Studion - rum för musik. Silence del 2.

Musikmagasinet

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Anders Lind, skaparen av legendariska Silence Studio i Koppom, Värmland.

Vid första anblick består en studio av flera rum med anpassad akustik för inspelning av sång och andra instrument, ett mixerrum, och övriga faciliteter med sunkiga kaffebryggare och nedsuttna soffor.

I kontrollrumet står mixerbordet, en stor glasruta skiljer rummet från inspelningsrummet, där musikerna försöker göra sitt bästa av den dyra studiotiden.

Hela miljön påminner om ett rymdskepp med en konsol. Och snart lyfter vi mot okända galaxer. Det var just den associationen som inspirerade den tyske kompositören och polarvinnaren Karlheinz Stockhausen; i studion fick han oväntat möjlighet att, som han sa, leka gud. Han såg studion som ett laboratorium för ljudets alla dimensioner.

Det är också vad många tekniker kan vittna om när de drar i mixerbordets reglar. För en kort stund styr de något som är större än de egna känslorna och tankarna. Särskilt när studion och alla medverkande lyckas frysa det där ögonblicket.

Här ställs outtalade krav på teknikern att vara psykolog. Här finns en skog av mikrofoner, datorer, monitorer, redigeringsprogram, analoga och digitala effekter. Men i slutänden handlar det ändå om att göra tekniken så transparent som möjligt. Ingen vill ju se byggnadsställningen stå kvar och skräpa framför låten när musiken är mixad och klar.

I den här programserien möter vi inspelningstekniker i några legendariska studior; Polar, Silence, Rainbow i Oslo, Tambourine, och inte minst Hansa i Berlin.

Alla har de sina egna ideal, sound och specialiteter. Ställda i hård konkurrens med hemmastudion och folkhemsstudion. Och faktiskt, hotet från oss lyssnare som tvingas acceptera att den dynamiska inspelningen på sikt slås ut av strömmande, hårt komprimerad musik och mobilt lyssnande genom hörlurar.

Lyssnarvanor ändras – och här framstår den professionella studion med sin tekniker som den siste riddaren av det Goda Ljudet.

Fläsket brinner. Gudibrallan. Älgarnas trädgård. Träd gräs och stenar. Cosmic Overdose. Dag Vag. Eldkvarn. Samla Mammas Manna. Urban Turban. Hedningarna. Bob Hund.

I Silence studio spelar grupperna med de konstfulla namnen och rötter i proggrörelsen in sin musik

Från början var Silence delat i två verksamheter, ett skivbolag och en inspelningsstudio. Idag ges inga nya skivor ut på etiketten Silence men katalogen vårdas ömt samtidigt som studion i Värmland lever vidare.

Skivbolaget grundades i Stockholm 1970 av Anders Lind och Joseph Hochhauser. 1972 bildade man SAM-distribution tillsammans med skivbolaget MNW i Vaxholm. Och 1976 flyttade Silence till byn Näved utanför Koppom i västra Värmland och byggde om en gammal skola för att även få plats med en musikstudio.

Vi kommer någon halvtimme för tidigt till Näved denna sensommarmorgon. Det är tyst, verkligen tyst. En hackspett (vitrygg?) knackar lite förstrött i en gammal i björk.

Jag frågar Anders Lind om det är därför det heter Silence, för tystnadens skull? ”Nej inte alls, det kommer från ordets dubbelbetydelse; detta att äska tystnad, och att det är i tystnaderna mellan tonerna som musiken uppstår.”

Anders spelar inte själv, han spelar bara in, det bara blev så, säger han.

Numera kommer folk till Silence för att studion har en apparatur och en atmosfär som hemmastudior sällan har. Idén kom från början från gruppen The Bands kollektivverkstad The Big Pink. Det var också mitt uppe i en grön våg och en begynnande proggrörelse.

”Proggen hade unik musik men musikerna var mindre bra. Idag är förhållandet det motsatta; bättre musiker men mindre intressant musik!”, skrattar Anders Lind.

Han vill att studion ska kännas avspänd, det ska kännas som att man bor här.

Allt började med att Bo Hansson kontaktade Lind eftersom han ville spela in Sagan om Ringen. Anders hade tidigare bandat Hanson & Karlsson live på cirkeln. Med Sagan om ringen från 1970 kom startskottet till proggrörelsen.

”Jag strävar efter den organiska inspelningen där man inte bygger ihop musiken som i ett dockhus. Om det är en grupp som spelar ska man höra att det är en grupp. Det är fortfarande vansinnigt roligt att lägga grunder, fundamentet – men pålägg är tråkigt!”

Proggen hade två ansikten; texterna och musiken. Meningen med var väl att den skulle utveckla och öppna upp något nytt hos lyssnaren, menar Anders. Men sen gick det som det gick, rörelsen blev alltför sekteristisk och gick under.

”Jag använder datorn som en bandspelare och klipper i princip ingenting, det får andra syssla med.” Istället går han gärna på loppisar och köper gamla rullbandspelare från Telefunken och LM Ericson som ger en mjuk och fin dist till elgitarrer.

Någonstans där hittar vi Silence idag. Gammalt och nytt möts. Som den gången Anders Lind hörde Pink Floyd första gången och bestämde sig för att satsa på tenikerjobbet: ”Det var helheten, ljudbilden, tekniken, tyngden, renheten, musiken, wow.”

Produktion Mikael Strömberg/GiG.