Iliaden måste bli en fredsappell – Om Willy Kyrklund och antiken

10:45
 
Dela
 

Manage episode 295130912 series 2139802
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder.// Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" "Och har ni tänkt på" sade han "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna "just nu, just då" insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

2185 episoder