Artwork

Innehåll tillhandahållet av OBS: Radioessän and Sveriges Radio. Allt poddinnehåll inklusive avsnitt, grafik och podcastbeskrivningar laddas upp och tillhandahålls direkt av OBS: Radioessän and Sveriges Radio eller deras podcastplattformspartner. Om du tror att någon använder ditt upphovsrättsskyddade verk utan din tillåtelse kan du följa processen som beskrivs här https://sv.player.fm/legal.
Player FM - Podcast-app
Gå offline med appen Player FM !

Dörrarna håller vakt i livet och litteraturen

9:31
 
Dela
 

Fetch error

Hmmm there seems to be a problem fetching this series right now. Last successful fetch was on March 28, 2024 05:40 (21h ago)

What now? This series will be checked again in the next day. If you believe it should be working, please verify the publisher's feed link below is valid and includes actual episode links. You can contact support to request the feed be immediately fetched.

Manage episode 282560653 series 2139802
Innehåll tillhandahållet av OBS: Radioessän and Sveriges Radio. Allt poddinnehåll inklusive avsnitt, grafik och podcastbeskrivningar laddas upp och tillhandahålls direkt av OBS: Radioessän and Sveriges Radio eller deras podcastplattformspartner. Om du tror att någon använder ditt upphovsrättsskyddade verk utan din tillåtelse kan du följa processen som beskrivs här https://sv.player.fm/legal.

Den är en öppning mot äventyr och fantasi, men också något som stänger ute. Maja Andreasson reflekterar över dörren som symbol och verklighet i liv och litteratur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.

En gång fick jag ett refuseringsbrev från ett större förlag. Det var vänligt formulerat, sa inte blankt nej till mitt manus, utan uttryckte snarare en slags tvekan inför texten. Kanske någon annan gång. Inte nu. Men kanske sen, framöver. På brevpappret syntes dörren in till förlaget. En stor träport med två dörrklappar. Givetvis var den stängd. En öppen dörr hade ju signalerat något annat än budskapet i själva brevet, nämligen att det var fritt fram, att jag var välkommen, inbjuden. Men det var jag inte. Eller var jag det nästan? För en dörr i all sin dörrighet går ju förstås att öppna. Om inte med nyckel så med lite våld, eller ren tur. Tänk om den plötsligt skulle glida upp framför ögonen på mig. Tänk om jag snabbt som attan kunde kila in min lilla fot och kliva in. Det hade varit som i en saga i sådana fall. För i sagans värld är ju dörren den instans som möjliggör det omöjliga. Utanför dörren råder den trista verkligheten, men innanför dörren kan vad som helst inträffa. Tänk bara på Narnia. Berättelsen om syskonen Pevensie som en dag går in ett klädskåp och ut i ett fantasilandskap. Med undantag för Mufasas död i Lejonkungen, är nog BBC:s filmatisering av C.S Lewis epos min största filmupplevelse som barn. Och det var särskilt skåpet som gjorde intryck. Minstingen Lucy som famlar med sina händer bland alla rockar och pälsar för att inse att väggen inte finns där. Istället för en hård yta av trä, breder vit pudersnö ut sig, och lite längre bort kikar en faun fram bakom en lyktstolpe.

Vad jag inte förstod som barn men som jag förstår nu, är att Narnia inte bara är ett fantasiland, utan också en tillflyktsort. Syskonen Pevensie har evakuerats från London för att undkomma tyskarnas eventuella flygbombningar, och Narnia blir därför den fristad som barnen behöver. På liknande sätt fungerar pysslingtillvaron för Bertil, som i Astrid Lindgrens saga trycker på en spik för att i miniatyrform kunna ta sig in genom råtthålet och den pyttelilla dörren till Nils Karlssons-Pysslings värld. I den är han inte längre ensam. Där är man alltid två, och till och med den otäcka råttan går att uthärda om man hjälps åt med hyran. Bertil hjälper sin vän att skaffa mat, möbler, elda i spisen och bada. Han ger Nils den omsorg han själv skulle behöva, och pysslingen blir därför både ett sällskap och ett sätt att ta hand om sin egen litenhet i världen. Precis som Freud poängterade för dryga hundra år sedan, kan dagdrömmen, eller fantasin, betraktas som en plats där våra önskningar går i uppfyllelse. I detta vakna, kreativa tillstånd tillfredsställs både ens erotiska begär och ens äregirighet och maktlystnad. För syskonskaran i Narnia kan detta bäst illustreras genom det truliga mellanbarnet Edmund, som finner en lockelse i Häxans löfte om en plats på tronen. Den uppmärksamhet han annars tvingas att slåss om med sina präktiga syskon, blir hos häxan odelad, och som den auktoritära ledare hon är vet hon att mänsklig svaghet går att utnyttja med hjälp av gåvor och fördelar. Dörren in till Narnia blir, enligt detta sätt att se på saken, också en ingång till de egna begären, som kanske inte alltid är så smickrande att möta.

Även i vuxenlitteraturen händer det att dörren står som en symbol för våra drömmar och drifter. I en av novellerna i Olga Tokarczuks Spel på många små trummor är det skåpet i sig som är föremålet för åtrån. Berättarjaget känner samma dragning till skåpet som “till en man”, och den glatta lilla knoppen får henne att ligga vaken om nätterna. En natt drar hon upp sin make ur sängen, och de ställer sig båda framför det mäktiga skåpet. Istället för att så att säga “komma ut ur garderoben” går de in i den, och blir sedan kvar där, medan resten av lägenheten står och samlar damm. Vad som faktiskt händer där inne bland alla klänningar och kostymer, får vi inte reda på, och likt många andra noveller som riktar sig till vuxna arbetar Tokarczuk med det tvetydiga och outsagda, snarare än att avrunda berättelsen med en tydlig knorr. I Narnia har berättelsen bara börjat när syskonen kliver in i det väldiga skåpet, men här tar den slut. Dörren stängs om paret, och läsaren får inte tillgång till det slutna utrymme de skapat omkring sig. Isoleringen är egendomlig, på gränsen till obehaglig, men eftersom den är självvald är den enklare att uthärda än det fångenskap som gestaltas hos exempelvis Franz Kafka. I novellen Förvandlingen vaknar den handelsresande och alltigenom rediga Gregor Samsa en morgon upp som en insekt. Även om han själv försöker att se tillvaron från den ljusa sidan, känner hans familj både skam och äckel över den metamorfos han genomgått. Hans mor skriker när hon för första gången får syn på honom och fadern driver tillbaka honom in i rummet med en käpp. Det är bara systern som förbarmar sig över sin bror och när ingen annan ser på smyger hon till honom gammal ost. Om dörren i barnlitteraturen syftar till att öppna andra världar, är dörren hos både Tokarczuk och Kafka en dörr som stänger det fantastiska inne. Den overkliga, absurda skapelse som Gregor Samsa har blivit tillåts inte komma ut, utan motas gång på gång bort av sin egen borgerliga familj. Insektsblivandet i Förvandlingen visar att dörrar är olika lätta att öppna beroende på vilka kroppar vi råkar vara, och Gregor med sin små sprattlande ben och otympliga hydda har mycket svårt att ens nå upp till låset. Han skadar sig själv när han försöker vrida om nyckeln med hjälp av käkarna. En brun vätska tränger ut från munnen och droppar ner på golvet.

Att en dörr kan förvandla människor vet alla som någon gång fått en dörr öppnad för sig. Plötsligt får man kliva ut i den vita snön, andas en annan luft, träffa andra varelser än dem man är van vid. Men även om vi nog är många som vemodigt kan berätta om när den där symboliska dörren gick upp, är kanske ändå den stängda dörren ett vanligare fenomen. Alla rum som en inte har tillträde till, som kräver särskilda portkoder, eller misstänksamt stirrar mot en med sina vackert snidade ornament. Samtidigt finns det förstås de som kommer in lite varstans. Som har en nyckel till alla vrår och med självklarhet slår sig ner i den skönaste fåtöljen. Men för majoriteten, vill jag ändå påstå, finns det dörrar och dörrar. Vissa orkar man bara inte öppna. Vissa vill man öppna men vågar inte. Och om man ändå vågar, är det inte säkert att man gillar det man ser. Kanske är insidan sval och skrämmande. Kanske får man en känsla av att dörren var där av en anledning: som en markör, en mekanism för att stänga människor ute. Och då har jag inte ens nämnt alla de dörrvakter som har som jobb att avgöra vilka som får komma in och vilka som får bli kvar. Dörren är därför inte bara en metafor, utan också en realitet. En möjlighet eller en omöjlighet, beroende på vilka vi råkar vara.

Att gång på gång mötas av stängda dörrar kan göra en nedslagen. Men att någon gång då och då, tvingas stanna upp utanför en port och undra vad som finns där bakom är nog inte så dumt. Åtminstone inte för ens fantasi. När allt kommer omkring är ju julkalendern som allra mest mystisk och spännande, innan man öppnat själva luckorna.

Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare

  continue reading

590 episoder

Artwork
iconDela
 

Fetch error

Hmmm there seems to be a problem fetching this series right now. Last successful fetch was on March 28, 2024 05:40 (21h ago)

What now? This series will be checked again in the next day. If you believe it should be working, please verify the publisher's feed link below is valid and includes actual episode links. You can contact support to request the feed be immediately fetched.

Manage episode 282560653 series 2139802
Innehåll tillhandahållet av OBS: Radioessän and Sveriges Radio. Allt poddinnehåll inklusive avsnitt, grafik och podcastbeskrivningar laddas upp och tillhandahålls direkt av OBS: Radioessän and Sveriges Radio eller deras podcastplattformspartner. Om du tror att någon använder ditt upphovsrättsskyddade verk utan din tillåtelse kan du följa processen som beskrivs här https://sv.player.fm/legal.

Den är en öppning mot äventyr och fantasi, men också något som stänger ute. Maja Andreasson reflekterar över dörren som symbol och verklighet i liv och litteratur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.

En gång fick jag ett refuseringsbrev från ett större förlag. Det var vänligt formulerat, sa inte blankt nej till mitt manus, utan uttryckte snarare en slags tvekan inför texten. Kanske någon annan gång. Inte nu. Men kanske sen, framöver. På brevpappret syntes dörren in till förlaget. En stor träport med två dörrklappar. Givetvis var den stängd. En öppen dörr hade ju signalerat något annat än budskapet i själva brevet, nämligen att det var fritt fram, att jag var välkommen, inbjuden. Men det var jag inte. Eller var jag det nästan? För en dörr i all sin dörrighet går ju förstås att öppna. Om inte med nyckel så med lite våld, eller ren tur. Tänk om den plötsligt skulle glida upp framför ögonen på mig. Tänk om jag snabbt som attan kunde kila in min lilla fot och kliva in. Det hade varit som i en saga i sådana fall. För i sagans värld är ju dörren den instans som möjliggör det omöjliga. Utanför dörren råder den trista verkligheten, men innanför dörren kan vad som helst inträffa. Tänk bara på Narnia. Berättelsen om syskonen Pevensie som en dag går in ett klädskåp och ut i ett fantasilandskap. Med undantag för Mufasas död i Lejonkungen, är nog BBC:s filmatisering av C.S Lewis epos min största filmupplevelse som barn. Och det var särskilt skåpet som gjorde intryck. Minstingen Lucy som famlar med sina händer bland alla rockar och pälsar för att inse att väggen inte finns där. Istället för en hård yta av trä, breder vit pudersnö ut sig, och lite längre bort kikar en faun fram bakom en lyktstolpe.

Vad jag inte förstod som barn men som jag förstår nu, är att Narnia inte bara är ett fantasiland, utan också en tillflyktsort. Syskonen Pevensie har evakuerats från London för att undkomma tyskarnas eventuella flygbombningar, och Narnia blir därför den fristad som barnen behöver. På liknande sätt fungerar pysslingtillvaron för Bertil, som i Astrid Lindgrens saga trycker på en spik för att i miniatyrform kunna ta sig in genom råtthålet och den pyttelilla dörren till Nils Karlssons-Pysslings värld. I den är han inte längre ensam. Där är man alltid två, och till och med den otäcka råttan går att uthärda om man hjälps åt med hyran. Bertil hjälper sin vän att skaffa mat, möbler, elda i spisen och bada. Han ger Nils den omsorg han själv skulle behöva, och pysslingen blir därför både ett sällskap och ett sätt att ta hand om sin egen litenhet i världen. Precis som Freud poängterade för dryga hundra år sedan, kan dagdrömmen, eller fantasin, betraktas som en plats där våra önskningar går i uppfyllelse. I detta vakna, kreativa tillstånd tillfredsställs både ens erotiska begär och ens äregirighet och maktlystnad. För syskonskaran i Narnia kan detta bäst illustreras genom det truliga mellanbarnet Edmund, som finner en lockelse i Häxans löfte om en plats på tronen. Den uppmärksamhet han annars tvingas att slåss om med sina präktiga syskon, blir hos häxan odelad, och som den auktoritära ledare hon är vet hon att mänsklig svaghet går att utnyttja med hjälp av gåvor och fördelar. Dörren in till Narnia blir, enligt detta sätt att se på saken, också en ingång till de egna begären, som kanske inte alltid är så smickrande att möta.

Även i vuxenlitteraturen händer det att dörren står som en symbol för våra drömmar och drifter. I en av novellerna i Olga Tokarczuks Spel på många små trummor är det skåpet i sig som är föremålet för åtrån. Berättarjaget känner samma dragning till skåpet som “till en man”, och den glatta lilla knoppen får henne att ligga vaken om nätterna. En natt drar hon upp sin make ur sängen, och de ställer sig båda framför det mäktiga skåpet. Istället för att så att säga “komma ut ur garderoben” går de in i den, och blir sedan kvar där, medan resten av lägenheten står och samlar damm. Vad som faktiskt händer där inne bland alla klänningar och kostymer, får vi inte reda på, och likt många andra noveller som riktar sig till vuxna arbetar Tokarczuk med det tvetydiga och outsagda, snarare än att avrunda berättelsen med en tydlig knorr. I Narnia har berättelsen bara börjat när syskonen kliver in i det väldiga skåpet, men här tar den slut. Dörren stängs om paret, och läsaren får inte tillgång till det slutna utrymme de skapat omkring sig. Isoleringen är egendomlig, på gränsen till obehaglig, men eftersom den är självvald är den enklare att uthärda än det fångenskap som gestaltas hos exempelvis Franz Kafka. I novellen Förvandlingen vaknar den handelsresande och alltigenom rediga Gregor Samsa en morgon upp som en insekt. Även om han själv försöker att se tillvaron från den ljusa sidan, känner hans familj både skam och äckel över den metamorfos han genomgått. Hans mor skriker när hon för första gången får syn på honom och fadern driver tillbaka honom in i rummet med en käpp. Det är bara systern som förbarmar sig över sin bror och när ingen annan ser på smyger hon till honom gammal ost. Om dörren i barnlitteraturen syftar till att öppna andra världar, är dörren hos både Tokarczuk och Kafka en dörr som stänger det fantastiska inne. Den overkliga, absurda skapelse som Gregor Samsa har blivit tillåts inte komma ut, utan motas gång på gång bort av sin egen borgerliga familj. Insektsblivandet i Förvandlingen visar att dörrar är olika lätta att öppna beroende på vilka kroppar vi råkar vara, och Gregor med sin små sprattlande ben och otympliga hydda har mycket svårt att ens nå upp till låset. Han skadar sig själv när han försöker vrida om nyckeln med hjälp av käkarna. En brun vätska tränger ut från munnen och droppar ner på golvet.

Att en dörr kan förvandla människor vet alla som någon gång fått en dörr öppnad för sig. Plötsligt får man kliva ut i den vita snön, andas en annan luft, träffa andra varelser än dem man är van vid. Men även om vi nog är många som vemodigt kan berätta om när den där symboliska dörren gick upp, är kanske ändå den stängda dörren ett vanligare fenomen. Alla rum som en inte har tillträde till, som kräver särskilda portkoder, eller misstänksamt stirrar mot en med sina vackert snidade ornament. Samtidigt finns det förstås de som kommer in lite varstans. Som har en nyckel till alla vrår och med självklarhet slår sig ner i den skönaste fåtöljen. Men för majoriteten, vill jag ändå påstå, finns det dörrar och dörrar. Vissa orkar man bara inte öppna. Vissa vill man öppna men vågar inte. Och om man ändå vågar, är det inte säkert att man gillar det man ser. Kanske är insidan sval och skrämmande. Kanske får man en känsla av att dörren var där av en anledning: som en markör, en mekanism för att stänga människor ute. Och då har jag inte ens nämnt alla de dörrvakter som har som jobb att avgöra vilka som får komma in och vilka som får bli kvar. Dörren är därför inte bara en metafor, utan också en realitet. En möjlighet eller en omöjlighet, beroende på vilka vi råkar vara.

Att gång på gång mötas av stängda dörrar kan göra en nedslagen. Men att någon gång då och då, tvingas stanna upp utanför en port och undra vad som finns där bakom är nog inte så dumt. Åtminstone inte för ens fantasi. När allt kommer omkring är ju julkalendern som allra mest mystisk och spännande, innan man öppnat själva luckorna.

Maja Andreasson, skribent och litteraturvetare

  continue reading

590 episoder

Alla avsnitt

×
 
Loading …

Välkommen till Player FM

Player FM scannar webben för högkvalitativa podcasts för dig att njuta av nu direkt. Den är den bästa podcast-appen och den fungerar med Android, Iphone och webben. Bli medlem för att synka prenumerationer mellan enheter.

 

Snabbguide