Berlin Alexanderplatz är en adress i hjärtats mest bultande gränder

11:07
 
Dela
 

Manage episode 278600995 series 2139802
Av OBS and Sveriges Radio upptäckt av Player FM och Player FMs grupp - upphovsrättigheterna ägs av publiceraren, inte Player FM. Ljudet streamas direkt från deras servrar. Tryck på Prenumerera knappen för att hålla koll på uppdateringar i Player FM, eller klistra in flödets webbadress i andra podcast appar.
"Berlin Alexanderplatz" är en myllrande roman som blev en kultserie på tv och nu en prisbelönt film med handlingen förflyttad till nutid. Författaren Ulrika Kärnborg söker efter kärnan i en klassiker.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Rainer Werner Fassbinder talade gärna om kärleken som kärnan i sitt filmskapande. Han gick så långt att han påstod att han funnit nyckeln till sin övertygelse i Alfred Döblins 20-talsroman Berlin Alexanderplatz. Vid några minnesvärda tillfällen, skrev han, hade den räddat hans liv. Det var i tonåren; den blivande regissören kämpade med sin homosexualitet, och Döblins blåögda huvudkaraktär Franz Biberkopf gav Fassbinder någon att identifiera sig med. Jag förstod aldrig det där, sade skådespelaren Hanna Schygulla långt senare i ett samtal med författaren Susan Sontag, men han hade kommit på att kärlek utan direkt mening, och utan syfte, låg nära hans ideal. Kärlek utan ett syfte. Det är i förklädnad en annan version av den gudomliga och mänskliga kärlek som beskrivs i Första korintierbrevet. Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt. Vid en ytlig läsning av Döblins myllrande epos, är det svårt för mig att uppfatta det som en roman om osjälvisk kärlek. Berättelsen startar med smågangstern Franz Biberkopfs symboliska återfödelse efter sin tid på fängelset Tegel i Berlin. Åren bakom galler har gett Franz en läxa. Väl i frihet vill han ändra sitt liv och förbättra sin moral. Han strävar efter att bli ein anständiger Mensch, men det visar sig vara svårt. Trots goda föresatser, vandrar Franz mellan prostituerades dragiga hyresrum och billiga pilsnerkaféer, och klarar nätt och jämt att knoga sig fram med småjobb. Skrattet som ibland strömmar ur honom som smattret från en automatkarbin, ljuder allt mer glädjelöst. Mentalt lever han kvar i Bismarcks och den tyska kejsarmaktens tysknationella tänkande, det som senare ytterligare förråas av nazisterna. Bristen på fingertoppskänsla får honom att på en krog full av kommunister, stämma upp kejsarväldets gamla paradsång Der Wacht am Rhein. Inte ens romansen med den hjärtegoda Mieze, som delar Franz naiva öppenhet inför världen, slutar lyckligt. Mieze låter Franz bli hennes hallick, och efter det ödesdigra beslutet går hon snabbt mot sin undergång. Om det finns en underberättelse om villkorslös kärlek i Berlin Alexanderplatz handlar den om relationen mellan Franz och småtjuven Reinhold. Den svekfulle vännen är en Mefistofeles. Han ljuger, bedrar och drar sig inte för att försöka mörda Franz, som fortsätter att hysa blind tilltro till sin förgörare. Det är en kärlek som mest liknar underkastelse. Parallellen till tyska medborgares ödesbetingade lydnad i ett samhälle som håller på att ruttna inifrån, är lika kuslig som Döblins sätt att förebåda den apokalyps som väntar med det nazistiska maktövertagandet. Just individens maktlöshet är något som den afgansk-tyske filmregissören Burhan Qurbani tar fasta på i sin nytolkning av Döblins roman. Till skillnad från Fassbinders mästerverk, utspelar sig hans Berlin Alexanderplatz i vårt eget 20-tal. Franz Biberkopf blir immigranten Francis från Guinea-Bissau, som försöker finna sin plats i ett vinterkallt Berlin. Utan vare sig identitetshandlingar eller arbetstillstånd kämpar han för att hålla huvudet över vattenytan. Vreden över de omänskliga arbetsförhållanden som råder för papperslösa flyktingar, försätter honom i en svår situation. Lika lite som Döblins Franz förmår han kontrollera sina känslor, eller styra sina handlingar efter de rasistiska påhopp han ständigt utsätts för. När han av den karismatiske Reinhold, en knarkhandlare med psykopatiska drag, får ett erbjudande att tjäna snabba pengar, dras han sakta men säkert ned i en tungt kriminell värld. Francis Berlin är olik den stad som möter oss i romanen, som delvis är konstruerad som ett skitigt, socialt kollage med inkorporerade textsnuttar från tidningsartiklar, sportreferat och väderleksrapporter. Döblin uppfattar Weimar-Berlin som en mytiskt myllrande modern plats som Upton Sinclairs Chicago eller James Joyces Dublin, men samtidigt en stad som fortfarande är provinsiell, och som därför lider av både växtvärk och rotlöshet. Därigenom blir den också en berättelse som bär på något universellt, och det är därför den har inspirerat till mästerverk. Döblin kallade mycket riktigt sitt Berlin för Brandenbergs Nineveh, med en anspelning på Assyriens forntida huvudstad. Quarbanis film vill kasta ljus över marginaliserade grupper av invandrare från Afrika söder om Sahara. Han gör Francis till representant för ett namnlöst proletariat, en del av den tyska vardagen men ändå osynlig. Platserna han rör sig igenom fabrikerna, nattklubbarna och bakgårdarna ter sig märkligt anonyma, de kunde ligga i vilken europeisk storstad som helst. Poängen är att den fysiska staden inte spelar någon roll, det är ett tillstånd Quarbani vill gestalta. Filmens flyktingar lever i en parallell verklighet. Hur mycket de än kämpar klarar de inte att krossa den osynliga glasruta som skiljer dem från oss. Franz och Francis hade nog ändå, om de fått möjlighet att träffas, förstått varandra. För de tyskar som överlevde första världskriget, hade världen gått under. De tvingades, liksom våra dagars flyktingar i EU-zonen, till inre exil. Vid krigsslutet stod Tyskland på gränsen till revolution och inbördeskrig, och snart följde olyckorna hack i häl: Spartakistupproret 1919, nazisternas första kuppförsök i München 1923 och mordet på utrikesministern, Walter Rathenau, 1922. Till dessa politiska fasor kom massarbetslöshet och svält. Hur bevarar man sin anständighet i en oanständig tid, en tid som på förhand dömer ut en som människa? Det är en fråga som såväl Franz som Francis blir tvungna att förhålla sig till. Ändå lyckas Francis behålla en liten strimma av hopp. Den strimman rymmer en stark kärlek, som tar fysisk gestalt i den dotter av kött och blod som han avlar. För om Fassbinder var fascinerad av den masochistiskt färgade kärlek man kan känna för en person som inte älskar en tillbaka, går Burhan Qurbani ett steg längre. I hans filmversion älskar Francis inte en människa utan ett helt land: det Tyskland som kastar bort honom som en använd trasa. Det är en kärlek som inte söker sitt, som väcker löje och hat, men som till sist får sin belöning vid återföreningen med dottern. För jordens fördömda, de som övergett sitt hemland och inte tillåts finna ett nytt, knyts hoppet till nästa generation, till barnens förmåga att på grund av sina invandrade föräldrars genomgångna svårigheter, känna större empati med sina olycksbröder och systrar. Susan Sontag säger i anknytning till intervjun med Schygulla, att mötet med Fassbinders tevedrama för alltid förändrade hennes moraluppfattning. När hon i fortsättningen passerade en tiggare på gatan, kunde hon inte låta bli att föreställa sig att han var Franz Biberkopf, som satt där med utsträckt handflata och tiggde om villkorslös kärlek. Ulrika Kärnborg, författare och skribent

2055 episoder