår. Margonelli reser mycket; hon besöker fältstationer i Arizonas halvöknar, i Namibia och Australien, och träffar en hel rad hyperintelligenta forskare som rekryteras till amerikanska elituniversitet från världens alla hörn. Genetiker och matematiker, ekologer, datorutvecklare, alla möjliga. Efter hand blir det uppenbart att forskarna och termiterna har mycket gemensamt. Samarbetet och symbiosen. Ett slags kollektiv intelligens. Grundfrågan är bedrägligt enkel. Vad är liv? Är det generna? Eller är det kanske processerna, själva metabolismen? Är de enskilda termiterna meningsfulla enheter i sammanhanget? Eller bör vi uppfatta hela termitstacken med alla dess invånare som en superorganism? Det finns inga självklara svar. Frågan om termiterna odlar svamp, eller om svamparna odlar termiter, leder ingen vart, mer än möjligen till skenbart vrickade idéer om termitstacken som en hjärna, och alla småkrypen som nervceller. Det mänskliga medvetandets biologi är ju också en ganska svårbegriplig historia. Haken är just att vi ännu inte förstår biologi på samma sätt som fysik och kemi. På ett par ställen i boken liknas forskningsläget vid Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot; som om alla dessa teoretiker i gränslandet mellan teknik och biologi bara går och väntar på att någon ska räkna ut och bevisa de komplexa biologiska systemens grundläggande algoritmer. Inom fysiken upptäckte man redan för 200 år sedan termodynamikens grunder, som senare ledde till en kunskapsexplosion inom fysiken, vilken i sin tur gav uppfinningar av allt möjligt, från kärnvapen till mobiltelefoner. Biologin har helt enkelt inte kommit lika långt. Den dagen då vi verkligen förstår hur de symbiotiska relationerna uppkommer och fungerar, och när vi lyckas utveckla teoretiska modeller som gör att vi kan kopiera dem, då öppnar sig oanade möjligheter. Därför bör ingen bli förvånad över att mycket av den här forskningen finansieras av den amerikanska militären. Särskilt stort intresse visar man för den forskning, både om termiter och andra sociala insekter, som handlar om så kallad svärmintelligens. Det autonoma samarbetet. Det militärindustriella komplexets våta dröm är bestyckade drönare, små som bin eller getingar, som kan angripa fienden i stora, autonoma svärmar; tusentals flygande robotar med ett slags kollektiv, artificiell intelligens. Och jag vet, det låter som science fiction. Redan Ernst Jünger var inne på samma spår i en av sina romaner, men faktum är att så kallade robotbin redan finns. Själva hårdvaran utvecklas mycket fort. Haken är just att vi ännu inte förstår biologi på samma sätt som fysik och kemi. Kanske, skriver Lisa Margonelli, kan den döde poeten Eugène Marais bidra med avgörande pusselbitar han som talade om termiternas själ. Visserligen bara som en metafor, men ändå. Resten är skräckvisioner, obligatoriska numera i böcker om insekter. På sista sidan i Underbug talas om en ryktbar studie från Tyskland, som i händerna på okunniga journalister säger att alla insekter håller på att dö ut. Medier över hela världen larmar om det just nu. Publiken älskar budskapet. Jag hittade på ett uttryck för det där en gång, efter ett annat utbrott av denna ständigt lika bekväma skräck för kommande katastrofer. Att lösa problemen går, men är mycket jobbigare. Apokalypsens ombonade mörker. Det var så jag skrev, och jag tycker att orden står sig än i dag. Fantasier om undergången kan verkligen vara vilsamma, ungefär som självömkan och bitterhet vilket för övrigt påminner mig om att min formulering långt senare blev stulen. En yngre författare gjorde den till sin. Plagiatet var inte ett av de grövre, men lika fullt en stöld, åtminstone snatteri. Otack är världens lön. Fredrik Sjöberg, författare och biolog

2039 episoder